| 208 | Om offer. | Leviticus. | Cap. 7. |
de skola äta deraf; ty det är det allraheligaste
30. Men allt det syndoffer, hwars blod buret warder in uti wittnesbördets tabernakel till försoning i det heliga, det skall man icke äta; utan uppbränna det med eld.* *3 Mos. 4: 5. Ebr. 13: 11.
7. Capitel.
Prestens del af skuld- och andra offer. Fett, blod.Och detta är skuldoffrets lag, och det är det allraheligaste.
2. På det rummet, der man slagtar bränneoffret, skall man ock slagta skuldoffret, och stänka dess blod på altaret allt omkring.
3. Och allt dess feta skall man offra; stjerten och det feta som är på inelfworna:
4. Båda njurarne med det feta som derpå är wid länderna, och nätet Öfwer lefren med njurarne.
5. Och presten skall uppbränna det på altaret HERranom till ett offer. Det är ett skuldoffer.
6. Det mankön är ibland presterna, skola det äta på heligt rum; ty det är det allraheligaste.
7. Såsom syndoffret, så skall ock skuldoffret wara; bägges deras skall en lag wara. Och skall höra presten till, som derigenom försonar.
8. Den prest något bränneoffer offrar, honom skall tillhöra huden af bränneoffret, som han offrat hafwer.
9. Och allt spisoffer, som i ugn eller på halster eller uti panna bakadt warder, skall höra presten till, som det offrar.
Icke hela offret, utan den bestämda delen deraf skall tillhöra den offrande presten.
10. Och allt spisoffer, som med olja blandadt eller torrt är, det skall alla Aarons barn tillhöra, så det ena som det andra.
11. Och detta är tackoffers lag, det man HERranom offrar.
12. Wilja de göra ett lofoffer, så skola de offra osyrade kakor, blandade med olja, och osyrade tunnkakor, bestrukna med olja, och i panna bakade semlokakor, blandade med olja.
Lofoffren förenades med tackoffren, v. 13, 15. ”Dessa tu offren, lofoffer och tackoffer, äro räknade uti ett; tackoffer heter det då, när man slagtar får, oxar m. m., lofoffer, när man lägger dertill tunnkakor och kakor såsom spisoffer.” L.
13. Och sådana offer skola de göra på en kaka af syradt bröd till sitt tackoffers lofoffer.
Se cap. 2: 11.
14. Och ett af det allt skall offras HERranom till häfoffer, och skall höra presten till, som stänker tackoffrets blod.
15. Och lofoffrets kött i sitt tackoffer skall ätas på samma dagen, som det offradt warder, och intet låtas qwar intill morgonen.
16. Och ehwad det är ett löfte eller friwilligt offer, så skall det på samma dagen ätet warda, som det offradt är: om något qwar blifwer till den andra dagen, skall man ändå äta det.
17. Men hwad qwar blifwer af offradt kött intill tredje dagen, det skall uppbrännas i eld.
”De skulle äta det wälsmakande och icke genom långsamt sparande förderfwa det eller låta se någon misströstan om Guds dagliga omsorg.”
18. Och om någon äter på tredje dagen af det offrade köttet af hans tackoffer, så blifwer han icke tacknämlig, som det offrat hafwer; det skall icke heller warda honom tillräknadt, utan det blifwer en styggelse. Och hwad själ som deraf äter, han är brottslig till en missgerning.
”Den som skulle på tredje dagen deraf äta, han wore att anse såsom den der ej trodde, att Christus war på den dagen uppstånden.” Det war en otro af lika beskaffenhet som otro på Guds Sons uppståndelse.
19. Och det kött, som kommer wid något orent, det skall icke warda ätet, utan uppbrändt i eld. Den der ren är till lekamen, han skall äta det köttet.
20. Och den själ som äter af tackoffrets kött, det HERranom tillhörer, hennes orenhet ware öfwer henne, och han skall warda utrotad utur sitt folk.
21. Och om en själ kommer wid något det orent är, ware sig oren menniska, boskap, eller hwad eljest styggeligt är;* eller ock äter af tackoffrets kött, det HERranom tillhörer: den skall utrotad warda utur sitt folk. *3 Mos. 11.
Till deltagande i offermåltiderna fordrades nödwändigt en sådan renhet, som i lagen war föreskrifwen. Den som war oren och likwäl wågade deltaga i offren, skulle utrotas. Till ett wärdigt deltagande i Herrans måltid fordras, att menniskan skall skilja sig wid allt hwad orent
_218.jpg&oldid=342848){kind=link}