| Skuldoffer. | 3 Mose Bok. | Cap. 4, 5. | 205 |
på altaret tlll ett HERrans offer. Och alltså skall presten försona hans synd, den han gjort hafwer, och honom warder det förlåtet.
Syndoffren hade afseende på enskilda bestämda synder; men icke kunde dermed synder emot sedebuden försonas; ty för sådane öfwerträdelser fastställde lagen hwarken syndoffer, ej heller öppnade den någon utwäg till förlåtelse, utan förkunnade bestämda straff. Syndoffren åsyftade endast öfwerträdelser och synder emot den kyrkliga inrättningen i Israel; men äfwen sådane öfwerträdelser kunde blott då genom syndoffer försonas, när de icke skett med afsigt och föresats, utan af okunnighet och swaghet. Hwarje öfwerträdelse af den ordning och inrättning, som Gud hade gifwit folket, ådrog det en skuld, och hwarje skuld fordrade en försoning, på det lagens helighet måtte erkännas. Det årliga stora syndoffret skedde på försoningsdagen. Ändamålet med syndoffret war icke försoning i allmänhet och själens öfwerlemnande åt Gud, såsom wid bränneoffret, utan försoning af den särskilda skulden. Bränneoffren motswarade både den stora försoningen i Christo Jesu i allmänhet och tillika menniskans rättfärdiggörelse genom tron på denna försoning, samt den nya födelsen, hwarigenom menniskan i sitt inre förwandlads af Guds Andes kraft och blifwer en ny skapelse, 2 Cor. 5: 17, som i nådens eld uppstiger till himmelen, hwilken eld för den gamla menniskan, för köttet och dess lustar, är dödande och förtärande. Deremot hade syndoffren sin motswarighet i Guds barns dagliga bättring, hwaruti alla swaghetssynder, fel och brister blifwa framburna till Försonaren och i Hans blod aftwagna och förlåtna. Med syndoffren offrades aldrig spisoffer. Detta har sin grund deruti, att försoningen måste wara skedd, innan trons frukter, som afbildas genom spisoffren, möjligen kunna åstadkommas.
5. Capitel.
Skuldoffers lag.Om en själ syndar, så att hon hörer några bannor, och hon är dess wittne eller det sett eller förfarit hafwer, och icke hafwer tillsagt; hon är brottslig till en missgerning.
Bannor: swordomsröst, eller missbrukande af Guds namn, eller falsk ed.
2. Eller om en själ kommer wid något orent, antingen ett as af ett orent djur,* eller af boskap, eller af maskar, och wisste det icke, hon är oren och är brottslig. *3 Mos. 11.
Den som genom widrörande af någon död kropp blifwit sålunda oren, fick icke deltaga i gudstjensten eller infinna sig i helgedomen utan föregående rening.
3. Eller om hon kommer wid en oren menniska i hwad som helst orenhet, der menniskan kan med oren warda, och wisste det icke och förnimmer det sedan; den är brottslig.
4. Eller om en själ swär, så att henne går af munnen att göra illa eller wäl, såsom en menniska wäl händer att swärja, och wisste det icke, och förnimmer det sedan; den warder brottslig på ett af detta.
5. När nu händer, att hon brottslig är på ettdera och bekänner, att hon derpå syndat hafwer:
Har en menniska gjort ett löfte att göra illa, antingen hon lofwat det med swordoms bekräftelse och ed eller icke, så måste, då hon kommer till insigt om att hon lofwat något syndigt, detta löfte brytas; ty det är större synd att hålla det än bryta det, men likwäl war sjelfwa löftet syndigt och fordrar bekännelse och afbön inför Gud samt allwarlig bättring.
6. Så skall hon för detta hennes synds brott, som hon gjort hafwer, bära fram HERranom af hjorden ett får eller en get, som foster haft hafwer, till syndoffer; så skall presten försona henne hennes synder.
7. Förmår hon icke ett får, så bäre HERranom för sitt brott, som hon brutit hafwer, twå turturdufwor eller twå unga dufwor; en till syndoffer, den andra till bränneoffer.
8. Och bäre dem till presten; han skall den första göra till syndoffer och wrida halsen sönder af henne och dock icke rifwa hufwudet ifrån.* *3 Mos. 1: 15.
9. Och stänka med syndoffrets blod på altarets wägg och låta det blodet, som öfwer är, utblöda på altarets botten: det är syndoffret.
10. Den andra skall han göra till bränneoffer efter dess rätt: och alltså skall presten försona henne hennes synd, som hon gjort hafwer, och det warder henne förlåtet.
11. Förmår hon icke twå turturdufwor eller twå unga dufwor, så bäre fram sitt offer, för sin synd, en tiondel af ett epha semlomjöl till syndoffer; men ingen olja skall han låta deruppå, eller rökelse låta komma deruppå: ty det är ett syndoffer.* *3 Mos. 1: 14.
Epha se 2 Mos. 16: 36; cap. 29: 40. 3 Mos. 27: 16. Man räknade detta offer till omkring 3 skålpund mjöl.
12. Och han skall bära det till presten, och presten skall taga deraf en hand full till åminnelse och bränna det upp på
_215.jpg&oldid=342842){kind=link}