| 434 | Josua förmanar folket. | Josua Bok. | Cap. 22, 23. |
del med HERran: och så måtte edra barn komma wåra barn ifrån HERrans fruktan.
26. Derföre sade wi: Låt oss bygga ett altare, icke till något offer eller bränneoffer:
27. Utan på det att det må wara ett wittnesbörd* emellan oss och eder och wåra efterkommande, att wi måga tjena HERran för Honom med wårt bränneoffer, tackoffer och andra offer: och edra barn icke behöfwa i dag eller morgon säga till wåra barn: I hafwen ingen del med HERran. *1 Mos. 31: 48. Jos. 24: 27.
28. När de nu worde sägande till oss eller wåra efterkommande i dag eller morgon, så kunna de säga: Ser liknelsen till HERrans altare, hwilket wåra fäder gjort hafwa; icke till offer eller bränneoffer, utan till ett wittnesbörd emellan oss och eder,
29. Bort det ifrån oss, att wi skulle träda ifrån HERran, så att wi i dag skulle wända oss ifrån HERran och bygga att altare till bränneoffer och till spisoffer och andra offer förutan HERrans wår Guds altare, som står för Hans tabernakel.
Här anföres orsaken, hwarföre altaret blifwit bygdt.
30. Då nu Pinehas, Presten, och de öfwerste för menigheten, Israels förstar, som med honom woro, detta hörde, täcktes dem wäl Rubens barns, Gads och den halfwa Manasse slägts ord.
31. Och Pinehas, Presten Eleazars son sade till Rubens, Gads och Manasse barn: I dag förstå wi, att HERren är med oss, att I icke hafwen syndat emot HERran med denna gerning; nu hafwen I frälst Israels barn utur HERrans hand.
Genom förklaring af eder goda afsigt weta wi, att intet affall är skedt, och att Herrans hand icke skall straffa oss.
32. Så drog Pinehas, Presten Eleazars son, och de öfwerste utur Gileads land, ifrån Rubens och Gads barn åter in uti Canaans land till Israels barn och sade dem det igen.
33. Då behagade det Israels barn wäl, och lofwade Israels barns Gud, och sade icke mer, att de wille draga upp emot dem till slags till att förderfwa landet, som Rubens och Gads barn uti bodde.
34. Och Rubens och Gads barn kallade det altaret, att det skall wara ett wittne emellan oss, och att HERren är Gud.
Detta altare skulle wara en afbild af Herrans altare och wittna både derom, att alla tolf stammarne öster och wester om Jordan woro ett folk, och att de alla hade samma Gud och samma helgedom.
23. Capitel.
Josua förmanar folket.Efter lång tid, sedan HERren hade låtit Israel komma till ro för alla deras fiender omkring sig; och Josua nu gammal och wäl till ålders kommen war:
2. Kallade han till sig hela Israel och deras äldsta höfwitsmän, domare och embetsmän,* och sade till dem: Jag är gammal och wäl till ålders: *Jos. 24: 1.
De äldste woro slägternas hufwudmän efter förstfödslorätten. Höfwitsmännerna, folkets föreståndare och domare, se 2 Mos. 18: 25; embetsmännerna woro skrifwarne, som förde folkförteckningarne m. m. Alla dessa föreställde hela menigheten, nu församlad inför Josua.
3. Och I hafwen sett allt det HERren eder Gud gjort hafwer på alla dessa folken här för eder; ty HERren eder Gud hafwer sjelf stridt för eder.
4. Ser, jag hafwer utskiftat eder de folk, som ännu qwar äro, genom lott hwarje slägten sin arfwedel allt ifrån Jordan, och alla de folk, som jag utrotat hafwer och ifrån stora hafwet westerut.
5. Och HERren eder Gud skall utdrifwa dem för eder och utrota dem ifrån eder, så att I skolen intaga deras land, såsom HERren eder Gud eder sagt hafwer.* *2 Mos. 14: 14; cap. 23: 27.
Den åldrige härföraren höll sig fast wid Herrans löfte, att de Canaaniter, som ännu woro qwar, äfwen skulle blifwa utrotade.
6. Så warer nu fast frimodige, att I hållen och gören allt det, som skrifwet står i Mose lagbok; att I icke wiken derifrån antingen på den högra sidan eller på den wenstra;* *5 Mos. 5: 32; cap. 17: 11, 20; cap. 28: 14. Jos. 1: 7.
7. Att I icke kommen ibland dessa återlefda folken, som med eder ännu äro; och I icke ihågkommen eller swärjen
_444.jpg&oldid=343367){kind=link}