| Folkets knorr. | 4 Mose Bok. | Cap. 11. | 273 |
11. Capitel.
Folkets knorr. De Sjuttio äldste. Åkerhöns. Lustgrifter.Och som folket gjordes otåligt, misshagade det för HERrans öron. Och då HERren hörde det, förgrymmade sig Hans wrede, och HERrans eld fängde* ibland dem, hwilken förtärde de yttersta lägren. *Ps. 78: 21.
Då Skriften talar om Gud på menskligt wis, om Hans ögon, öron o. s. w., så sker det för att så mycket tydligare för oss menniskor framställa Hans allwetande, Hans allmakt och andra egenskaper. Herren hörer både de ogudaktigas fräcka ord och de trognas böner.
2. Då ropade folket till Mose. Och Mose bad HERran; så förswann elden.
3. Och det rummet kallade man Thabeera: derföre att HERrans eld hade sig upptändt ibland dem.* *5 Mos. 9: 22.
4. Ty det meniga folket ibland dem hade fått lusta och sutto och greto samt med Israels barn och sade: Ho kan fly oss kött till att äta?* *1 Cor. 10: 6.
5. Wi komma ihåg den fisk, som wi åto till gäfwes uti Egypten, och de gurkor, meloner, purjolök, rödlök och hwitlök:
6. Men nu är wår själ borttorkad; wåra ögon se intet annat än Man.
Det meniga folket, v. 4, war den blandade hop af löst folk, som hade följt med Israeliterna utur Egypti land. Se 2 Mos. 12: 38. Detta folk hade ingen gudsfruktan, det klagade öfwer lifwets beswärligheter i öknen och deröfwer att de icke hade samma lifsmedel, som i Egypten. Detta missnöje, denna upproriska anda, som de redan förut hade wisat, 2 Mos. 16: 2, war nu åter upptänd ibland dem. Ett sådant missnöje begagnar frestaren, för att åstadkomma syndiga utbrott; upprorsandan är smittosam, och äfwen Israels barn instämde i denna klagan, sägande: Ho kan fly oss kött till att äta? De tänkte på de födoämnen, de hade haft i Egypten, och klagade, att deras själ war borttorkad, kroppen utmattad, och sinnet nedslaget. De många och stora wälgerningar, som Gud dagligen bewisade, dem, omtalade de med förakt, sägande: Wåra ögon se intet annat än Man (manna). Men den högsta konungen låter icke ostraffadt gäcka sig. Herrans eld upptändes ibland dem och förtärde det yttersta af lägren. Det war der den blandade hopen hade sina tält. Tälten fattade eld, troligen genom blixt, och elden kunde icke släckas. Denna eld är en bild af Guds straffande rättfärdighet, som hwilar öfwer alla de menniskor, hwilka i otro, missnöje, olydnad och ogudaktighet upphäfwa sig emot Herran och de ordningar och inrättningar, som Han har föranstaltat, samt emot Hans försyns skickelser eller emot den öfwerhet, som är af Honom förordnad. Thabeera bet. brand eller brandställe.
7. Och war Man* såsom corianders frö, och så till seende som bedellion. *2 Mos. 16: 14. Ps. 78: 24, [et]c. Joh. 6: 31.
Bedellion är ett slags gummi, som består af klara, hwita små droppar. Manna liknas äfwen wid rimfrost, 2 Mos. 16: 14.
8. Och folket lopp hit och dit och samkade tillhopa, malde det på qwarn och stötte det sönder i mortlar, och kokade det i grytor och gjorde sig deraf kakor: och det hade en smak såsom en oljokaka.
Här omtalas åter himmelsbrödet manna och dess bruk, för att wisa, huru ogrundad och syndig folkets klagan war. Denna gåfwa från himmelen, som war ett så rikligt och wälgörande födoämne, föraktade de och wille hafwa annan föda. Denna begärelse war en syndig och sinnig lusta. Syndens brand i folkets hjertan war orsaken till den straffande branden i lägret. Efter samma lag handlar slutligen den rättfärdige Guden ännu med alla, som upphäfwa sig emot Honom.
9. Och när daggen föll om natten öfwer lägret, så föll ock Man dermed.
10. Då nu Mose hörde folket gråta i deras slägter, hwar och en i sitt tjälls dörr, då förgrymmade sig HERrans wrede swårligen. Och Mose wardt ock ångse.
11. Och Mose sade till HERran: Hwi bekymrar du din tjenare? Och hwi finner jag icke nåd för dina ögon, att du få lägger på mig allt folkets tunga?
Mose bedröfwades djupt och wågar i ödmjukhet påminna Herran derom, att då han blef kallad till detta embete, bad han att få slippa del, och nu faller denna börda honom för tung.
12. Hafwer nu jag allt detta folket aflat eller födt, att du må säga till mig: Bär dem på dina armar, såsom en amma bär ett barn, in uti det landet, som du deras fäder swurit hafwer?
13. Hwar skulle jag nu taga kött, det jag allt detta folket gifwa skulle? De gråta för mig och säga: Gif oss kött till att äta.
14. Jag förmår icke allt detta folket uppehålla allena, ty det är mig för swårt.
15. Och will du så göra emot mig, så slå mig heldre ihjäl, om jag eljest hafwer funnit nåd för dina ögon, att jag icke så skall se min jämmer.
_283.jpg&oldid=342983){kind=link}