| 186 | Folket straffas. | Exodus. | Cap. 32, 33. |
största olycka. Att bestraffa och motarbeta det onda är nödwändigt till ett folks wälfärd. Lindrighet mot de ogudaktiga och öfwerseende med deras gudlöshet, fastän den kallas menniskokärlek, är en obarmhertighet emot ett helt folk och land, ja, emot hela menniskoslägtet.
29. Då sade Mose: Fyller i dag edra händer HERranom, hwar och en på sin son och broder: att i dag må öfwer eder wälsignelse gifwen warda.
Offrer åt Herran, se cap. 28: 41. Meningen ät här: Uppoffrer jemte de öfriga brottsliga till och med edra söner och bröder, då de befinnas bland de affallna, och skoner icke de brottsliga; så skall det för eder medföra wälsignelse. I det Leviterna bewisade, att Guds befallning för dem gällde mer än all slägtkärlek, bereddes de till det presterliga embetet, som Herren åt dem hade bestämt, cap. 28: 41, och som utgjorde en särskild wälsignelse.
30. Om morgonen derefter sade Mose till folket: I hafwen gjort en stor synd. Nu, jag will uppstiga till HERran, om jag tilläfwentyrs kan försona edra synder.
31. Som nu Mose åter kom till HERran, sade han: Ack, detta folket hafwer gjort en stor synd och hafwer gjort sig gyldene gudar.
32. Nu förlåt dem deras synd: hwar icke, så skrapa mig ock utur din bok, som du skrifwit hafwer.* *Rom. 9: 3.
På berget talade Mose åter med Gud, bekände synden i folkets namn och fällde förbön för sitt folk. Mose wisar sig här i brinnande medlare-kärlek och ställer sig emellan den helige Guden och det syndiga folket. I förebedjande kärlek will Mose, liksom Paulus, Rom. 9: 3, hellre uppoffra sig för sina bröder, än se folkets undergång. Guds bok är ett bildligt uttryck. Det brukades i forntiden så wäl som nu, att de lefwande woro uppskrifna i en bok, och då de dogo, blefwo deras namn utstrukna, Ps. 69: 29, Ps. 139: 16. Ordens mening är: om du will döda detta folk för sin synd, så låt mig äfwen dö med dem. Sådan kärlek gifwer Christus.
33. HERren sade till Mose: Huru? Den will jag utskrapa utur min bok, som syndar emot mig.
Blott den skyldige will Gud straffa.
34. Så gack nu, och för folket dit, som jag hafwer sagt dig: si, min Engel skall gå före dig.* Men på min söknings dag skall jag söka deras synder öfwer dem. *2 Mos. 23: 20.
Förbönen blef hörd, och den barmhertige Guden gaf befallning att föra folket widare till det bestämda målet. Löftet, att Herrans Engel skulle gå framför dem, war för Mose en hufwudsak och blef derföre för honom förnyadt; men Herren wille icke wara närwarande bland folket på samma sätt som förut, cap. 33: 3.
Då den rätta tiden är kommen, då folket genom widare olydnad och obotfärdighet uppfyllt sitt syndamått, skall äfwen denna synd blifwa widare straffad. Stor är Guds långmodighet; straffet för många synder uppskjutes ofta länge, under det Han wäntar på syndarens bättring, 1 Mos. 6: 3. 2 Petr. 3: 3–9. Men då bättring icke sker, så äro syndarens alla synder liksom samlade i ett mått, som slutligen blifwer fullt. Det är fullt, när syndaren har gått långt, som Guds långmodighet och rättfärdighet kunna tillåta.
35. Alltså plågade HERren folket, derföre att de hade gjort kalfwen, hwilken Aaron gjorde.
En widare förklaring af v. 28.
33. Capitel.
Folket straffas. Tabernaklet slås upp. Mose talar med Gud, will se Guds härlighet.HERren sade till Mose: Gack, drag hädan, du och folket, som du utur Egypti land fört hafwer, in uti det landet, som jag Abraham, Isaac och Jacob swurit hafwer och sagt: Din säd will jag gifwa det:* *1 Mos. 12: 7.
2. Och will sända min Engel före dig,* och utdrifwa de Canaaneer, Amoreer, Hetheer, Phereseer, Heveer och Jebuseer: *2 Mos. 23: 20; cap. 32: 34.
Gud lofwar att sända sin Engel före folket, för att bana wäg och utdrifwa fienderna utur det land, som Han hade lofwat åt Abrahams säd. Då Herren säger: Och will sända min Engel före dig, så gifwer Han dermed tillkänna, att Han icke ansåg folket, utan blott Mose wärdig till löftets fullbordan.
3. In uti det land, der mjölk och honing uti flyter; ty jag will icke draga upp med dig: förty du är ett hårdnackadt folk; jag måtte tilläfwentyrs i wägen uppfräta dig.
Då jag genom min sonliga närwaro skulle bewisa dig utomordentlig nåd, så skulle min rättfärdighet fordra, att jag straffade dig så mycket hårdare och swårare. Nu hade otron och synden ställt sig såsom en skiljemur emellan Gud och folket, och Herren kunde icke wara med dem, utan liksom på afstånd, medelbarligen.
4. Då folket detta onda talet hörde wordo de ångse: och ingen drog sin prydning på sig.
Då folket hörde dessa bedröfliga ord, blefwo de förskräckte och sörjde öfwer sina synder och öfwer Herrans bortwikande ifrån dem.
5. Och HERren sade till Mose: Säg till Israels barn: I ären ett hårdnackadt folk.* Jag warder en gång kommande med hast öfwer dig och förgör dig. Och
_196.jpg&oldid=342789){kind=link}