| Klippans watten. | 4 Mose Bok. | Cap. 20. | 293 |
Mose och Aaron försyndade sig wid detta tillfälle lika mycket; ty ehuru blott Mose talade till folket och slog på klippan, så hade dock Aaron samma sinne, och derigenom blef nu Guds namn ohelgadt. Då således både Mose, genom hwilken lagen war gifwen, och äfwen Aaron, som innehade det öfwerstepresterliga embetet, så försyndade sig, så skulle Israel äfwen häraf weta, att de genom lagens embete icke kunde blifwa frälste och saliggjorde. Twifwel och otålighet äro stora synder. Och då Mose och Aaron, som framför alla skulle helga Herrans namn, nu ohelgade det inför hela Israels folk, så blef den stränga dom dem förkunnad, att de icke skulle få införa folket i Canaans land. Denna synd och denna dom war tillika en förebild deraf, att det Gamla Testamentets embete icke kan göra någon syndfri och fullkomlig eller föra någon menniska in i det himmelska Canaan.
13. Detta är det trätowattnet,* öfwer hwilket Israels barn trätte med HERran, och Han wardt helgad i dem. *2 Mos. 17: 7. Ps. 106: 32. Hes. 47: 19.
Kades blef till minne af denna händelse kalladt Kades-meriba; emedan Israel der knotade emot Herran. Herren wardt helgad i dem på det sätt, att Han uppenbarade både sin stora barmhertighet och sin oföränderliga rättfärdighet tillika med sin undergörande allmakt.
14. Och Mose sände budskap ut ifrån Kades till de Edomeers konung:* Så låter din broder Israel säga dig: Du wet all den möda, som oss påkommen är; *Dom. 11: 17.
Israels och Edomiternas stamfäder, nemligen Jacob och Esau, woro bröder.
15. Att wåra fäder woro nederfarne in uti Egypten, och wi i lång tid bodde uti Egypten; och de Egyptier handlade illa med oss och wåra fäder.
16. Och wi ropade till HERran, och Han hörde wår röst, och utsände en Engel* och förde oss utur Egypten; och si, wi äro i Kades, i den staden, som wid dina gränser är. *2 Mos. 14: 19.
17. Låt oss draga igenom ditt land: wi wilja icke fara öfwer åker eller wingårdar, och icke dricka wattnet utur brunnarne; wi wilja draga rätta landsstråten, hwarken wikande på den högra sidan eller på den wenstra, till dess wi komma igenom dina landsändar.
Genom Edoms land hade wägen till Canaan nu warit kort. Ehuru nu detta icke war den wäg, på hwilken de skulle ingå i Canaan, så skulle dock denna begäran till Edoms folk framställas. Detta budskap war för Edoms folk en mäktig predikan; ty det blef derigenom uppmanadt att tänka på Herran och hans under. Det war tillika för Edomiterna en pröfning. De blefwo nu nödsakade att wälja emellan brödrakärlek och egennytta, emellan gudsfruktan och olydnad. Illa bestodo de profwet. Icke blott bewisade de kärlekslöshet emot Israel, utan deras swar wisade, att de trodde sig kunna trotsa Israels Gud. Så blifwer hwarje menniska och hwarje folk någon gång underkastadt bestämda prof, hwilka stundom synas ganska obetydliga, men som inwerka afgörande på det inre tillståndet och på hela framtiden och ofta äfwen på utgången ur tiden.
18. De Edomeer sade till dem: Du skall icke draga här igenom, eller jag möter dig med swärd.
19. Israels barn sade till dem: Wi wilja draga den meniga stråten; och om wi dricka af ditt watten, wi och wår boskap, så wilja wi det betala; wi wilja icke utan allenast gå till fot derigenom.
20. Men han sade: Du skall icke draga här igenom. Och de Edomeer drogo ut emot dem med mäktigt folk och stark hand.
Denna wägran inwerkade mycket på Israels och Edoms förhållande till hwarandra i alla kommande tider, och Edom ådrog sig Guds misshag.
21. Alltså förwägrade de Edomeer Israel draga igenom deras landsändar. Och Israel wek ifrån dem.
22. Och Israels barn drogo ifrån Kades och kommo med hela menigheten intill det berget Hor.* *4 Mos. 33: 37.
Det hade warit lätt för Herran att med mäktig hand föra Israel genom Edoms land; men Han wille ännu hafwa tålamod med Edomiterna och befallte sedan, 5 Mos. 2: 4 och cap. 23: 7, att Israel icke skulle tänka på hämnd emot Edom för denna fiendtlighets skull. Häruti uppenbarar sig Christi kärlek, som bjuder: älskar edra owänner m. m., Matth. 5: 44, 45.
Israel blef nu förd en annan wäg. Så äro de wägar, på hwilka Herren förer sitt folk och sina enskilda trogna, många och ofta underbara; ja, de synas mången gång föra bort ifrån målet i stället för att föra dertill, såsom Israels folk nu liksom måste gå tillbaka och aflägsna sig från det land, dit de så länge hade sträfwat.
23. Och HERren talade med Mose och Aaron på berget Hor, wid gränsen åt de Edomeers land, och sade:
24. Låt Aaron samla sig till sitt folk; ty han skall icke komma i det landet, som jag Israels barn gifwit hafwer, derföre att I woren min mun ohörsamme wid trätowattnet.
25. Så tag nu Aaron och hans son Eleazar, och haf dem upp på berget Hor:* *4 Mos. 27: 13; cap. 33: 38. 5 Mos. 32: 50.
26. Och afkläd Aaron hans kläder och kläd dem på hans son Eleazar: och Aaron skall der samlas och dö.
_303.jpg&oldid=343024){kind=link}