| Bileams åsna. | 4 Mose Bok. | Cap. 22. | 299 |
lägga det på hjertat; ty mången gång förekommer något dylikt äfwen ibland oss. Då en menniskas egen wilja blifwer öfwerwägande, då Guds Andas warning i hjertat tränges undan, och samwetets röst qwäfwes, så gifwer Gud efter, och det förekommer den menniskan, såsom om Gud samtyckte till hennes egenwilja och till det förehafwande hon beslutat. Och det är på wisst sätt ett samtycke ifrån Herran; ty Han will, att menniskan skall bestämma sig, antingen hon will bryta egenwiljan och lyda Honom, eller göra efter sin egen wilja och derigenom skilja sig ifrån Herran. Guds ord till Bileam: far med dem (v. 20) måste förstås på samma sätt, som wår Frälsare sade till Judas: det du gör, gör snart. Jesu kärleksfulla hjerta war bedröfwadt öfwer den fallne lärjungen, och det war långt ifrån att Herren Jesus gillade Jude onda anslag och förrädiska tankar, men Han uppmanade honom att utföra dem. Någon starkare warning mot denna förfärliga synd än just denna uppmaning hade Jesus icke kunnat gifwa åt Judas. Så war också Herrans ord till Bileam: far med dem, icke blott en uppmaning att bestämma, hwad han wille göra, utan tillika en mäktig warning att akta sig för att fara med. Så wäljer mången till sin olycka en wäg, som är emot Herrans wilja, och Herren låter det ske; ty menniskans wilja är fri; och då redan wiljan är wänd emot Gud, så är den yttre gerningen ingenting annat än blotta werkställigheten och uppenbarandet af den synd, som redan i wiljan war mognad.
Men då wi betänka detta, måste wi taga oss till wara för ett farligt missförstånd. Starka frestelser medföra ofta den tanken, att efter som man nu redan i hjertat har begått den synden, till hwilken man frestas, så är synden redan skedd; derföre kan man lika så gerna unna sig njutningen eller förmånen af syndens fulla werkställande, eftersom man i hjertat och inför Honom, som pröfwar hjertat, är lika stor syndare ändå. Denna farliga tanke understödjes ofta med den falska förespeglingen, att det till och med är bättre att lyda frestelsen; ty då wisar man sig ju sådan, som man är, då är man ju uppriktig, då är man ju icke längre någon skrymtare o. s. w.; och det är icke sällsynt, att en del menniskor komma med denna oförnuftiga ursäkt för sitt onda uppförande, t. ex. för utbrott i wrede eller andra synder. Det heter då hos dem: jag är ingen pharise, och dermed mena de sig wara fullt ursäktade och stå wida öfwer sådana menniskor, som strida emot synden och hata det onda. Wi måste härwid betänka, att hwarken samtycket till det onda ej heller werkställandet deraf är i något fall lofligt, utan det är just werkställigheten, som fullbordar fallet, och hwarigenom den menniskan är öfwerwunnen af det onda, hwilket hon icke helt och hållet war, så länge hon satte sig deremot. Jac. 1: 15. Ty ehuru det kan synas såsom om man samtyckte till frestelsen, då i hjertat kännes en stark dragning dertill, så har man dock icke samtyckt, så länge man wägrar att begå den synd, hwartill man frestas. Frestelsen måste qwäfwas, och äfwen under det den fortfar, måste man betänka, att werkställandet wore wida större synd än frestelsen. Då Cain lydde frestelsen och begick brodermordet, då låg icke synden längre för dörren, utan då hade den satt sig på thronen i hans hjerta. Han kunde då wäl säga: jag är ingen pharise, och detsamma kan hwilken lastbar menniska som helst, ja, den gröfsta brottsling säga; men ett sådant uttryck bewisar alltid en stor fräckhet.
23. Och åsninnan såg HERrans Engel stå i wägen och ett draget swärd i hans hand. Och åsninnan wek af wägen in på marken; men Bileam slog henne, att hon skulle gå på wägen.
24. Då trädde HERrans Engel uti ett trångt tä emellan wingårdar, der på båda sidor gårdar woro.
Gårdar: gärdesgårdar eller murar.
25. Och då åsninnan såg HERrans Engel, trängde hon sig intill gården och klämde foten af Bileam in mot gården, och han slog henne ännu mer.
26. Då gick HERrans Engel ytterligare in på ett trångt rum, der ingen wäg war till att afwika, antingen på högra eller wenstra sidan.
27. Och då åsninnan såg HERrans Engel, föll hon på knä under Bileam. Då förgrymmade sig Bileams wrede, och han slog åsninnan med stafwen.
28. Du öppnade HERren åsninnans mun, och hon sade till Bileam: Hwad hafwer jag gjort dig, att du hafwer slagit mig nu tre gånger?
29. Bileam sade till åsninnan: Förty du gjorde gäck af mig: ack! hade jag nu ett swärd i handen, jag skulle dräpa dig.
30. Åsninnan sade till Bileam: Är jag icke din åsninna, der du på ridit hafwer i dina dagar intill denna tid? Hafwer jag någon tid så plägat göra med dig? Han sade: Nej.
31. Då öppnade HERren Bileams ögon, att han såg HERrans Engel stå i wägen och ett draget swärd uti hans hand: och han neg och bugade sig med sitt ansigte.
32. Och HERrans Engel sade till honom: Hwi hafwer du slagit ditt åsninna nu tre gånger? Si, jag är utgången, att jag skall stå dig emot; ty denna wägen är mig emot:
33. Och åsninnan såg mig och wek undan för mig i tre gånger; eljest hwar hon icke undan wikit hade, så hade jag
_309.jpg&oldid=343036){kind=link}