| Mose slår upp tabernaklet.. | 2 Mose Bok. | Cap. 33. | 187 |
nu lägg din prydning af dig, att jag må weta hwad jag skall göra dig. *2 Mos. 32: 9. 5 Mos. 9: 13.
Ort.: I ären ett hårdnackadt folk. Om jag ett ögonblick komme ibland dig, förgjorde jag dig. Med dessa ord förklarar Gud, hwarföre Han icke kunde wara ibland folket på samma sätt som förut. Christus och Belial kunna icke förlikas, 2 Cor. 6: 15. För den obotfärdige är Guds härlighets närwarelse en förtärande eld. Att Gud skilde sig ifrån folket, så att Han endast wille wara med dem på afstånd, war således på en gång en straffdom och en barmhertighet. Med befallningen att bortlägga all prydning wille Herren pröfwa folket, om de wille förödmjuka sig och göra bättring.
6. Så lade Israels barn deras prydning af sig inför Horebs berg.
Folket lydde Herrans röst, och Han förbarmade sig åter efter sin stora mildhet. De gåfwo prydnaderna willigt att anwändas till helgedomens inrättning.
7. tog Mose tabernaklet och slog det upp ute långt ifrån lägret och kallade det wittnesbördets tabernakel. Och hwilkets der något wille fråga HERran, han måste gå till wittnesbördets tabernakel utför lägret.
Här menas icke det tabernakel, som Gud befallte att göra till sin helgedom, utan det tält, hwaruti Mose skulle å Herrans wagnar meddela swar åt folket; ty det egentliga tabernaklet eller helgedomen war ännu icke gjordt. Detta församlingstabernakel, der Gud genom sin närwaro gaf wittnesbörd om sig sjelf, uppslogs långt ifrån lägret, på det folket skulle se sin owärdighet och förödmjuka sig inför Gud.
Ju mera en menniska syndar emot Gud, desto större blifwer afståndet mellan Gud och den menniskans hjerta. Gud blifwer för henne allt mera främmande. Detta tillstånd bland Israels folk är således en bild af det tillstånd, hwaruti hwar och en menniska befinner sig, så länge hon lefwer utom nådaståndet. Hon har då icke Gud inom sig, utan utom sig; hon har honom såsom bewarare och försörjare i allmänhet och tillika såsom domare, men hon har Honom icke såsom Fader, Försonare och Heliggörare, och kan derföre icke i barnaskapets anda ropa: Abba, käre Fader! Rom. 8: 15.
8. Och när Mose gick ut till tabernaklet, så stod allt folket upp, och hwar och en trädde i sitt tjälls dörr och sågo efter honom, till dess han kom in uti tabernaklet.
Månne folket såg efter honom med längtan och önskade, att han tillika med molnstoden wille komma tillbaka igen? ”Alla werkhelige, som icke förstå lagen, se ryggen på Mose.” L.
9. Och när Mose kom in uti tabernaklet, så kom molnstoden neder och stod i tabernaklets dörr och talade med Mose.
10. Och allt folket såg molnstoden stå uti tabernaklets dörr: och stodo upp och bugade sig hwar och en i sitt tjälls dörr.
Folket wisade nu i yttre måtto wördnad för Gud; men till sann bättring fordras hela hjertats öfwerlemnande åt Herran, icke blott yttre wördnad för Gud och det heliga.
11. Och HERren talade med Mose, ansigte mot ansigte, såsom en man talar med sin wän.* Och när han wände om igen till lägret, gick icke hans tjenare, den unge mannen Josua, Nuns son, utur tabernaklet. *4 Mos. 12: 8.
Icke genom någon syn eller genom liknelser, utan kärleksfullt, och förtroligt talade Herren med sin tjenare. (I Österlanden war det ock brukligt, och är så ännu på många ställen, att konungen icke wisar sitt ansigte utan för sina högsta och trognaste tjenare.) Att Gud talade med Mose ansigte mot ansigte wisar, att Mose fick åtnjuta en utomordentlig nåd, 2 Chrön. 9: 7. Matth. 18: 10. Folket skulle också derigenom så mycket mera lära att inse och känna, huru bedröfligt det war, att Herren icke mera war dem så nära som förut.
Josua, såsom Mose tjenare, qwarblef i detta tabernakel, äfwen då Mose war frånwarande. Förut hade detta tabernakel warit uppslaget i lägret midt ibland folket, och deröfwer hade Herren uppenbarat sig i molnstoden och eldstoden; nu war Han på afstånd, emedan folket hade wikit med sitt hjerta ifrån Honom, Jer. 17: 5.
12. Och Mose sade till HERran: Si, du säger till mig: För mig detta folket upp; och du låter mig icke weta, hwem du will sända med mig: och besynnerligen efter du sagt hafwer: Jag känner ing wid namn, och du hafwer funnit nåd för mina ögon.
Af dessa ord kunna wi sluta, att Mose war owiss, huru han skulle förstå löftet att Guds Engel skulle gå före honom, eller att han icke dermed war nöjd, utan af hjertat önskade, att Gud måtte åter förnya förbundets första förtroliga förhållande till folket och wara närwarande ibland dem såsom förut.
13. Hafwer jag då funnit nåd för dina ögon, så låt mig weta din wäg, der jag af förnimma må, att jag finner nåd för dina ögon: och se dock dertill, att detta folket är ditt folk.
I sin bön åberopar sig Mose på Herrans egna ord och nådelöften. Trons kraft består just deruti, att själen fasthåller Gud med Hans egna ord; och Han låter så gerna hålla sig, likasom då ett litet barn fattar sin moders kläder, eller då den sjuka qwinnan widrörde Jesu klädefåll, Matth. 9: 20–22. Mose förehåller Herren, att folket dock war Hans folk. Ehuru det hade så swårligen försyndat sig, så woro dock nu många hjertan wända till Herren och längtade efter att Han skulle återwända ibland dem.
_197.jpg&oldid=342792){kind=link}