| 161 | Werldslig lag | 2 Mose Bok. | Cap. 23. |
är detta bud isynnerhet stäldt till domare, att de icke för mycket skola lita på hopens röst, och att ett wittne icke heller skall af hopens mening låta förleda sig att wittna emot sanningen. Icke finnas rätt och sanning alltid på den sidan, der de flesta rösterna finnas.
3. Du skall icke bepryda den fattiga i hans sak.
Lika så syndigt som det är att emot sanningen hålla med den mäktige, den ansedde och förmögne, lika så syndigt är det att förswara den fattiges orättfärdighet eller till hans fördel förwända rätten. Den förra synden har hitills warit den wanligaste i detta afseende, men nu har den sednare börjat att wisa sig i motsatt ytterlighet, så att många på förhand taga det för afgjordt, att de fattige måste hafwa rätt och de förmögne orätt. Det ena är lika illa, som det andra, och bewisar brist på sanningskärlek och rättskänsla; ty det kommer icke an på fattigdom rikedom, höghet eller ringhet, hwilken som har rätt eller orätt.
4. När du finner din owäns oxe eller åsna, att han far will, så skall du ledan hem till honom igen.* *5 Mos. 22: 1.
5. När du finner hans åsna, som dig hatar, ligga under bördan, skall du icke låta honom ligga, utan hjelpa honom upp.
6. Du skall icke böja din fattigas rätt i hans sak.
Lika så litet som det är lofligt att bepryda den fattiges sak, då han har orätt, likaså litet är det tillåtet att förwända rätten och gifwa honom orätt, då han har rätten på sin sida.
7. War fjerran ifrån falska saker. Den oskyldiga och rättfärdiga skall du icke dräpa: ty jag gifwer ingen ogudaktig rätt.
8. Du skall icke taga mutor: förty mutor förblinda de seende och förwända de rättfärdigas saker.* *5 Mos. 16: 19.
9. Du skall icke undertrycka främlingar*: ty I weten huru de främlingar i hjertat likar, efter I hafwen ock främlingar warit i Egypti land.†
*2 Mos. 22: 21. 3 Mos. 19: 33. †1 Mos. 46: 5. 5 Mos. 10: 19.
Cap. 22: 21 är ett bud, som gäller folket i allmänhet, men här ställes detta budet särskildt till öfwerhetspersoner och domare.
10. I sex år skall du så ditt land och insamla dess frukt.* *3 Mos. 25: 3, 4.
11. På sjunde året skall du låta det hwila och ligga, att de fattige af ditt folk måga äta deraf: och hwad öfwer blifwer, låt wilddjuren på marken äta det. Så skall du ock göra med din wingård och oljoberg.
Hwart sjunde år skulle således wara Sabbathsår, och sjelfwa marken skulle hwila. Häraf skulle folket lära icke blott gifmildhet emot de fattiga, utan den sanningen inskärpas, att allt kom an på Guds wälsignelse. Denna föreskrift är ett af de många bewisen, som owedersägligen ådagalägga, att hela denna lag och inrättning är af gudomligt ursprung. Ty det står ej i menniskomakt att åstadkommo dubbel wälsignelse på marken hwart sjette år, så att det säkert skulle räcka till för Sabbathsåret, och att stifta en sådan lag af eget infall kunde hwarken komma en menniska i sinnet, ej heller hade man kunnat wåga det; ty utgången hade snart wisat, att en sådan lagstiftare hade warit en bedragare eller en dåre. Sabbathsåret skulle äfwen påminna om skapelsen och om den sabbathstid, som enligt Herrans löfte är att wänta på jorden. Hela lagen är i ett och annat hänseende af prophetiskt innehåll.
12. I sex dagar skall du göra ditt arbete, men den sjunde dagen skall du skona; på det din oxe och åsna måga hwila sig, och din tjenarinnas son och främlingen wederqwickt sig.
Sabbathsbudet upprepas här för det särskilda ändamål, att äfwen tjenare och arbetsdjuren skulle då åtnjuta hwila. En Sabbathslag genomgår troligen hela Guds skapelse, lika så wisst som många andra af den Högstes lagar.
13. Allt det jag eder sagt hafwer, det håller. Och andra gudars namn skolen I icke ihågkomma; och af eder mun skola de icke hörde warda.
14. I tre resor om året skolen I hålla mig högtid.* *2 Mos. 34: 23. 3 Mos. 23: 4. 5 Mos. 16: 16.
Påskhögtiden, Pingsthögtiden och Löfhyddohögtiden.
15. Nemligen, de osyrade bröds högtid skall du hålla, att du i sju dagar osyradt bröd äter, såsom jag dig bjudit hafwer, i den tiden i Abibs månad; förty uti honom är du utfaren utur Egypten: men kom icke med tomma händer fram för mig.
Tiden för påskhögtiden är närmare bestämd i cap. 12: 2, 18, nemligen den 15:de dagen efter nytändningen af den månad, i hwilken wårdagjemningen inföll. Hwarje månad räknades ifrån nytändningen. Första dagen i denna månad war också Nyårsdagen i deras kyrkoår. Påskhögtiden war både försoningsfest genom offret af Påskalammet, och tillika uppståndelsefest, så att folket skulle föra sig till sinnes, att Herren hade fört dem utur Egypten genom Röda hafwet, på det de skulle wara Hans folk. De skulle derföre nedsänka den gamla menniskan och alla sina synder uti hafwets djup och andeligen uppstå till ett nytt lif. Påskahögtiden war således sinnebild af försoning och ny födelse, och tillika förebild af Christi försoningsdöd och Hans uppståndelse. Hans död och Hans blod är försoningen för wåra synder, och Hans uppståndelse är wårt lif, så framt wi af Honom emottaga detta nya lif och wilja
_171.jpg&oldid=342710){kind=link}