| 322 | Förlofwade landets gränser. | Numeri. | Cap. 33, 34. |
lott* ibland edra slägter: dem, som månge äro, skolen I mer gifwa, och dem, som få äro, mindre: efter som lotten faller till hwar och en, så skall han hafwa det; efter edra fäders slägter. *4 Mos. 26: 55. Jos. 14: 2.
55. Om I landets inbyggare icke fördrifwen för edert ansigte; så skola de, som återlefde äro, warda eder som törne i edra ögon och såsom spjut i edra sidor;* och skola tränga eder på landet, der I uti bon. *Jos. 23: 13. Dom. 2: 3.
56. Så skall då ske, att jag så warder görande eder, som jag emot dem göra aktade.
Dessa folk hade nu mognat i synden, så att tiden war kommen, då Herren wille utrota dem. Detta skulle ske genom Israels folk, på det att dessa straffdomar måtte på Israel göra så mycket djupare intryck och uppfylla dem med fruktan att falla i samma synder, som dessa hedningar, hwilka nu blefwo straffade. De skulle deraf genom förskräckliga exempel lära, att synden är wederstygglig inför Gud, och att den till slut framkallar rättfärdiga straffdomar. Det war nu Israels pligt att lyda och utföra straffet, ty om de hade wägrat, så hade de dermed gjort sig skyldiga till både olydnad och ett slags gillande af de hedniska styggelserna, som nu skulle bestraffas. Derföre hotar Gud att straffa en sådan olydnad med samma dom, som skulle öfwergå Canaaniterna. Denna hotelse har också sin grund deruti, att om hedningarne hade fått lefwa bland Israels folk, så hade snart hela Israel förfallit i afguderi och hedniska laster och dermed förtjent dessa straffdomar. Denna befallning att utrota (icke de onda, utan) det onda gäller hwar och en af oss. Om wi icke döda synden, så dödar den oss; den dödar med ewig död. Hwad sjelfwa utrotelsedomen beträffar, så måste wi komma ihåg, att Gud är den allsmäktige och helige Konungen, som icke kan för alltid låta det onda fortfara ostraffadt. Och Han har likaså mycken rättighet att genom krig straffa de ogudaktiga, som Han har rättighet att med dödliga sjukdomar eller andra medel döda de menniskor, som Han i sin rättfärdighet, wishet och kärlek finner för godt att icke längre låta lefwa. Wi hafwa icke mera orsak att finna någon hårdhet i denna befallning att utrota de ogudaktiga, än wi hafwa rättighet att knota öfwer härjande farsoter eller andra olyckshändelser.
34. Capitel.
Landets gränser. Utdelare.Och HERren talade med Mose och sade:
2. Bjud Israels barn, och säg till dem: När I uti Canaans land kommen, så skall det landet, som eder till arfwedel faller i Canaans land, hafwa sina landamären.
Grt.: När I uti Canaans land kommen, så är detta det land, som eder till arfwedel tillfalla skall, Canaans land efter dess gränser. Dessa gränser blifwa nu beskrifna.
3. Den sidan söderut skall begynna af: den öknen Zin* wid Edom, så att edert landamäre söderut skall wara ifrån ändan af salthafwet,† det österut ligger; *Jos. 15: 1. †1 Mos. 14: 3.
4. Och att det landamäret skall sträcka sig ifrån sunnan uppåt intill Akrabbim och gå igenom Zinna: och dess ände ifrån sunnan intill Kades Barnea och räcka intill den byn Addar och gå igenom Azmon.
5. Och skall sträcka sig ifrån Azmon allt intill Egypti bäck; och dess ände ware i hafwet.
Från södra ändan af Döda hafwet skulle gränsen gå söderut wid öknen Zin, som hörde till Edom. Akrabbim är en sträcka af klippor, som genomskära dalen söder om Döda hafwet. Öster om samma dal låg Seirs berg. Från Kades wände sig gränsen söderut mot öknen och till Egypti bäck. Denna bäck flyter ut i Medelhafwet wid södra ändan af Canaans land och utgör således den södra gränsen. Denna bäck kallas nu ElArisch.
6. Men det landamäret westerut skall wara detta, nemligen, det stora hafwet det skall wara edert landamäre westerut.
Medelhafwet.
7. Det landamäret norrut skall wara detta: I skolen mäta från stora hafwet allt intill berget Hor;
Detta berg Hor, som ock kallades Hermon, war en del af Libanons berg och får icke förwexlas med berget Hor i Arabien, der Aaron dog.
8. Och från berget Hor mäta intill dess man kommer till Hamath; så att dess utgång skall wara det landamäret Zedada.
9. Och samma landamäres ände in åt Ziphron, och dess ände ware wid den byn Enan: det skall wara edert landamäre norrut.
10. Och skolen mäta eder landamäret österut ifrån den byn Enan intill Sepham.
11. Och det landamäret gånge neder åt ifrån Sepham intill Ribla, till Ain östan efter: sedan gånge neder åt och drage sig upp med sidan af hafwet Cinnereth österut;
Ain betyder källa och war sannolikt on oas wid Jordans källa eller ursprung.
_332.jpg&oldid=343082){kind=link}