| Jabes i Gilead förstördt. | Domare Boken. | Cap. 21. | 477 |
att de icke frågade efter Israels Gud, utan woro hedniskt sinnade; derföre blefwo de nu såsom hedningar straffade och till spillo gifna.
12. Och de funno när de borgare i Jabes i Gilead fyrahundrade pigor, som jungfrur woro och när ingen man legat hade; dem förde de i lägret till Silo, som ligger i Canaans land.
Israels här hade nu dragit sig tillbaka till Silo, och medfört dit förbundets ark, under det de 12,000 man uträttade det ärende i Jabes, som blifwit dem uppdraget.
13. Då sände hela menigheten bort, och lät tala med Benjamins barn, som lågo i bergklippan Rimmon,* och kallade dem wänligen. *Dom. 20: 47.
14. Alltså kommo Benjamins barn igen på den tiden: och de gåfwo dem till hustrur de, som de wid lif behållit hade utaf Jabes qwinfolk i Gilead; och funno så inga flera.
15. Då ångrade sig folket öfwer Benjamin, att HERren hade gjort ett splitter i Israels slägter.
16. Och de äldste* i menigheten sade: Hwad wilja wi göra, att de, som öfwer äro, måga ock få hustrur? Ty de qwinnor i Benjamin äro förgjorda. *4 Mos. 11: 16.
17. Och sade: De måste ju behålla sitt arf, som igen blefne äro af Benjamin, att icke en slägt nederlägges i Israel.
18. Och wi kunna icke gifwa dem wåra döttrar till hustrur; ty Israels barn hafwa swurit och sagt: Förbannad ware den, som de BenJamiter gifwer hustru.
Denna ed kunde icke wara bindande för barn och barnabarn, eller för någon, som icke sjelf warit närwarande.
19. Och de sade: Si, det är en årlig HERrans högtid i Silo, norrut ifrån Guds hus, österut på den wägen, som drager ifrån BethEl intill Sichem, och söder ifrån Lebona.
20. Och de bödo BenJamins barn och sade: Går bort, och sitter i försåt i wingårdarna:
21. När I då sen, att Silo döttrar gå ut i dans,* så gifwer eder hasteligen utur wingårdarna, och tager hwar och en sig en hustru af Silo döttrar, och går uti Benjamins land. *2 Mos. 15: 20. 1 Sam. 18: 6.
22. När nu deras fäder eller bröder komma till att beklaga sig för oss, wilja wi säga till dem: Warer dem barmhertige för wår skull; förty wi hafwa icke tagit dem hustrur med strid, utan I willen icke gifwa dem dem; det är nu eder skull.
Eden, i sig sjelf war obetänksam och förhastad. Ännu war hos Israels folk så mycken fruktan för Herrans namn, att de ingalunda wille bryta sin ed. Men de finna på en utwäg att kringgå eden, och äfwen denna utwäg war ett edbrott, ty så snart man bidrager till upphäfwande af edens följder, så bryter man den. För Christna är det aldrig tillåtet att med ed bekräfta någon ting, utom i de fall, då de dertill af samhällslagen förpligtas. Har någon i tanklöshet med en swordom utlofwat att göra eller icke göra en sak, så är denna swordom i sig sjelf en synd, och en sådan ed kan ingalunda wara bindande, ty att göra det man sålunda bekräftar kan möjligtwis wara en större synd än sjelfwa swordomen. Har någon swurit att af ondska skada sin nästa, så är sjelfwa swordomen en synd, men att uppfylla ett sådant löfte wore ännu större synd. Oräkneliga sådana fall äro tänkbara och förekomma ofta, emedan tanklöst swärjande ibland oss är så wanligt. Det hörer till frestarens listiga konstgrepp, att ofta plåga en menniskas samwete dermed, att hon bryter ett sådant tanklöst löfte, som det wore omöjligt att hålla, utan att synda ännu mera. Genom sådant swärjande ingår menniskan liksom ett kontrakt med djefwulen, och han har dermed ett band på det arma hjertat, som han på det sättet kan twinga till det, som är orätt, etter fängsla det i sin träldom. Den som försyndat sig med någon sådan swordom och kommer till bekymmer deröfwer, måste bedja Gud om förlåtelse både för denna och för alla andra synder och om rening och rättfärdiggörelse genom Jesu försoningsblod, men icke föreställa sig, att en sådan swordom innebär någon förbindelse, antingen det man lofwat är godt eller ondt. Är det godt, så är det befaldt i Herrans lag, och då är man pligtig att göra det för Herrans skull. Detta är en wida högre orsak och förbindelse än swordomen. Är det, som man lofwat, någon orätt, så är det i Herrans lag förbjudet, och då kan man icke genom någon ed i werlden wara förpligtad att göra det. Att man swor war en synd, men att bryta swordomslöftet är i sådant fall icke synd.
23. BenJamins barn gjorde ock så, och togo qwinnor efter sitt tal, hwilka de röfwade utaf dansen: och foro bort, och bodde i sin arfwedel, och byggde städer, och bodde deruti.
Twå hundra män af Benjamins stam woro utan hustrur, och så många qwinnor blefwo nu på detta sätt tagna. Wi behöfwa icke föreställa oss, att detta tillgick mycket wåldsamt, utan det war ett omswep, hwarigenom man wille lösgöra sig från edens band.
24. Israels barn foro ock dädan på
_487.jpg&oldid=343443){kind=link}