| 298 | Balak kallar Bileam. | Numeri. | Cap. 22. |
land; att de skulle kalla honom; och lät säga honom: Si, ett folk är draget utur Egypten, det öfwertäcker jordens ansigte, och det ligger emot mig. *Jos. 13: 22; cap. 24: 9.
Elfwen är Euphrat. I Pethor wid Euphrat bodde Bileam, en märkwärdig man, till hwilken hedniska folk och deras konungar hade stort förtroende. Af berättelsen inses tydligt, att Bileam hade kännedom om den sanne guden. Att Gud icke blott uppenbarat sig tör Israel, utan äfwen för enskilda menniskor bland andra folk, kan man se af Melchisedeks, Jobs, Elihus och andras exempel. Det är ock troligt, att den ursprungliga kunskap om Gud, som härledde sig ifrån Noah och berodde på ursprunglig uppenbarelse, ännu icke helt och hållet hade gått förlorad bland något hedniskt folk. Enskilda klarare eller mattare strålar af ljus wisa sig i den hedniska natten både bland Egyptierne och Philisteerne samt Österlandets folk och ännu tydligare bland Arabiens stammar i Mose tid. Utan twifwel hade Bileam fått erfara mycket af Guds Andas makt. Han war en man, hwilkens själ war lätt tillgänglig för både Guds Andas inwerkan och för den mörka andewerldens inflytelse. Han wacklade och haltade emellan det ena och det andra, och war såledeS sliten af och an emellan himmelen och afgrunden. Det war nödwändigt, att han ändtligen skulle helt bestämdt wälja det ena eller det andra, och nu kom det tillfälle, som twingade honom dertill.
Balak happades, att den berömde propheten Bileam skulle med något slags trollmakt eller dermed, att han satte Israels folk i bann, kunna beröfwa dem deras Guds beskydd.
6. Så kom nu, och förbanna mig det folket; ty det är mig för mäktigt; om jag kunde stå dem och fördrifwa dem utur landet: förty jag wet, hwem du wälsignar, han är wälsignad, och den du förbannar, han är förbannad.
Balaks ord wisa, att han till Bileam hade ett oinskränkt förtroende.
7. Och de äldste af de Moabiter gingo bort med de äldste af de Midianiter, och hade spådoms lön i deras händer; och gingo in till Bileam* och sade honom Balaks ord. *2 Pet. 2: 15. Jude Ep. v. 11.
8. Och han sade till dem: Blifwer här öfwer natten, så will jag säga eder igen, hwad HERren mig sägande warder. Så blefwo de Moabiters förstar när Bileam.
9. Och Gud kom till Bileam och sade: Ho äro de män, som när dig äro?
10. Bileam sade till Gud: Balak, Zipors son, de Moabiters konung, hafwer sändt till mig:
11. Si, ett folk är utdraget utur Egypten och öfwertäcker jordens ansigte, så kom nu, och förbanna dem; om jag kunde strida med dem och fördrifwa dem.
12. Men Gud sade till Bileam: Gack icke med dem, förbanna icke heller folket; ty det är wälsignadt.
13. Då stod Bileam bittida upp om morgonen och sade till Balaks förstar: Går i edert land; förty HERren will icke tillstädja, att jag går med eder.
Af Bileams beteende finner man tydligt, att han war wan wid att från Herran undfå wissa uppenbarelser.
14. Och de Moabiters förstar stodo upp, kommo till Balak och sade: Bileam nekar sig wilja komma med oss.
15. Då sände Balak ännu yppigare och härligare förstar än de förre woro.
16. Då de kommo till Bileam, sade de till honom: Så låter Balak Zipors son, säga dig: Låt dig icke förtryta att komma till mig;
17. Ty jag will högeligen ära dig; och hwad du säger mig, det will jag göra; Käre, kom, och förbanna mig detta folket.
18. Bileam swarade och sade till Balaks tjenare: Om Balak gåfwe mig sitt hus fullt med silfwer och guld, så kunde jag dock icke gå öfwer HERrans min Guds ord, litet eller mycket till att göra.* *4 Mos. 24: 13.
19. Så blifwer ock ännu I här i denna natten, att jag må förfara, hwad HERren ytterligare med mig talande warder.
20. Då kom Gud om natten till Bileam och sade till honom: Äro desse männerna komne till att kalla dig, så statt upp och far med dem: dock hwad jag säger dig, det skall du göra.
21. Då stod Bileam om morgonen upp och sadlade sin åsninna och följde de Moabiters förstar.
22. Men Guds wrede förgrymmade sig, att han for dit. Och HERrans Engel trädde fram i wägen, att han skulle stå honom emot. Men han red på sin åsninna, och twå drängar woro med honom.
I v. 20 sade Gud till Bileam: Äro desse männerne komne att kalla dig, så statt upp och far med dem; men då Bileam gjorde så, så förgrymmade sig Guds wrede, att han for. Detta är ganska lärorikt, och wi måste noga
_308.jpg&oldid=343034){kind=link}