| Kopparormen. | 4 Mose Bok. | Cap. 21. | 295 |
här är hwarken bröd eller watten, och wår själ wämjar öfwer denna lösa maten. *4 Mos. 11: 1.
6. Då sände HERren ibland folket brännande ormar; de beto folket, så att mycket folk i Israel blef dödt.* *1 Cor. 10: 9.
Icke blott emot Mose utan emot Gud sjelf knotade Israel. Paulus säger oss, att de frestade Christum. Således war det Gud i Christo, som war deras ledsagare. Brännande ormar, grt. Zaraph, en giftig ormart, eller Zeraphim, ormar, d w. s. hwilkas gift förorsakade en brännande feberhetta och sedan döden. Så snart menniskans hjerta wänder sig bort ifrån Herran, så är hon i den fiendens makt, som under gestalten af en orm åstadkommit synden och döden i werlden; men då hjertat med uppsåtlig fiendtlighet wänder sig emot Gud, så får synden, som är denna ormens gift, en brännande kraft, som fulländar den andeliga döden. Ormen är från början till slut i den Heliga Skrift en bild af mörkrets makt Genom ormen kom synden i werlden: I Uppb. 12 kallas djefwulen den store draken, den gamle ormen, och här äro de brännande ormarne ett yttre straff derföre, att Israels folk hade tillåtit en otalig mängd af osynliga ormar rasa i deras hjertan.
7. Så kommo de till Mose och sade: Wi hafwa syndat att wi emot HERran, och emot dig talat hafwa: bed HERran, att Han tager dessa ormarne ifrån oss. Mose bad för folket.
Genom detta swåra straff twingades Israel ett erkänna, huru swårligen de hade försyndat sig emot Herran. Nu bedja de Mosa fälla förbön för dem — det arma folket hade icke bönens anda! Det är ett outsägligt lidande, att i själen brännas af syndens ormbett och wara i sådant qwal och lidande, som syndastraffen medföra, så att man plågas till kropp och själ, och icke kan uppsända en bönesuck till himmelen. Då är en sådan nödställd menniska glad att få bedja om de frommas förbön, hwilka eljest så mycket föraktas. Mose bad för folket. Hans outtröttliga kärlek och tålamod fortforo ännu oförändrade.
8. Då sade HERren till Mose: Gör dig en kopparorm, och res honom upp för ett tecken; hwilken som biten är, och ser uppå honom, han skall lefwa.
9. Så gjorde Mose en kopparorm, och reste honom upp för ett tecken, och om någon wardt biten af orm, så såg han på den kopparormen och blef wid lif.* *2 Kon. 18: 4. Joh. 3: 14.
Ehuru stor folkets synd war, så uteblef dock icke bönhörelsen; Herren hörer bön. Mose fick befallning att göra en kopparorm — en orm af samma gestalt och rödaktiga färg, som de brännande ormarne, och denna kopparorm upphöjdes på en stång, som i öfra ändan hade ”gestalten af ett kors.” Den war således en lärorik bild af den korsfäste Frälsaren, som sjelf på sig anwänder denna liknelse: såsom Mose upphöjde ormen i öknen, alltså måste ock menniskones Son warda upphöjd, på det att hwar och en, som tror på Honom, skall icke förgås utan få ewinnerligt lif, Joh. 3: 14, 15. Israels läger, med de brännande ormarne, de många liken och de qwidande ormbitna menniskorna, war en bild af denna syndiga werlden. Och här i denna syndawerld blef Christus, menniskones Son, upphöjd på korset mellan missgerningsmän i syndeligt kötts liknelse, Rom. 8: 3. Han hade sjelf ingen synd, men Han hade alldeles samma gestalt och utseende, som Adams syndiga barn. Kopparormen war ej en giftig orm; så war icke heller i Christus någon synd, men Honom, som af ingen synd wiste, hafwer Gud för oss gjort till synd, 2 Cor. 5: 21. Syndens skuld och förbannelse war lagd uppå Honom. Och Christus hafwer förlossat oss ifrån lagens förbannelse, då Han wardt en förbannelse för oss; ty det är skrifwet: Förbannad är hwar och en, som hänger på träd, Gal. 3: 13. I sjelfwa korsfästelsen låg alltså det yttre bewiset derför, att syndens skuld war Honom tillräknad, näpsten låg uppå Honom, Es. 53. Den som nu känner swedan af ormens bett i sitt hjerta, uppmanar Skriften att se på Herran Jesum, och de, som upplyfta trons blick till honom, blifwa helbregda; de giftiga syndasåren läkas och himmelska krafter genomströmma hjertat, likasom de Israeliter, som sågo på kopparormen i öknen, blefwo helbregda. Det är ljufligt, att wi hafwa detta salighetsbanér att se på här i öknen; det är godt att få fly till korset, då själen qwider under syndabördan. Men den, som icke i tron ser på Honom, dör i sina synder och är förtappad. Om i öknen någon af de Israeliter, sam ledo under plågorna af ormbetten, hade tänkt wid sig sjelf: ”Hwad skulle det hjelpa mig att se på den döda kopparormen der på den höga stången? Jag kan ju icke begripa, att deruti skulle kunna ligga någon kraft, som kunde hela mina sår och borttaga min sweda;” så hade en sådan olycklig snart uppgifwit andan och warit förlorad för sin otros skull. Alla otrons menniskor, som icke wända själens blick till sin Frälsare, äro den andliga och den ewiga dödens rof. Kopparormen i öknen hade nog för många Israeliter någonting föraktligt och widrigt, och det är sannolikt, att somliga icke ens wille se derpå, utan tyckte att det, som sades om denna orm, war en omöjlighet och alldeles stridande emot förnuftet. Så är ock det ordet om korset, så är den korsfäste Christus Judomen en förargelse och Grekomen en galenskap. 1 Cor. 1: 23.
Bland många hedniska folkslag tillbedjas ormar, och till någon del torde detta härleda sig från ett missförstånd af berättelsen om kopparormen, som de hörde omtalas. Bland Israels folk blef denna kopparorm förwarad, och med tiden uppstod dermed ett afgudiskt missbruk. Derföre blef den af konung Hiskia förstörd, 2 Kon. 18: 4. Så missbrukades sjelfwa räddningsmedlet till afguderi. Så bedrifwes på många sätt i christenheten afguderi med wår Frälsare sjelf, då menniskorna tillbedja blott en död, men icke en lefwande Christus. Detta sker i den katolska kyrkan, då blotta Christusbilder tillbedjas; men det sker också i wår kyrka af ett stort antal
_305.jpg&oldid=343028){kind=link}