| Eli söners synd. | 1 Samuels Bok. | Cap. 2. | 480 |
ewigheten och slutligen äfwen på jorden blifwa talrik som himmelens stjernor och sanden på hafsstranden, 1 Mos. 22: 17; då deremot den Hagar, som föder till andelig träldom, Gal. 4: 24, den Peninna, som är stolt öfwer sina talrika barn, den werld, som förgås med sina lustar och störtar sina barn i elände, skall warda förswagad, ju mera ljusets rike utbreder sig, och ändtligen om intet warda. Äfwen i det enskilda lifwet upphöjer Gud ofta de ringa och förnedrar de mäktiga, Han upphöjer de ödmjuka och förödmjukar de stolta, gör de rika fattiga och de fattiga rika. Herrans högra hand kan all ting förwandla, Ps. 77: 11.
6. HERren dödar och gifwer lif; förer till helwete och der ut igen.* *5 Mos. 32: 39. Ps. 71: 20.
Herren förer menniskor till grafwen eller ända ned i grafwen och skänker dem lifwet på nytt, Ps. 30: 4. Os. 6: 2. I sjukdomar, faror och swåra hemsökelser förlänger Han nådens tid och låter, sedan befallning syntes gifwen att hugga trädet omkull, likwäl det ofruktbara trädet ännu längre stå qwar i sin wingård. Och ofta, då någon i swåra motgångar, djupa lidanden, sorg och bedröfwelse känt sig liksom nedsänkt uti det nedersta djup af allt elände, så kommer Herren med sin förlossande barmhertighet och förer den nedsänkta själen upp i medgångens och fröjdens dagsljus. Men isynnerhet syfta dessa ord på den förnedring och upphöjelse, som menniskosjälen i omwändelsen måste genomgå. Menniskan är syndig och såsom syndare ett wredens barn, som är under förbannelsen och wärd att ewigt fördömas. Sin syndfullhet måste menniskan lära känna, anklaga sig sjelf inför Guds domstol, framställa sig i ljuset framför Hans ansigte och öfwer sig sjelf fälla lagens fördömelsedom. Då känner själen sig wara liksom förd till helwetet och omgifwen af den ewiga rättfärdighetens heliga och förtärande eld. Då har hon öfwer sig ett lågande Sinai och under sig en gapande afgrund, då känner hon i sig den andeliga döden och ser framför sig den ewiga döden. Då tillbjuder Herrans Ande åt den nödställda och i detta djup nedsänkta själen sin lifgifwande och frälsande nåd genom Evangelium. Emottager själen denna nåd i Christo Jesu, så får hon andeligt lif; utur nödens djup, utur wredens eld föres själen då upp till det andeliga Zions höjder, fram till Jesu kors, der hon kan sjunga om seger i de rättfärdigas hyddor. Och i de rättfärdigas uppståndelse blifwa alla Herrans trogna äfwen lekamligen förda ifrån böd till lif, från grafwens djup till ewig härlighet. Ps. 30: 4.
7. HERren gör fattig; Han gör ock rik:* Han förnedrar och upphöjer. *Job 36: 5.
8. Han uppreser den torftiga utur stoftet, och upphäfwer den fattiga utur träcken, att Han skall sätta honom ibland förstar, och låta honom ärfwa ärans stol;* ty werldens ändar äro HERrans, och Jordens krets hafwer Han satt deruppå.† *Ps. 75: 8. Ps. 113: 7, 8. Luc. 1: 52. †Ps. 24: 1. Ps. 102: 26. Ps. 104: 5.
Werldens ändar, grt.: Werldens grundfästen eller pelare. Jordens krets, hwarpå menniskorna bo och hafwa sitt uppehälle, hwilar på fasta grundwalar, som hafwa sitt innersta rotfäste i den allsmäktige Gudens wilja och i de naturlagar, som Han föreskrifwit af begynnelsen.
9. Han warder bewarande sina heligas fötter;* men de ogudaktige skola wara tyste i mörkret: ty ingen förmår något af sin egen kraft *Ps. 17: 5. Ps. 91: 11. Ps. 97: 10. Ps. 121: 8. Ps. 145: 20. Ords. 2: 7.
Fötternas bewarande uttrycker, att Herrans trogna skola blifwa bewarade på alla sina wägar, så att de icke råka in på någon willowäg eller stöta sin fot emot stenen. De ogudaktige skola bringas till tystnad genom Herrans domar i olyckans mörker (Es. 47: 5. Zeph. 1: 15), i dödens mörker (Ps. 94: 17), och i fördömelsens mörker (Matth. 8: 12). Då ingen förmår något af sin egen kraft, och de ogudaktige icke hafwa något annat än sin egen kraft, så kunna de icke frälsa sig ifrån allt detta mörker.
10. För HERran skola förskräckas hans fiender; öfwer dem skall Han dundra i himmelen:* HERren skall döma werldens ändar, och skall gifwa sin Konung, makt, och upphöja sin Smordas horn.† *Dom. 5: 20. 1 Sam. 7: 10. †Ps. 89: 25.
Här omtalas Konungen Messias, Herrans Smorda, som Fadren insatt till herre och konung öfwer hela werlden. Hans fiender skola förgås, Hans makt är oemotståndlig och Hans rike, Hans herradöme skall utwidga sig till alla werldens ändar. Upplyst af Herrans Ande öfwerskådade denna fromma qwinna i trons och uppenbarelsens ljus Guds härliga rike på jorden; han såg den utlofwade Konungen i sin makt och härlighet, huru Han skulle upphöja och förhärliga sitt förödmjukande folk och med rättfärdighetens straffdomar hemsöka alla motståndare. I den bönhörelse, som hon sjelf erfarit, såg hon alla trognas bönhörelse. Nåd och makt, barmhertighet och rättfärdighet omwexla i Herrans nåderike och allmaktsrike. Såsom Hanna icke hufwudsakligen beskrifwer den särskilda barmhertighet, hon hade erfarit, utan talar om Guds rike i allmänhet, så lärde oss wår Frälsare att bedja för wåra medmenniskor såsom för oss sjelfwa. I bön, tacksägelse och lofsång böra alla wåra medåterlösta så mycket som ske kan inneslutas.
Såsom Samuel war den, som smorde David till konung, så war Johannes döparen den, som i dopet liksom inwigde Davids son, Herran Jesum, till medlareembetet. Hannas lofsång har mycken likhet med Jungfru Marie lofsång; de woro begge rörda af samma Ande, uppfyllda af samma fröjd i Herranom, de tala begge om samma konung och samma rike.
_499.jpg&oldid=343456){kind=link}