| Folkets straff. | 2 Mose Bok. | Cap. 32. | 185 |
Meningen är sannolikt den, att i det Mose hade en tafla i hwarje hand, framhölls lagens skrift med båda händerna, så att han wisade skriften på båda sidor till höger och till wenster, såsom taflorna pläga afmålas, men icke att någonting war skrifwet på baksidan af taflorna.
16. Och Gud hade sjelf gjort dem och sjelf skrifwit skriften deruti.* *2 Mos. 31: 18.
17. Då nu Josua hörde folkets skri, att de jubilerade, sade han till Mose: Ett krigs skriande är i lägret.
Då Josua, som stod lägre ned på berget, fick se Mose komma ned från höjden, talade han om det sorl, han hörde bland folket.
18. Swarade han: Det är icke ett skriande såsom af dem der winna eller tappa; utan jag hörer ett skriande af qwädedansar.
19. Som han nu kom in till lägret och fick se kalfwen och dansen, förgrymmade han sig i wrede och kastade taflorna utur sin hand och slog dem sönder nedanför berget.* *5 Mos. 9: 17.
Kort förut hade Mose fällt förbön för folket: intet hat, ingen bitterhet eller hämndlystnad kunde derföre finnas i hans hjerta. Men upptänd af heligt nit sönderslog han lagens taflor; ty folket hade brutit förbundet med Gud, och deras afgudasång war en förklaring, att de icke wille hafwa Herrans lag.
20. Och tog kalfwen, som de gjort hade och brände honom upp i eld och gjorde honom till pulwer; och strödde det i watten och gaf det Israels barn till att dricka.* *5 Mos. 9: 21.
Att genom eld förwandla guld till pulwer eller stoft är en konst, som har gått förlorad, likasom mycket annat, som i forntiden kunde åstadkommas, men ej i wår tid. Upplösning kan äfwen nu åstadkommas.
Att Mose gaf folket stoftet af afgudabilden, blandadt i watten, till att dricka, skulle för det första wisa dem hurudan deras gud war, som kunde förwandlas till stoft och att en sådan wanmäktig gud icke war att lita på till anförare och beskyddare, hwartill folket wille hafwa honom, v. 1. För det andra skulle de dermed liksom indricka sin synd och förnimma dess bitterhet. Det är samma lära, som ligger uti de orden: de stola äta sina gerningars frukt. Hwarje synd blifwer förr eller sednare i eld förbränd, och stoftet deraf måste menniskan utdricka. Sker detta i tiden genom allwarlig ånger och bättring, så blifwer menniskan frälst. Står hon Guds Anda emot, så får hon dricka den bittra kalken för ewigt.
21. Och sade till Aaron: Hwad hafwer folket gjort dig, att du hafwer kommit dem en så stor synd uppå?
22. Aaron sade: Min herre låte sin wrede icke förgrymma sig; du wet, att detta foIket är ondt.
23. De sade till mig: Gör oss gudar, som oss föregå; ty wi weta icke, huru denna mannen Mose går, den oss fört hafwer utur Egypti land.
24. Jag sade till dem: Den som guld hafwer, han rifwe det af och få mig; och jag kastade det i eld; deraf är denne kalfwen worden.
Man märker uti Aarons swar menniskohjertats syndiga natur och bemödande att öfwerskyla sin skuld. Han talar så, som om han icke gjort widare än kastat guldet i elden, och afgudabelätet uppstått af sig sjelft.
25. Då nu Mose såg, att folket war fritt, (ty Aaron hade gjort dem fri, och dermed han dem förhöja wille, kom han dem på skam),
Aaron hade gjort folket fritt, löst och ledigt från förbundet med Gud och från Guds ord och lydnad, såsom menniskolära gör; den gör folket fritt, mildt, sjelfswåldigt och beredt till afguderi, och detta sker i den mening och med det sken, att folket skulle blifwa hulpet, blifwa bättre och lyckligare, och blifwa lyftadt högre än förut.
Sedan de hade brutit förbundet och öfwergifwit Herran, kunde de icke hoppas på Hans hjelp och beskydd emot fienderna. Om nu Gud hade straffat dem såsom de förtjente, och öfwergifwit dem; så skulle fienderna hafwa bespottat Israeliterna, som berömde sig af att Gud war deras beskyddare.
26. Trädde han in i porten åt lägret, och sade: Kommer hit till mig hwar och en, som HERranom tillhörer. Då församlade sig till honom alla Levi barn.
27. Och han sade till dem: Detta säger HERren Israels Gud: Binde hwar och en sitt swärd på sina länder; och går igenom lägret fram och åter, ifrån den ena porten till den andra, och dräpe hwar och en sin broder, frände och nästa.* *5 Mos. 33: 9.
28. Levi barn gjorde såsom Mose dem sade. Och föllo i den dagen af folket wid tre tusen män.
Dessa, som blefwo straffade, woro utan twifwel de, som woro mest brottsliga och offentligen förklarade, att de wille qwarblifwa i afguderiets och wägrade att lyda Mose ord, v. 26. De skilde sig således sjelfwa ifrån den delen af folket, som wille återwända till Herran. — Det står icke, att alla Leviterna woro fria ifrån affallet, men de återwände nu enhälligt till Herran, och woro williga att lyda Hans befallning.
Det stränga straffet war nödwändigt till afguderiets utrotande och till en warning för folket. Eljest hade förderfwet gripit omkring sig och förorsakat hela folkets undergång. Det war bättre, att de ogudaktige straffades, än att hela folket skulle hafwa blifwit förfördt till ogudaktighet och ändtligen utrotadt. Affall ifrån Gud är ett folks
_195.jpg&oldid=342786){kind=link}