| 568 | David flyr. | 2 Samuels Bok. | Cap. 15, 16. |
25. Men konungen sade till Zadoch: Bär Guds ark åter in i staden; om jag finner nåd för HERran, så låter Han mig wäl komma igen, och låter mig få se honom och sitt hus.* *Ps. 27: 4.
26. Men om Han säger: Jag hafwer intet behag till dig; si, här är jag; Han göre med mig såsom Honom täckes.
Så hade nu David genom den djupa bedröfwelsen kommit till en sådan ödmjuk öfwerlåtenhet i Herrans wilja, att han öfwerlemnade sig åt Hans barmhertiga och skyddande hand. Såsom David i ett och annat afseende war en förebild af Christus och församlingen, så äro också de psalmer, som handla om hans egna lidanden, så beskaffade, att de tillika ock i grunden syfta på Christi förnedringstillstånd och lidanden.
27. Och konungen sade till presten Zadoch: O Siare,* wänd om igen i staden med frid; och med eder Ahimaaz,† din son; och Jonathan. AbJathars son. *1 Sam. 9: 9. †2 Sam. 17: 17.
28. Si, jag will draga fram på slättmarken i öknen, till dess budskap kommer ifrån eder, och gifwer mig allting tillkänna.
29. Så buro då Zadoch och AbJathar Guds ark in i Jerusalem igen; och blefwo der.
30. Men David gick uppför oljoberget och gret, och hans hufwud war skyldt, och han gick barfotad; dertill allt folket, som med honom war, hade hwar och en förskylt sitt hufwud, och gingo uppåt gråtande.* *2 Sam. 19: 4. Esth. 6: 12.
Davids tårar och böner på oljoberget i detta djupa förnedringstillstånd hade en prophetisk betydelse. Det war på oljoberget, det war i örtagården, Zions rätte konung, tryckt under bördan af werldens syndaskuld, offrade bön och åkallan med starkt rop och tårar till Honom, som honom frälsa kunde ifrån döden, och wardt bönhörd, Ebr. 5: 7.
31. Och då David wardt sagdt, att Achitophel war i förbundet med Absalom, sade han: HERre, gör Achithophels rådslag till galenskap.
32. Och då David kom öfwerst på berget, der man plägar tillbedja Gud; si, der mötte honom Husai den Architen med sönderrifwen kjortel, och jord på hans hufwud.* *1 Mos. 37: 34.
33. Och David sade till honom: Om du gar med mig, är du mig till tunga.
34. Men går du åter i staden, och säger till Absalom: Jag är din tjenare; Jag will höra konungen till; Jag, som tillförene war din faders tjenare, will nu wara din tjenare; så kan du göra Achitophels rådslag om intet.* *2 Sam. 17: 7.
Att David gaf Husai ett sådant råd wisar oss, att han ännu i den stunden war behäftad med mensklig swaghet och sjelfklokhet, som ännu icke blifwit fullt öfwerwunnen genom den helgande nådens kraft. Detta skall lända oss till warning och mana oss till waksamhet, men ingalunda anses såsom ett exempel, som wi få efterfölja. Att Gud ändå hjelpte honom ur nöden, bewisar blott, att Herren med långmodighet och förbarmande sörjer för sina stapplande tjenare oaktadt deras fel; men på ett ännu ärorikare sätt skulle Herren hafwa hulpit, om David icke försökt att så hjelpa sig sjelf. Jfr 1 Mos. 27: 25–29.
35. Och äro der Zadoch och AbJathar presterna med dig? Allt det du hörer utur konungens hus, må du underwisa presterna Zadoch och AbJathar.
36. Och si, när dem äro twå deras söner, Ahimaaz, Zadochs, och Jonathan, AbJathars son; genom dem kan du bjuda mig till, hwad du förnimmer.
37. Så kom då Husai Davids wän i staden, och Absalom kom till Jerusalem.
16. Capitel.
Ziba arghet. Simei bannor, Husai konst. Davids frillor.Och som David något litet war nedergången af berget,* si, då mötte honom. Ziba,† MephiBoseths tjenare, med ett par sadlade åsnor; deruppå woro tuhundrade bröd och hundrade stycken russin och hundrade stycken fikon och en lägel win. *2 Sam. 15: 30, 32; †cap. 9: 2.
2. Då sade konungen till Ziba: Hwad will du göra härmed? Ziba sade: Åsnorna skola wara för konungens husfolk, att de derpå rida; och bröden och fikonen för tjenarena, att de måga äta, och winet till att dricka, när de warda trötte i öknen.
3. Konungen sade: Hwar är din herres son?* Ziba sade till konungen: Si, han blef i Jerusalem; ty han sade: I dag warder Israels hus mig igengifwande min faders rike.† *2 Sam. 9: 10. †2 Sam. 19: 27.
Detta war ett listigt och falskt förtal emot MephiBoseth.
4. Konungen sade till Ziba: Si, allt det MephiBoseth hafwer, skall wara ditt.
_578.jpg&oldid=343594){kind=link}