| Saul hatar David. | 1 Samuels Bok. | Cap. 18. | 521 |
smärtar. Slutligen förwandlas äfwen sötman till smärta, och branden blifwer dubbelt pinsam. En sådan brad är beslägtad med afgrundsbranden, och derföre trifwas de onda andar deruti. — Saul prophetrade, men det war icke den Helige Ande, som satte hans själ och tunga i rörelse, utan det war nu mörkrets ande, som med Herrans tillåtelse qwalde honom. Måhända sökte Saul ändå att tala gudligt i detta tillstånd, på samma sätt som en del drinkare pläga tala andligt, då de äro berusade af starka drycker. Ehuru säkert det är, att den onde anden får makt genom den förtärda rusdrycken och förlustar sig i det fångna menniskohjertat, så kan han dock tillåta, att munnen med andeligt tal liksom hwitmenar själens graf. Den onde anden tillåter gerna detta fromma tal, ty äfwen derigenom förskapar han sig till en ljusens engel, han har flerfaldig nytta deraf, han döljer sig derunder såsom en listig fiende, han bedrager den menniskan, som han håller fången, så mycket kraftigare; han bedrager dem som få höra det, han gäckar Gud i himmelen och åtnjuter derwid en djewulsk segerfröjd. Måhända trodde många, som hörde Saul prophetera, att det war en god ande, som var öfwer konungen. Då således äfwen den onde anden kan åstadkomma ett sådant tal hos menniskor, att det synes såsom om de wore rörda af Guds Ande, så att de tala andeligt, såsom om de wore mycket upplyste eller till och med propheterande, så är warningen nödig, att wi skola wakta oss för de falske propheter, och att wi måste pröfwa andarne, om de äro af Gudi. Märkwärdigt är äfwen, att Saul wille hafwa David hos sig i detta tillstånd. Det wisar att fångenskapen war honom plågsam, och att han sökte lindring. Hans själ war söndersliten, han war icke främmande för Guds Andes makt i Davids unga hjeltesjäl eller för hans strängaspels ljufliga toner; han kände sig dragen af denna makt. En gång hade Guds Ande warit öfwer honom och ett genljud af Herrans ord hade icke helt och hållet tystnat i hans inre, men han hade afwikit ifrån Herran, och derföre hade den onde anden fått makt öfwer honom. Spjutet, som Saul hade i handen, synes han hafwa hållit såsom spira eller tecken af sin konungsliga makt.
11. Och sköt det åstad och tänkte: Jag will skjuta David igenom i wäggen; men David gaf sig undan för honom i twå gånger.
12. Och Saul fruktade för David: ty HERren war med honom och war gången ifrån Saul.
13. Så satte Saul honom ifrån sig, och gjorde honom till höfwitsman öfwer tusende män; och han gick ut och in för folket.
Då nu Saul så tydligt såg, att Herren beskyddade David, och då tillika den onde anden allt mera bemäktigade sig hans hjerta, så blef Davids närwaro för honom pinsam och han skilde honom ifrån sig. På samma sätt går det alltid att en from menniska blifwer odräglig för alla dem, som helt och hållet blifwa besegrade af syndens och djefwulens wåld. Att Saul satte David till höfwitsman skedde genom en Herrans skickelse. Han gick ut och in för folket; han anförde dem emot fienderna.
14. Och David hade sig förnumsteligen i alla sina gerningar: och HERren war med honom.
15. Då nu Saul såg, att han war så ganska förnumstig, fruktade han för honom.
16. Men hela Israel och Juda hade David kär, ty han gick ut och in för den.
17. Och Saul sade till David: Si, min äldsta dotter Merob will jag gifwa dig till hustru; war manlig, och för HERrans krig; ty Saul tänkte: min hand skall icke komma wid honom, utan de Philisteers hand.
Såsom den olycklige Saul nu lefde ett slags dubbellif, så att icke war sig sjelf mäktig, så war David för honom på en gång behaglig och odräglig, han älskade och hatade honom tillika, han wille döda honom, men såg att Herren war med honom och derföre fruktade han sig, och wille heldre att David skulle omkomma i ett krig mot Philisteerna. Han uppdrog detta åt David, och kallade det ett Herrans krig. Detta war en list, som tydligt wisar, att Saul icke war hwad man kallar wansinning. Han kunde på detta sätt, såsom han hoppades, blifwa af med den han hatade, utan att inför sitt samwete och i folkens ögon helt och hållet framstå såsom mördare. En menniska som har Christi Ande, kan säga med Apostelen: Jag lefwer, dock icke nu jag, utan Christus lefwer i mig; men hos den arme Saul war det egna lifwet förenadt med ett helt annat lif; han kunde säga: jag lefwer, dock icke nu jag, utan den onde anden lefwer i mig och drifwer mig att göra hwad han will.
18. Men David swarade Saul: Ho är jag? Eller hwad är mitt lefwerne? Och min faders hus slägt i Israel, att jag skulle warda konungens måg?
19. Då nu tiden kom, att Merob, Sauls dotter, skulle warda gifwen David, wardt hon gifwn Adriel den Meholathiten* till hustru. *2 Sam. 21: 8.
Den Meholathiten, d. ä. från staden Abel-Mehola, Dom. 7: 22.
20. Men Michal, Sauls dotter, hade David kär. Då det wardt sagt Saul, sade han: Det är rätt;
21. Jag will gifwa honom henne, att hon må komma honom på fall, och de Philisteers händer må komma öfwer honom. Och han sade till David: Du
_531.jpg&oldid=343491){kind=link}