LEVITICUS.

Tredje Boken Mose.

Inledning

Denna bok kallas Leviticus af Levi, som war den presterliga stammen i Israel; emedan bokens innehåll består af föreskrifter och stadgar angående gudstjensten, prestembetet och den kyrkliga inrättningen bland Israels folk. Hwad tiden beträffar, så omfattar denna bok blott histrien af en månad, nemligen från tabernaklets upprättande till folkets räkning, eller från början af andra året efter Israels utgång ur Egypten, intill andra månaden samma år. I de sju första capitlen innehållas föreskrifter angående offergudstjensten; cap. 8–10 handla om prestembetet; cap. 11–22 innehålla lagar angående folkets och presternas reningar, och de fem sista capitlen handla om de årliga högtiderna, löften, tionde m. m.

1. Capitel.

Brännoffers lag.

Och HERren kallade Mose och talade med honom utur wittnesbördets tabernakel och sade:

De följande föreskrifterna om offer äro således inga menskliga uppfinningar. Emedan offren, isynnerhet de blodiga, skulle afbilda Messias och Hans blodiga försoningsoffer, Eph. 5: 2. Ebr. 5: 9, 10, så bestämmer Gud sjelf allt på det nogaste. Efter det första löftet om Messias togo de sin början, 1 Mos. 4: 3, 4, och snart efter Christi ankomst upphörde de. Dan. 9: 27.

2. Tala med Israes barn och säg till dem: Hwilken ibland eder will göra HERranom ett offer, han göre det af boskap, af fä och får.

Offer, grt. här gåfwa, brukas om alla slags offer. Här nämnas blott de wanligaste slag af offerdjur.

3. Will han göra ett bränneoffer af oxar, så offre en stutkalf, den ingen brist hafwer, inför dörren af wittnesbördets tabernakel, att det skall warda HERranom tacknämligt af honom:

Bränneoffer, grt. uppstigande offer, kallades heloffer, emedan det skulle helt och håller uppbrännas (utom skinnet). Bränneoffren woro de heligaste och allmännaste offren, 1 Mos. 22: 2.

4. Och lägge sin hand på bränneoffrets hufwud, så warder det tacknämligt och försonar honom.* *2 Mos. 29: 10.

Den offrande lade sin skuld på det oskyldiga offerdjuret medelst handens påläggning; han liksom inlade sin syndiga själ uti offerdjuret och förklarade, att det skulle wara inwigdt till offerdöd i hans ställe. I känslan af sin syndaskuld och med åstundan att återförenas med Gud, slagtade han han offerdjuret wid altaret och betygade dermed, att han sjelf med sin synd hade förtjent den död, hwilken djuret led; och denna handling uttryckte tillika den önskan, att Gud måtte förlåta honom synden oc borttaga straffet. Blodet, i hwilkets djurets själ ligger, och som allena hade försonande kraft, upptogs af offerpresten uti ett kärl och stänktes mot altaret och dess horn, till tecken att Gud antagit försoningen, att blodet försonat den offrandes synd och betäckte den för Guds ansigte, så att han icke wille se deruppå. I stänkelsen ligger den betydelse, att den offrande öfwerlemnade sin själ åt Herran, och att han wille blifwa delaktig af den försoning, som åsyftades.

Offret war tacknämligt eller antagligt, emedan det syftade på Christus, och försonade den offrande derföre, att Chritus deruti nedlade försonande kraft.

5. Och skall slagta den stuten för HERran: och presterna, Aarons söner, skola bära blodet fram och stänka allt omkring på altaret, som är för dörren af wittnesbördets tabernakel.

Slagtandet förrättade den offrande, men blodstänkningen och förbränningen kunde endast presterna förrätta.

6. Och huden skall bränneoffret aftagas, och det skall huggas i stycken.

7. Och prestens Aarons söner skola föra en eld på altaret och lägga det wed uppå.

Sedan Herren första gången sjelf upptändt elden på altaret, cap. 9: 24, skulle den beständigt underhållas.