| 306 | Folkets hor, straff. | Numeri. | Cap. 25. |
3. Och folket åt och tillbad deras gudar, och Israel höll sig intill Baal-Peor:* då förgrymmade sig HERrans wrede öfwer Israel. *5 Mos. 4: 3. Jos. 22: 17. Os. 9: 10.
Sittim betyder här Acaciedalen wid Jordan. Sittim war deras sista lägerställe och kallades sedermera Abel-Sittim, Sittims sorg, för den synd, som Israel der begick, och det straff, som derpå följde. Här uppehöll sig Israel en längre tid. Genom Balaks förföriska tillställningar och afgudafester började Israels folk indragas uti afguderi och otukt, som war förenad med Baal-Peors afgudadyrkan. Detta skedde efter Bileams onda råd, hwilken wäl wisste, att Israel derigenom skulle ådraga sig Guds wrede. Se cap. 31: 16. Uppb. 2: 14. Man har icke exempel på någon annan synd, som så ofta warit en snara för Guds folk, som just den synd, hwilken här nämnes, och derföre anför aposteln uttryckligen detta bedröfliga exempel, då han warnar alla christna för denna synd. 1 Cor. 10: 7, 8. Israels stamfader Jacob hängde sig fast wid Herran, höll Honom fast med bön och tårar och sade: Jag släpper dig icke med mindre du wälsignar mig. Men så gjorde icke detta köttsliga Israel, som höll sig intill BaalPeor.
4. Och HERren sade till Mose: Tag alla öfwerstarne för folket, och häng dem upp HERranom i solen, på det den grymme HERrans wrede måtte warda wänd ifrån Israel.
Till straff för deltagande i de hedniska offren, och derföre att de offrat sig sjelfwa på syndens altare, måste nu de förnämsta i folket, som hade kunnat hindra det onda, men icke gjort det, utan föregått folket med ondt exempel, såsom en förbannelse upphängas i solen, offentligen och om ljusa dagen. Så skola förr eller sednare alla mörkrets gerningar bestraffas i det klara dagsljuset af Honom, för hwilken ingen synd kan betäckas. De skulle upphängas Herranom, d. ä. inför Herran och på Hans befallning, att det måtte för hela folket blifwa uppenbaradt, att Hans rättfärdighet och helighet fordrar det ondas bestraffande, och folkets hufwudmän måste till de andras warning bestraffas, på det icke Herrans wrede måtte träffa hela folket. Att hängas war det skymfligaste dödsstraff.
5. Och Mose sade till de domare i Israel: Hwar och en dräpe sina män, som sig till BaalPeor hållit hafwa.
6. Och si, en man utaf Israels barn kom och hade in ibland sina bröder en Midianitisk qwinna, och lät Mose se det och hela menigheten af Israels barn, som greto inför dörren af wittnesbördets tabernakel.
7. Då Pinehas det såg, Eleazars son, presten Aarons sons, stod han upp utur menigheten och tog en knif i sin hand;* *Ps. 106: 30.
8. Och gick efter den Israelitiska mannen in uti horohuset och stack dem, både den Israelitiska mannen och qwinnan igenom deras buk: så wände plågan igen af Israels barn.
Horohuset, grt. sängkammaren.
9. Och i den plågan wordo dräpne fyra och tjugu tusen.* *1 Cor. 10: 8.
Då de skyldigaste och brottsligaste blefwo offentligen dömde och straffade efter lagen, så kom en del af folket till besinning och ånger och gret inför dörren af wittnesbördets tabernakel. Men en af Israels förstar förde offentligen en förnäm Midianitisk qwinna in i sitt tält, och uti denna fräckhet låg både ett förakt för Herrans ord och en trotsighet emot det påbjudna straffet, samt tillika ett hån mot det ångerfulla folket, hwilkas uppwaknade samweten derigenom på det högsta sårades. Det är icke heller i wår tid sällsynt, att förmögna och förnäma personer, hwad denna synd beträffar, trotsa alla lagar och anständighetens känslor. De tro sig hafwa rättighet att göra såsom de wilja. De tyckas tro, att deras werldsliga anseende skall borttaga skammen ifrån synden. Men Herrans lag står fast. Hans helighet och stränghet är ännu densamma, som då Pinehas, upptänd af heligt nit, inträngde i det inre af den ogudaktiges tält och genomborrade både honom och den Midianitiska qwinnan med spjutet (ordet knif v. 7 bet. äfwen spjut). Utom det påbjudna straffet utbröt äfwen en dödlig sjukdom bland folket, en pest, som i hast bortryckte 24,000 menniskor. Denna pest war icke blott ett straff för synden och en warnande uppenbarelse af Guds heliga nitälskan om sin ära, utan den war tillika ett yttre framställning af det djupa inre förderf, som i folket hade inträngt. Pesten är egentligen en gruflig rötfeber, som i hast upplöser och förstörer kroppens blod och wätskor. Så är otuktssynden, såsom en förruttnelse i själen, ett förderf, som werkar upplösande och förstörande på menniskans hela wäsende och isynnerhet på själskrafterna och på den odödliga anden, som derigenom göres till köttets fånge. 1 Cor. 6: 18. Denna synd är för själen en dödande pest, och dess rof äro wida talrikare än offren för de mest förödande sjukdomar i werlden.
10. Och HERren talade med Mose och sade:
11. Pinehas, Eleazars son, presten Aarons sons, hafwer afwändt min grymhet ifrån Israels barn, i det han nitisk war om mig, att jag i mitt nit icke skulle förgöra Israels barn.
12. Derföre säger jag: Si, jag gifwer honom min frids förbund.
13. Och han och hans säd efter honom skall hafwa ett ewigt presterskaps förbund; derföre att han för sin Gud hafwer nitisk warit och Israels barn försonat.
_316.jpg&oldid=343050){kind=link}