| 170 | Förlåten, Altaret. | Exodus. | Cap. 26, 27. |
34. Och du skall sätta nådastolen på wittnesbördets ark uti det allraheligaste.* *Ebr. 9: 5.
Förlåten skulle wara af samma beskaffenhet som de inre tapeterna, och denna förlåt delade tabernaklet så, att den inre afdelningen blef tio och den yttre tjugu alnar lång. I den inre afdelningen, som kallades det allraheligaste, sattes förbundets ark.
35. Men bordet sätt utanför förlåten; och ljusstaken twärtöfwer emot bordet söderut i tabernaklet, så att bordet står norrut.
36. Och skall du göra ett kläde i tabernaklets dörr, wirkadt med gult silke, rosenrödt, skarlakan och hwitt twinnadt silke.
37. Och skall du göra fem stolpar till detsamma klädet af furuträ, öfwerdragna med guld; med gyldene knappar; och du skall gjuta dem fem kopparfötter.
För ingången till tabernaklet skulle hängas en förlåt af samma beskaffenhet, som den inre förlåten. Då man inkom i helgedomen, hade man midt framför sig, nära den inre förlåten, det gyldene rökoffer-altaret, till höger skådebrödsbordet och till wenster ljusstaken. Hwart ögat wände sig, såg man de inwirkade Cherubsgestalterna, och blef härigenom påmint att det här war Guds thron. Här woro Guds thron-englar, som bewarade ingången till lustgården Eden, som i det allraheligaste utgjorde Guds thron, och som sednare propheter utförligare beskrifwa. Hes. 1. Hes. 10. Uppb. 4: 6–8. Utwändigt syntes Cheruberna ej. För werldens ögon är helgedomen tillsluten, men trons öga skådar in i det fördolda. Alla Guds barn hafwa sin umgängelse i himmelen, Phil. 3: 20; de äro Herrans prester, 1 Pet. 2: 5, 9; de tjena Honom i Hans tempel, tillbedja Honom i anda och Sanning, och omgifwas af dessa osynliga, himmelska wäsen. Äfwen här på jorden finnes således en himmel för Herrans rätta tillbedjare. Ebr. 12: 1.
Tabernaklet afbildade Guds osynliga boning, Hans ewiga helgedom, härlighetens himmel. Men himmelen, ja alla himlars himlar kunna icke fatta Honom; Han will hafwa lefwande tempel. Hela Guds trogna församling, alla återlösta, som kommit eller komma till tron på Herren Jesum, uppbyggas till ett andeligt tempel, 1 Pet. 2: 5, och hwarje pånyttfödd själ är i detta tempel en lefwande sten; ja, hwarje troget hjerta är ett Guds tempel, 1 Cor. 3: 16; cap. 6: 19. 2 Cor. 6: 16. Således war tabernaklet äfwen en bild af församlingen. I hwarje troget hjerta är lagen inskrifwen; nådastolen, Medlaren Christus, öfwertäcker den, och deröfwer är Guds härlighets thron mellan Cherubim. Der gifwer Herren wittnesbörd genom sin Anda, der talar Han genom sitt ord, der är skådobrödsbordet med lifsens bröd och Försonarens blod till själens helsa, der är Guds ords ljusstake och den Heliga Andas upplysande nåd, der brinna de sju lamporna af Hans himmelska ljus, der är bönens och lofwets rökoffer-altare, och der brinner bönens rökwerk, äfwen då när hjertat knappast kan mera än innerligen sucka i sin nöd, ropa utur djupet och uppräcka längtande händer till Herran. Hwad hwarje troget hjerta särskildt är, nemligen ett Guds tempel, det är i ännu högre grad Guds folk, som kallas de heligas samfund. Tabernaklets inre wisar Christi sanna kyrkas inre gestalt; der är Herren, der äro Hans englar närwarande.
27. Capitel.
Kopparaltaret, gården, lysoljan.Och du skall göra ett altare af furuträ, fem alnar långt och bredt, så att det warder rätt fyrkant, och tre alnar högt.* *2 Mos. 38: 1.
Detta altare kallades bränneoffer-altaret, emedan bränneoffer offrades derpå. Det stod i tabernaklets förgård frammanför ingången. Offer woro i forntiden brukliga ibland alla folkslag; och detta bruk grundade sig utan twifwel på en gudomlig inrättning, enligt hwilken redan Abel och de trogna fäderna offrade, äfwensom Noah och hans efterkommande. Men hedendom inträngde bland folken, kunskapen om den sanne Guden gick förlorad, den ursprungliga gudsjensten blef wanställd, man tillbad afgudar och offrade åt dem. Wanligtwis offrades på berg och höjder. Detta kom utan twifwel deraf, att de ställen, der gudstjensten först förrättades, woro högt belägna. Paradiset war högt beläget, såsom man kan finna deraf, att fyra hufwudfloder der hade sitt ursprung. Wid ingången till Paradiset uppenbarade sig Herren genom Cherubim, likasom sedan uti eldstoden i öknen. Der denna härlighet uppenbarade sig, frambragtes offren; dit uppsteg man att förrätta gudstjenst, äfwen sedan menniskorna Spridt sig till lägre trakter och länder. Arken stannade också på en af Ararats bergspetsar; der offrade Noah sitt första offer efter floden; der blef ett altare uppbygdt, som utan twifwel i långa tider war i stort anseende, så att Noahs barn och efterkommande begåfwo sig dit för att offra, fastän de bosatte sig i lägre trakter. Men med tiden byggde man altaren på andra berg och höjder. I Babylon byggdes det höga tornet till en helgedom åt afguden Baal eller Bel. Der fans icke något berg i detta jemna land, derföre murades ett berg (ett torn), hwarpå templet öfwerst byggdes.
Den sanne Gudens helgedom uppbyggdes på Sions berg (Sion omfattade äfwen Moria berg, på hwilket templet stod), så att folket ifrån alla landets delar gingo upp till Guds berg för att tillbedja Herran. En gång skall Herrans berg beredt warda högre än alla berg, och upphöjdt öfwer högarne, Mich. 4: 1, d. ä. Herren skall ärad warda öfwer alla afgudar, och Guds rike skall blifwa rådande. På wandringen genom öknen bestämde alltid Herren sjelf det ställe, der tabernaklet och altaret skulle upprättas. Altaret gjordes högt, så att den offrande måste uppstiga. All sann gudstjenst är ett själens uppstigande, hjertats upplyftande till Gud. Altaret gjordes
_180.jpg&oldid=342739){kind=link}