| 278 | Folkets uppror. Guds hot. | Numeri. | Cap. 13, 14. |
inbyggare; och allt det folk, som wi derinne sågo, är ganska långt folk.
Säkert wäntade folket med spänd wäntan efter de utsändas återkomst. De kommo och berättade hwad de hade sett. Landet war härligt, men starkt befolkadt. Der war farligt att bo, och ännu swårare war det att intaga detta land. Att landets folk uppfräter sina egna barn, will säga, att det war utsatt för beständiga krig. Tio af sändebuden woro uppfyllda med fruktan och oro. Hos dem fanns ingen trosfrimodighet; de likna sådane namnchristne, som af menniskofruktan alltid låta afskräcka sig från att taga den himmelska arfwedelen i besittning.
34. Wi sågo der ock tyranner, Enaks barn af de tyranner: och wi woro för wåra ögon såsom gräshoppor; och så woro wi ock för deras ögon.
Tyranner, grt. öfwerfallare, se 1 Mos. 6: 4, woro starka och våldsamma menniskor, som Israels folk hade att frukta, och de afbilda alla sådana andeliga fiender, som wilja afskräcka Guds folk ifrån att intränga i det himmelska fäderneslandet. Dessa tyranner äro starka i sin egen kraft. Guds folk har ingen annan kraft än den det får genom tron på Herren, som ledsagar det.
14. Capitel.
Folkets uppror. Guds hot. Mose bön. Knorrets straff.Då tog hela menigheten till att skria: och folket gret den natten.
2. Och alla Israels barn knorrade* emot Mose och Aaron, och hela menigheten sade till dem: Ack! att wi dock hade mått dö i Egypti land, eller ännu dö måtte i denna öknen: *5 Mos. 1: 26. Ps. 106: 25.
3. Hwi förer HERren oss i detta landet, att wi skola falla för swärd, och wåra hustrur och barn warda till rofs? Är icke bättre, att wi draga in uti Egypten igen?
4. Och den ene sade till den andra: Låt oss häfwa oss upp en höfwitsmän och fara in uti Egypten igen.
Nu gjorde folket ett kraftigt upprorsförsök. De walde en annan anförare (Nehem. 9: 16, 17). Egyptens hårda träldom hade de nu glömt, och Herrans undergörande allmaktshand, som så ofta hade hulpit dem, wille de nu icke ihågkomma. Den naturliga menniskan tror menniskors föreställningar, ehuru falska de än må wara, hellre än Guds ord. Otrons tungomål, som spejarne talade, förstod folket ganska wäl, ty det war deras egna hjertans språk, men trons tungomål, som Mose och Aaron, Josua och Caleb talade, wille de icke förstå; ty de woro främmande för sin Gud. Han war främmande för deras hjertan, och trons tal war för dem såsom ett främmande tungomål, såsom det i alla tider är för alla, som sakna andeligt sinne. Wi äro i samma fara som detta folk, derföre warnar oss aposteln: ”Så låt oss nu frukta, att wi icke försumme det löfte, som är att wi skole ingå i Hans rolighet!” Ebr. 3: 7–19; cap. 4: 1. Genom v. 3 beskylla de Gud, att Han antingen icke förstod eller att Han icke wille eller att Han icke kunde hålla sitt löfte och frälsa dem från fienderna. Här talas emot Gud i himmelen helwetets tungomål, och så talar ofta i hemsökelsens stund den tunga, som är upptänd af afgrundens eld. De betänkte icke, att det war förenadt med wida större swårigheter att återwända till Egypten, än att i tro på Herrans löften och i Herrans kraft intränga i Canaans land.
5. Men Mose och Aaron föllo uppå sina ansigten för hela menighetens församling af Israels barn.
Bönen är Guds barns allramäktigaste förswar, och Herren är deras allrastarkaste wärn. Så snart hjertat rätt tager sin tillflykt till Honom, så är det oöfwerwinneligt. Här stodo fyra män emot flera millioner upproriska menniskor, och de segrade, ty Gud war med dem.
6. Och Josua, Nuns son, och Caleb Jephunne son, de ock landet bespejat hade, refwo sina kläder;
7. Och sade till all menigheten af Israels barn: Landet, som wi igenom wandrat hafwa till att bespeja det, är ganska godt.
8. Hafwer HERren wilja till oss, så förer Han oss wäl uti det landet och gifwer oss det; hwilket ett land är, som mjölk och honing uti stater.
9. Faller icke ifrån HERran, och frukter eder intet för detta landets folk; ty wi wilja äta dem upp såsom bröd: deras beskärm är gånget ifrån dem, och HERren är med oss; frukter eder intet för dem.
Josua och Caleb, som woro förståndige män, upplysta af Guds Ande, förstodo, att Canaaniternas syndamått war fullt, så att deras beskärm war wiket ifrån dem och dess beskyddande hand hade öfwergifwit dem. De wisste, att Canaans folk woro dömde att förgås, så snart deras syndomått wore fullt (1 Mos. 15: 16); och att detta mått nu wore fullt, kunde Josua och Caleb mörka både deraf, att Herren befallt Israel, att nu intaga Canaans land, samt deraf, att Canaans folk nu wore i ett sådant tillstånd af inre upplösning, att de förstörde och utrotade hwarandra. Samma omständighet, som de tio otrogne spejarne ansågo för ett tecken till stor fara, neml. att landet uppfrätte sina inbyggare, cap. 13: 33, just detta war för Josua och Calebs upplysta blick ett tecken, att tiden för deras utrotande wore kommen, som Herrans Ande förut förkunnat. (1 Mos. 15: 16). Wi wilja äta dem upp för som bröd war ett ordspråk, hwarmed menades att fienden war så wanmäktig, att han likaså
_288.jpg&oldid=342994){kind=link}