| 548 | Joab dräper Abner. | 2 Samuels Bok. | Cap. 3, 4. |
skulle hemta honom igen ifrån BorHasira: och David wisste der intet af.
27. Som nu Abner igenkom till Hebron, hade Joab honom midt uti porten, att han skulle tala med honom enskildt: och stack honom der i buken,* så att han blef död, för hans broder Asahels blods skull. *2 Sam. 20: 10. 1 Kon. 2: 5.
Denna blodshämnd war i detta fall ett mord, ty Asahel hade icke blifwit mördad utan fallit i en kamp, hwartill han sjelf utfordrat Abner.
28. När nu David detta hörde, sade han: Jag är oskyldig och mitt rike för HERranom ewinnerligen för Abners, Ners sons, blod;
29. Men det komme öfwer Joabs hufwud* och öfwer hela hans faders hus; och wände icke åter i Joabs hus den som en etterflöd och spetelska hafwer, och den som slända håller, och den genom swärd faller, och den som bröd fattas. *1 Kon. 2: 5, 6, 29, 30.
Slända håller, d. ä.: går med staf för swaghets skull. David förutsåg, huru Herren sjelf skulle straffa detta mord på Joab och hans hus. David kände sig ännu icke mäktig nog att sjelf straffa Joab, som war en af Israels störste hjeltar.
30. Alltså dråpo Joab och hans broder Abisai Abner; derföre att han slog deras broder Asahel ihjäl i striden wid Gibeon.* *2 Sam. 2: 23.
31. Men David sade till Joab och allt folket, som med honom war: Rifwen edra kläder sönder, och dragen säckar uppå eder, och jemren eder för Abners skull. Och konungen gick efter båren.
Så måste äfwen mördaren bära sorgedrägt efter den mördade fältherren.
32. Och då de begrofwo Abner i Hebron, upphof konungen sin röst och gret wid Abners graf; gret ock desslikes allt folket.
Af Davids sorg kunde hela folket se, att David war oskyldig till det begångna mordet på Abner.
33. Och konungen beklagade sig öfwer Abner, och sade: Abner är icke död, såsom en dåre dör.
34. Dina händer woro icke bundna; dina fötter woro icke satte i fjettrar: du är fallen, såsom man faller för arga skalkar. Då begret folket honom än mer.
Davids rättskänsla och ädla sinne bewisar sig äfwen deruti, att han icke ansåg Abner såsom förrädare, utan räknade det honom till ära att han hade blifwit trogen mot Sauls son.
35. Då nu allt folket kom in med David till att äta, och ännu bittida dags war, swor David, och sade: Gud göre mig det och det, om jag bröd eller något annat smakar, förr än solen neder går.
Detta fastande war ett ytterligare sorgetecken, hwarmed David bewisade sin oskuld.
36. Och allt folket wisste det, och det behagade dem wäl allt det goda, som konungen gjorde för hela folkets ögon.
37. Och allt folket och hela Israel märkte på den dagen, att det war icke af konungen, att Abner, Ners son, wardt dräpen.
38. Och konungen sade till sina tjenare: Weten I icke, att på denna dag är en förste och stor man fallen i Israel?
39. Och jag är ännu späd, och en smord konung; men de män ZeruJa söner äro mig allt för hårde; HERren wedergälle honom, som illa gör, efter hans ondska.* *Ps. 62: 13. Ps. 125: 5.
Med de sista orden här uttrycker David sin öfwertygelse, att Herren sjelf skulle straffa den begångna synden, och öfwerlemnar saken uti Hans domarehand.
4. Capitel.
MephiBoseths fall. Isboseth dräpen, hämnad.Då nu Sauls son hörde, att Abner war död i Hebron, föll honom händer ned, och hela Israel wardt bedröfwadt
Föll honom händer ned, d. ä.: han blef handfallen, han förlorade allt mod, och alla hans anhängare blefwo förskräckte; ty deras stöd war nu förloradt. De hade troligen hoppats att genom Abners bemedling på fredligt sätt blifwa Davids undersåtare.
2. Så woro twå män höfwitsmän öfwer krigsfolket under Sauls son: den ena hette Baana, den andre Rechab, Rimmons den Beerothitens söner, utaf BenJamins barn; ty Beeroth wardt ock räknad under Benjamin;
3. Och de Beerothiter woro flydde* till Gittaim och der främlingar wordne allt intill denna dag. *1 Sam. 31: 7.
4. Hade ock Jonathan, Sauls son, en son;* han war ofärdig i fötterna, och war fem år gammal, då tidenden kommo om Saul och Jonathan utaf Jisreel:† och hans amma tog honom upp, och flydde; och i det hon hastade och flydde,
_558.jpg&oldid=343536){kind=link}