| Josua sista ord. | Josua Bok. | Cap. 24. | 437 |
Gud och en nitälskande Gud, den eder icke förlåter eder öfwerträdelse och synder.
För denna stora fara för skrymteri, halfhet och obestämdhet i den sanne Gudens dyrkan warnar nu Josua detta folk och säger till alla uttryckligen, att de icke kunde tjena Honom, så framt de icke wille gifwa hela hjertat åt Honom, emedan Han är en helig och nitälskande Gud, som icke kan förlåta synder och öfwerträdelser, så länge hjertat är sålunda deladt. Folket skulle således lära att bedja Gud om ett helt, om ett uppriktigt, ett rent hjerta. Ps. 51: 12.
20. När I nu öfwergifwen HERran, och tjenen en främmande gud, så skall Han wända sig och göra eder ondt; och förgöra eder, sedan Han eder godt gjort hafwer.* *Jos. 23: 15.
21. Men folket sade till Josua: Icke så, utan wi wilja tjena HERran.
Folket upprepade sitt löfte, likasom Petrus, och utan twifwel woro de i allmänhet uppriktiga wid detta högtidtiga tillfälle.
22. Då sade Josua till folket: I ären wittnen öfwer eder, att I hafwen eder utwalt HERran, att I skolen tjena Honom; och de sade: Ja.
23. Så lägger nu ifrån eder de främmande gudar, som ibland eder äro, och böjer edra hjertan till HERran Israels Gud.
24. Och folket sade till Josua: Wi wilja tjena HERran wår Gud och lyda Hans röst.
25. Så gjorde Josua på den samma dagen ett förbund med folket och satte dem lag och rätt före i Sichem.
26. Och Josua skref allt detta i Guds lagbok, och tog en stor sten, och reste honom der upp under en ek,* som war wid HERrans helgedom; *1 Mos. 35: 4. Dom. 9: 6.
Med folkets högtidliga förklaring och bifall förnyades nu förbundet med Herran, och allt detta blef af Josua upptecknadt i denna bok, och den lades till de fem Moseböckerna wid förbundets ark, som således nu för tillfället hade blifwit ställd under en ek i Sichem. Denna ek war ett gammalt heligt minnesmärke från fädrens tid. 1 Mos. 35: 4. Tabernaklet war i Silo.
27. Och sade till allt folket: Si, denna sten skall wara wittne emellan oss; ty han hafwer hört allt HERrans tal, som Han med oss talat hafwer: och skall wara ett wittne öfwer eder, att I eder Gud icke försaka skolen.
Denna sten skulle wara ett tecken till förbundets bekräftelse, som nu skett, ett wittne, liksom altaret cap. 22: 27, och skulle liksom uttala, att detta förbund måste wara fast såsom sjelfwa stenen. Denna sten skulle wittna på samma sätt som stenarne skulle ropa, Luc. 19: 40.
28. Alltså lät Josua folket gå, hwar och en i sin arfwedel.* *Dom. 2: 6.
29. Och det begaf sig, när detta skedt war, att Josua, Nuns son, HERrans tjenare blef död, då han hundrade och tio år gammal war:* *Dom. 2: 8.
30. Och de begrofwo honom i hans arfwedels gräns i ThimnathSerah, som ligger på Ephraims berg, på norra sidan wid det berget Gaas.* *Dom. 2: 9.
31. Och Israel tjente HERran, så länge Josua lefde och de äldste, hwilka i lång tid lefde efter Josua, och wisste alla HERrans gerningar, som Han med Israel gjort hade.
32. Och Josephs ben, som Israels barn hade fört utur Egypten,* begrofwo de i Sichem, i det åkerstycket, som Jacob köpte af Hemors barn, Sichems faders, för hundrade penningar;† och wardt Josephs barns arfwedel. *1 Mos. 50: 25. 2 Mos. 13: 19. †1 Mos. 33: 19.
33. Blef ock Eleazar, Aarons son, död, och de begrofwo honom i Gibeath, Pinehas hans sons, det honom på Ephraims berg gifwet war.
Josua bok är en bild af wårt lif, som slutar med likbegängelse. Herrans tjenare, v. 29, är det högsta beröm och den bäste grafskrift, som åt en menniska kan gifwas. Han war en trogen tjenare i Herrans stora hushållning; så menniskor hafwa en så hög kallelse och ett så rikt mått af Herrans Ande, som Josua; men äfwen den ringaste af Herrans trogna är kallad att wara Herrans tjenare, ja, att wara barn i fadrens hus i Christo Jesu, och kan således i tron dö den rättfärdiges död och blifwa förenad med de heligas samfund i himmelen.
Nu war Israels folk liksom faderlöst efter Josua bortgång; borta woro nu de stora män, på hwilka Herrans Ande med sådana höga krafter hade hwilat, och folket började snart efter sina egna tankar gå hwar och en sin egen wäg. En frihetstid hade de, då hwar och en gjorde hwad han tyckte för honom godt wara, Dom. 17: 6. Men denna tid medförde många och swåra olyckor. Folket öfwergaf sin himmelske konung, och något egentligt synligt öfwerhufwud hade de icke mera, utan wandrade såsom får, de ingen herde hade.
Nu war folket inkommet i Canaans land, och huru lyckligt hade det kunnat wara der, om det hade wandrat i Herrans bud. Då hade
_447.jpg&oldid=343373){kind=link}