| Förbjudna offer. | 3 Mose Bok. | Cap. 17, 18. | 229 |
fortfara att lefwa sedan kroppen är död. Den fortfar efter döden, men dess förening med kroppen är då upplöst.
Blodet blef igenom dess höga betydelse uti offren tillika ett försoningsmedel mellan Gud och den offrande själen. Så är ock Christi blod försoningsmedlet mellan Honom och Hans församling. I Christi blod är Christi ande, och genom Hans blod är Hans ande förenad med Hans kropp, som är församlingen. Såsom själen bildar menniskans kropp och är kroppens lif, så länge menniskan lekamligen lefwer, så bildar Christus såsom lifgifvande ande (1 Cor. 15: 45) sin kropp, som är församlingen, och Han sjelf är församlingens lif och ande, som allt i allom uppfyller. Således består försoningen icke blott deruti, att Hans blod är utgjutet för wåra synder, utan också deruti, att Hans förklarade blod är de trognas lifskraft, hwarigenom Hans ande lefwer i dem.
12. Derföre hafwer jag sagt Israels barn: Ingen själ ibland eder skall äta blod, och ingen främling som ibland eder bor.
13. Och hwilken menniska, ware sig af Israels hus, eller en främling ibland eder, som tager ett djur eller fågel i jagt, det man äter, han skall utgjuta dess blod och öfwertäcka honom med jord:* *3 Mos. 11: 13.
Med sådan wördnad skulle hwarje Israelit betrakta blodet, att äfwen blodet af ett willebråd Skulle nedgräfwas, på det intet annat djur måtte förtära det.
14. Ty kroppens lif är i sitt blod. Och jag hafwer sagt Israels barn: I skolen ingen kropps blod äta; ty kroppens lif är i sitt blod. Den det äter, han skall utrotad warda.* *1 Mos. 9: 4.
Den som förtärde blod, wisade wanwördnad för försoningsläran, såsom den i offerlagen war framställd; en sådan menniska war redan i sitt inre andeligen skild ifrån Guds folk, och det yttre utrotandet, som Herren sjelf werkställde, war blott den inre skilsmessans fullbordan. Dylika Herrans domar gå äfwen öfwer många christna, som förakta försoningsblodet, Ebr. 10: 29, ehuru det sällan wisar sig såsom en straffdom inför menniskors ögon. (jfr 10: 30.)
15. Och hwilken själ som äter ett as, eller det af wilddjur rifwet är, ware sig en inländsk eller utländsk, han skall twå fina kläder och bada sig med watten och wara oren intill aftonen, så warder han ren.* *2 Mos. 22: 31.
Om någon owetande eller af oförsigtighet förtärt något sådant kött, hwarifrån blodet icke blifwit skildt på tillbörligt sätt, så skulle han rena sig genom twagning, 3 Mos. 11: 39, 40.
16. Om han icke twår sina kläder, eller sig icke badar, skall han bära sin missgerning.
Att bära sin missgerning betyder, att den hwilar på menniskan såsom en syndoskuld, och att straffet är att wänta, ehuru länge det än må blifwa uppskjutet, under det Guds tålamod wäntar på menniskans bättring. Dessa straff har Herren förbehållit sig sjelf, och Han utförer dem på många sätt och i olika grader, äfwen nu i Nya Testamentets tid, då de, som äro medlemmar af Hans rätta församling, försumma att iakttaga Hans heliga bud och stadgar. Äfwen Evangelium innehåller bud, som de trogna skola lyda. Joh. 14: 21, 23, 24. Joh. 15: 10. Om genom waksamhet och bön wåra ögon wore mera öppnade och klarsynta till att urskilja Herrans skickelser, så skulle wi finna, att många af wåra motgångar och lidanden icke blott äro pröfningar, utan en helsosam aga, tillskickad af den kärleksfulla fadershanden. Ebr. 12: 5–12.
18. Capitel.
Förbjudna leder och beblandelser.Och HERren talade med Mose och sade:
2. Tala med Israels barn, och säg till dem: Jag är HERren eder Gud.
Såsom grunden till de föreskrifter Gud gifwer, stå dessa ord, som innefatta så mycket: Jag är Herren eder Gud, Jag har såsom Gud bewisat eder utomordentlig nåd, I skolen wara mitt folk och icke besmitta eder med hedniska seder och grundsatser. Dessa lagar äro en helgande skyddsmur omkring familjelifwet och omkring Israels hela samhällslif.
3. I skolen icke göra efter som göres i Egypti land, der I bott hafwen; och icke efter som göres i Canaans land, der jag dig införa skall; I skolen icke heller hålla eder wid deras sätt;
I Egypten och andra hedniska länder war blodskam en wanlig synd, och giftermål emellan syskon och andra nära anförwandter woro lagligen tillåtna. Detta härledde sig af deras gudalära, der sådana förbindelser omtalades emellan gudar och gudinnor, som sades wara syskon eller nära slägt.
4. Utan efter mina rätter skolen I göra och mina stadgar skolen I hålla, att I wandren derutinnan: ty jag är HERren eder Gud.
5. Derföre skolen I hålla mina stadgar och mina rätter; ty hwilken menniska dem gör, han skall derigenom lefwa: ty jag är HERren.* *Hes. 20: 11. Rom. 10: 5. Gal. 3: 12.
Hwilken menniska som håller Herrans bud skall derigenom lefwa. Att hålla Herrans bud förutsätter, att menniskan skall lefwa i Gud; ty eljest kan hon icke hålla Hans bud. Wore menniskan fullkomligt utan synd, så kunde han hålla Hans bud, och hon wore då derigenom salig. (Jfr Hes. 20: 11. Rom. 10: 5.) Men efter nu ingen menniska kan fullkomligt hålla lagen, emedan alla äro syndare, så är ingen wärd att
_239.jpg&oldid=342891){kind=link}