| 164 | Mose på Sinai. | Exodus. | Cap. 24. |
honom till slut denna befallning, och i v. 9 omtalas, att denna befallning blef åtlydd.
3. Mose kom och förtäljde folket alla HERrans ord och alla rätter; då swarade allt folket med en röst och sade: Alla de ord, som HERren sagt hafwer, wilja wi göra.* *2 Mos. 19: 8. 5 Mos. 5: 27.
Såsom folket biföll förbundet förut, Cap. 19: 8, så göra de äfwen nu, då förbundets lag ännu uttryckligare meddelas. Nu kunde de noga öfwerwäga, hwartill de förbundo sig. Att de lofwade wida mer, än de kunde hålla, bewisar icke blott menniskans wanmakt och oförmåga att hålla Guds lag, samt huru litet den naturliga menniskan känner denna wanmakt, utan det bewisar äfwen, att menniskan erkänner sig wara skyldig att hafwa både wilja och kraft att uppfylla denna lag. Samwetet öfwerensstämmer äfwen häruti med Guds uppenbarade lag; det säger menniskan, att ehwad synd hon än gör, så hade hon dock både bort och kunnat undwika den och wara annorlunda än hon är. Hwarken lagen eller det rätta och oförwillade samwetet göra afseende derpå, att menniskan är fallen, utan de fordra fullkomlighet. Både lagen och samwetet äro uttryck af Guds helighet och rättfärdighet. Och ehuru menniskan måste erkänna, att hon ej kan hålla lagen, så måste hon dock erkänna, att det är hennes skyldighet att hålla den.
4. Då skref Mose alla HERrans ord och stod om morgonen bittida upp och byggde ett altare nedan wid berget med tolf stoder efter de tolf Israels slägter.
Mose uppskref hwarje uppenbarelse, i den ordning den följde, tillika med de berättelser om skapelsen och Guds försyns styrelse med menniskorna och isynnerhet med Israels folk, som i Mose böcker innehållas. Tabernaklet och bränneofferaltaret funnos ännu icke; derföre upprättades nu för tillfället ett altare, för att med offer bekräfta förbundet och stadfästa lagen.
5. Och sände dit unga män af Israels barn, att de skulle offra deruppå bränneoffer och tackoffer HERranom af stutar.
6. Och Mose tog hälften af blodet och lät det uti ett bäcken; den andra hälften stänkte han uppå altaret.
7. Och tog förbundets bok och läste henne för folkets öron. Och då de sade: Allt det HERren sagt hafwer, wilja wi göra och efterlyda;
8. Då tog Mose blodet och stänkte folket dermed och sade: Si, detta är förbundets blod,* hwilket HERren med eder gör öfwer alla dessa orden. *1 Pet. 1: 2. Ebr. 9: 20.
Det blod, som stänktes på altaret, v. 6, betecknade Herrans andel i förbundet. Han emottog derigenom folket till sitt förbundsfolk. Den andra delen af offerblodet, som stänktes på folket, betydde dess del i förbundet; folket emottog derigenom lagen af Guds hand, tillegnade sig den. nåd som dermed följde, och förband sig till tro och lydnad. De sista orden i denna vers: Si detta är förbundets blod, syfta tydligen prophetiskt och förebildligt på det sanna försoningsblodet i Nya Testamentet.
9. Då stego Mose, Aaron, Nadab och Abihu och de sjuttio älsdste af Israel upp;
De stego upp på en högre del af berget, på hwars spets Herrans härlighet tronade.
10. Och sågo Israels Gud: under Hans fötter war såsom en skön saphir, och såsom en himmel, då han klar är.
De sågo Israels Gud icke i en antagen mensklig gestalt, såsom då Han tillförene hade uppenbarat sig för fäderna, utan de sågo glansen af Hans härlighet, utan att den war höljd såsom i molnstoden. Folket, som stod nedanför berge, kunde icke se Guds härlighet i samma klarhet.
11. Och han lät icke sin hand komma öfwer de yppersta af Israel. Och då de hade skådat Gud, åto de och drucko.
Såsom syndiga menniskor måste de hafwa fruktat att förgås af den outsägliga härligheter, som war dem så nära; men de blefwo icke deraf skadade, utan den swaga, förgängliga kroppen fick behålla helsa och kraft, så att de sedan kunde deltaga i offermåltiden, då de kommo ned af berget. Dan. 10: 5–11.
12. Och HERren sade till Mose: Kom upp till mig på berget, och blif der, att jag gifwer dig stentaflor och lag och budord, dem jag skrifwit hafwer, hwilka du dem lära skall.
Nu fick Mose en ny befallning att uppstiga på berget. Under denna tid af fyrtio dagar blef tabernaklet med dess inrättningar wisadt för Mose och förordningarne deröfwer meddelade. Cap. 25: 40. Innan Mose fick lagens taflor, erhöll han Herrans bud och förordningar angående helgedomen, och lagen war redan förut med hörbar röst af HERran meddelad.
13. Då stod Mose upp och hans tjenare Josua och steg upp på Guds berg.
14. Och sade till de äldsta: Blifwer här, till dess wi komma igen till eder: si Aaron och Hur äro när eder; kommer någon sak på färde, den mån I hafwa inför dem.
15. Då nu Mose kom på berget, öfwertäckte en molnsky berget.
16. Och HERrans härlighet bodde uppå berget Sinai och öfwertäckte det med molnsky i sex dagar: och Han kallade Mose på sjunde dagen utur skyn.
Josua stannade på en lägre del af berget, På sjunde dagen fick Mose befallning att nalkas intill Herran. I Herrans omedelbara närwarelse behöfde Mose icke lekamlig mat och dryck, Matth. 4: 4. Under de sex dagarne blef han förberedd
_174.jpg&oldid=342719){kind=link}