| 536 | Saul förföljer David. | 1 Samuels Bok. | Cap. 26, 27. |
15. Och David sade till Abner: Är du icke en man? Och ho är din like i Israel? Hwi hafwer du då icke bewarat din herre konungen? Ty en af folket är der ingången till att slå din herre konungen ihjäl.
16. Det är icke redligt, som du gjort hafwer; så wisst som HERren lefwer, I aren dödens barn, att I eder herre, HERrans smorda, icke bewarat hafwen: nu se, här är konungens spjut och wattubägaren, som stodo wid hans hufwud.
Så snart David uppstigit på en säker klippa, der fienden blott på en lång omwäg hade kunnat komma till honom, så wäckte han om morgonen de sofwande och föreställde dem, att de woro straffbara och hade förtjent döden såsom sofwande wäktare. Sauls spjut war hans herrskaretecken, och att detta kom i Davids händer, hade således en wigtig betydelse.
17. Då kände Saul Davids röst, och sade: Är det icke din röst, min son David? David sade: Det är min röst, min herre konung.
18. Och sade ytterligare: Hwi förföljer min herre så sin tjenare? Hwad hafwer jag gjort? Och hwad ondt är i min hand?
19. Så höre dock nu min herre konungen sin tjenares ord: om HERren uppretar dig emot mig, så låte man ett spisoffer lukta; men om menniskors barn göra det, så ware de förbannade för HERranom, att de på denna dag hafwa fördrifwit mig, att jag icke må blifwa i HERrans arfwedel, och säga: Gack bort, och tjena andra gudar.
David will härmed säga: om jag försyndat mig emot Gud, så att Han derföre tillåter, att du blifwer retad till att förfölja mig, så låtom oss bringa Honom ett wälluktande spisoffer, som bättrings- och försoningstecken. Att David blef twungen till landsflykt, kunde för honom blifwa en swår frestelse till afguderi, och således gjorde hans fiender sig skyldiga till denna stora synd, och förtjente dermed förbannelsen.
20. Så förfalle nu icke mitt blod på jorden för HERrans ansigte; ty Israels konung är utdragen till att söka en loppa, såsom man jagar ett rapphöns på bergen.* *1 Sam. 24: 15.
David beder i tron om Herrans beskydd och förtröstar på Honom.
21. Och Saul sade: Jag hafwer syndat; kom igen, min son David, jag will intet ondt mer göra dig, derföre att min själ hafwer i denna dag dyr warit för dina ögon. Si, jag hafwer gjort dårligen och ganska owisligen.* *1 Sam. 24: 18.
Saul blef nu träffad af en blixt af lagens upplysande ljungeld, och hans naturliga känsla blef upprörd genom detta förnyade bewis på Davids kärlek och ädelmod. Men Saul lärer icke känna sitt eget hjerta. Han lofwar nu på nytt hwad han redan så ofta lofwat, men icke hållit, och inser icke, att han war så fängslad i syndens band, att det icke stod i hans förmåga att hålla ord. Den enda utwäg för honom hade warit att bedja Gud om nåd och frälsning från sina syndaband. Saul, som war Davids personliga fiende, erkänner Davids ädelmodiga kärlek. Men än i dag har David många fiender, som alla leta efter hans fel, men de tänka icke på hans ånger och bättring inför Herran, de gifwa icke akt på allt det ädla i hans wäsende. Men äfwen mot dessa fiender skall David en gång behålla rätt. Herren dömer sjelf mellan dem och honom. Matth. 25: 31.
22. David swarade och sade: Si här är konungens spjut: en af de unga män gånge hit upp och tage det.
23. HERren warder wäl hwar och en wedergällande efter hans rättfärdighet och tro; ty HERren hade i dag gifwit dig i min hand; men jag wille icke komma min hand wid HERrans smorda.
Grundlagen i Guds riksstyrelse öfwer menniskorna war således icke blott för David känd, utan inskrifwen i hans hjerta. Herren wedergäller hwar och en efter hans rättfärdighet och tro. Rättfärdigheten är af tron; tron är i hjertat, och till hjertat ser den rättfärdige domaren.
24. Och såsom din själ hafwer i denna dagen för mina ögon mycket aktad warit, så warde ock min själ mycket aktad för HERrans ögon och hjelpe mig utur all bedröfwelse.
David wänder sig nu med förnyad förtröstan och bön till Gud. Denna säkra tillflykt swek honom aldrig.
25. Saul sade till David: Wälsignad ware du, min son David; du skall göra det och gå det igenom. Så gick David sin wäg; och Saul wände om hem igen.
27. Capitel.
David i Ziklag. Gessur sköfladt.Så tänkte David i sitt hjerta: Jag faller dock en dag Saul i händer; det är mig bättre, att jag rymmer undan in uti de Philisteers land; på det Saul må wända igen att ytterligare söka efter mig i alla Israels gränser; så må jag då komma ifrån hans händer.
_546.jpg&oldid=343509){kind=link}