DEUTERONOMION.

Femte Boken Mose.

Inledning.

Deuteronomion betyder den andra lagen. Israeliternas långa wandring är nu fulländad, de fiender, som stängde ingången till Canaans land äro besegrade, och en del af Israel är redan i besittning af sitt land. Nu skall folket snart gå öfwer Jordan och intaga det land, som Herren lofwat åt Abraham. Josua är redan wald till anförare i Mose ställe, och de män äro utnämnda, som skola dela landet mellan stammarne. Lagstiftningen är med Fjerde Mose Bok slutad. Lagstiftaren, Herren sjelf, wille icke öfwergifwa sitt folk; men Mose, som war en trogen tjenare i Herrans hus, hade nu fulländat sitt stora och wigtiga kall, och det högtidliga afskedet, förestod. Han måste skilja sig ifrån sitt folk, innan de kommo i besittning af Canaans land, likasom Christus genom döden skildes ifrån sina lärjungar, innan de blifwit delaktiga af den Helige Andes gåfwa, som är likasom ett fastebref på det himmelska Canaans arfwedel. Före sin död höll wår himmelske Medlare Christus härliga tal till sina lärjungar och slutade med en högtidlig öfwerstepresterlig bön och wälsignelse, som wi hufwudsakligen finna upptecknade i Joh. 13: Joh. cap. 13–17. I dessa afskedsord af wår Frälsare är hela saligetswägen i korthet framlagd, bestrålad af ett outsägligt ljus, som framlyser ur Medlarens hjerta. Så framlägger nu Mose i några tal till det folk, från hwilket han snart skall skiljas, hufwudsumman af lagen ånyo, dels i kraftiga och trängda sammandrag, dels med några utwidgningar och tillägg, hwarigenom särskilda förordningar förklaras, dels inwäfwas påminnelser om särskilda tilldragelser, hwarigenom folket skall wäckas att tänka på Herrans underbara ledning och deras hjertan manas till trohet, kärlek, tacksamhet och frimodighet. Ändtligen belyser Mose Israels framtid med en förskräckligt warnande och härligt tröstande prophetisk ljusblick. Han hänwisar Israel till den ende sanne Propheten, Frälsaren och Ledsagaren, på whilken hela lagen och gudstjensten syftade, samt förmanar folket, att med tro och lydnad höra Honom, då Han skulle komma. Sedan slutar han med en innehållsrik wälsignelse.

Mose tal kunde kallas lagpredikningar. Det första eller inledningstalet, räcker från cap. 1 till cap. 4: 40. Det andra innehåller lagens återupprepande och förnyade inskärpning, från cap. 4: 44 till och med cap. 26. Det tredje, cap. 27–30, är en uppmaning att hålla Guds förbund samt löfte om wälsignelse, om de hålla lagen, och hotelse med förbannelse, om de öfwerträda den. Den sista afdelningen af denna bok, cap. 31–34, innehåller Mose afsked, lofssång, testamente och prophetiska wälsignelse, samt sist berättelsen om hans död, som af Josua blifwit bifogad. Dessa tal har Mose hållit till folket under den sista månaden af sitt lif.

1. Capitel.

Mose tal. Folkets resor, domare, spejare, lydnad, straff.

Desse äro de ord, som Mose talade till hela Israel på hinsidan Jordan i öknen, på den marken emot Röda hafwet, emellan Baran och Tophel, Laban, Hazeroth, och Disahab:

Hinsidan betyder här öster om Jordan, emedan Mose war med sin ande i Canaan, då han skref, och hans böcker woro bestämda för Canaans land. Öknen betyder den kala marken wid norra ändan af Döda hafwet öster om Jordan. Denna ödsliga trakt sträcker sig söder ut ända till Röda hafwet eller Rörhafwet.

2. Elfwa dagresor ifrån Horeb, den wägen om Seirs berg, in till Kades Barnea.

Då elfwa dagars tid hade således Israel kunnat komma från Horebs berg till det Moabitiska landet, men till straff för deras otro och olydnad warade deras wandring derifrån i 38 år.

3. Och det skedde i fyrtionde året, på första dagen i den elfte månaden; då talade Mose med Israels barn allt det HERren honom till dem budit hade.

Se 5 Mos. 34: 6. Således skedde det, som nu berättas, omkring en månad före Mose död.