| David gör bot. | 2 Samuels Bok. | Cap. 12. | 561 |
Domare, att Israels Gud är en helig och rättfärdig Gud. Det går ännu i ett eller annat afseende på samma sätt, då en menniska faller i någon swår synd. Om hon genom Guds nåd gör allwarlig bättring och tror på Guds Son, såsom försoningen för wåra synder, så får hon nåd och slipper det ewiga straffet, men synden kan medföra swåra timliga följder, allt eftersom den skada och förargelse är, som synden förorsakat.
”I sjelfwa werket war den omedelbara följden af Davids synd, att den obegränsade aktning, som ända hittills hans familj och folket hade för honom, fick en stöt, som aldrig kunde godtgöras. Ända dittills wisade sig i folket icke det ringaste upprorsförsök, ibland hans barn ingen olydnad. Men Amnons nesliga gerning war en efterhärmning af fadrens synd, cap. 13; Absalom kunde blott derigenom winna insteg hos folket, cap. 15, att fadrens anseende i följd af denna missgerning hade sjunkit, och Adonias uppresningsförsök, 1 Kon. 1, härledde sig af hat och förakt mot Bathsebas son med David. Så blef David hårdt straffad redan derigenom, att han öfwerlemnades åt de naturliga följderna af sin synd; men detta straff skulle ännu skärpas, v. 11.”
11. Detta säger HERren: Si, jag skall uppwäcka ondt öfwer dig utaf ditt eget hus;* och skall taga dina hustrur för dina ögon, och skall gifwa dinom nästa, att han skall ligga när dina hustrur om ljusa dagen.* *2 Sam. 15: 10. †5 Mos. 28: 30. 2 Sam. 16: 22.
Dessa ord syfta på Absaloms förskräckliga missgerningar, hwilka Herren förutsåg. Detta enda war förhanden, men war liksom sofwande, och hade David icke försyndat sig, så hade Gud kunnat tidigt borttaga den ogudaktiga sonen eller annorledes förhindra det onda, men till straff för David lät Han sorgebarnet lefwa och werkställa det onda, som sof i hans inre (och denna tillåtelse genom Herrans skickelser framställes här såsom straff för Davids synd), uppwäckt af Herran — märkom wäl: icke skapadt, icke föranstaltadt, utan uppwäckt. Herren förorsakar icke någon menniskas synd, men der den finnes, kan genom Hans makt antingen utbrottet hindras eller ledas i en eller i en annan riktning, så att antingen någon för en annan synd derigenom blifwer straffad, såsom Davids synd blef straffad i Absaloms synd, eller också att något annat ändamål i Guds styrelse derigenom befrämjas, utan att det onda derigenom upphörer att wara ondt. Då en orm sofwer i någon wrå af hjertat, så måste den wäckas och komma fram för att dödas, se Rom. 7: 8–25, eller för att straffa och straffas.
12. Ty du hafwer gjort det hemligen; men jag will detta göra för hela Israel på ljusa dagen.
Derigenom att Davids swåra straff och lidande kom för hwar mans ögon, kunde alla se, huru förskräcklig synden är, hwilka straff och lidanden den förer med sig, och huru rättfärdiga Herrans wägar äro och rättwisa Hans domar!
13. Då sade David till Nathan: Jag hafwer syndat emot HERran.* Nathan sade till David: Så hafwer ock HERren tagit din synd bort; du skall icke dö. *Ps. 51.
Nu bekänner David sin swåra synd, Ps. 32 och Nathan förkunnar på denna bekännelse: Så hafwer ock Herren tagit din synd bort; du skall icke dö; och häraf se wi, huru helsosamt ett bestämdt förkunnande af förlåtelsen i Guds namn, genom en menniska, är för det ångestfulla samwetet. Både timlig och ewig död hade David förtjent med sina synder, men David tog sin tillflykt till Guds förbarmande i försoningen med den bönen: Gud, war mig nådelig efter din godhet och afplana min synd efter din stora barmhertighet m. m., skära mig med Isop, att jag må ren warda; twå mig, att jag må snöhwit warda, Ps. 51, och hans synd blef borttagen. Så får hwarje syndare nåd och förlåtelse, som bekänner sina synder och med botfärdigt hjerta tager sin tillflykt till nådastolen. Den sin missgerning bekänner och öfwergifwer han skall få barmhertighet, Ordspr. 28: 13.
14. Men efter du hafwer med detta ärendet kommit HERrans fiender till att förhäda, skall den sonen, som dig född är, döden dö.
Guds rättfärdighet kräfwer, att synden straffas icke blott derföre att den i och för sig sjelf är wederstygglig inför Gud, utan äfwen på det Herrans fiender må få se Hans rättfärdighet. Märkom detta uttryck: de som förhäda, triumphera öfwer deras fall som frukta Herran, blifwa här kallade Herrans fiender. David straffades strängt, fienderna fingo tillswidare blifwa ostraffade; samma lag gäller ännu i Herrans styrelse.
15. Och Nathan gick hem i sitt hus. Men HERren slog barnet, som Uria hustru David födt hade, så att det wardt dödssjukt.
16. Och David bad Gud om barnet, och fastade, och gick in, och låg öfwer natten på jorden.
17. Då stodo upp de äldste i hans hus, och wille rätta honom upp af jorden; men han wille icke, och åt icke heller med dem.
18. På sjunde dagen blef barnet dödt; och Davids tjenare tordes icke säga honom, att barnet war dödt, ty de tänkte: Si, då barnet ännu war lefwande, talade wi med honom, och han hörde wår röst intet; huru mycket mer skall det göra honom ondt, om wi säga: Barnet ar dödt?
19. Och David fick se, att hans tjenare talade i mjugg, och förmärkte, att
_571.jpg&oldid=343573){kind=link}