| 640 | Joram Israels konung. | 2 Konunga-Boken. | Cap. 3. |
konung: Hwad hafwer du med mig skaffa? Gack bort till din faders propheter och till din moders propheter. Israels konung sade till honom: Nej, ty Herren hafwer församlat dessa tre konungar, på det Han skall gifwa dem uti de Moabiters händer.
Såsom Israels konung höll sig till afgudarna i medgångens tid, men sökte Herrans prophet i nödens tid, så göra alla de menniskor, hwilka icke wilja af hjertat tjena och tillhöra Herran utan blott wilja hafwa Honom till en nödhjelpare.
14. Elisa sade: Så sannt som HERren Zebaoth lefwer, för hwilken jag står,* om jag icke ansåge Josaphat, Juda konung, jag wille icke anse dig eller akta dig. *1 Kon. 17: 1.
15. Så låter nu en spelman komma hit. Och då spelmannen spelade på strängarna, kom HERrans hand öfwer honom.
Emedan Elisa war owillig öfwer afgudadyrkaren Joram, så kunde hans hjerta nu icke emottaga någon uppenbarelse ifrån Herran, utan att förut sättas i en rätt lugn, stilla och bedjande sinnesstämning. En sådan lugnande werkan skulle åstadkommas genom strängaspelet. Wi lära häraf, att äfwen hos de frommaste menniskor fördunklas Guds Andas ljus och nåden förswagas, så snart den allraminsta gnista af oheligt nit eller af någonting syndigt hos dem upptändes. Så snart Elisa genom lofsången på strängaspelet blef så lugnad, att han kunde upplyfta sitt hjerta till Herran, kom Herrans hand öfwer honom, han fick den uppenbarelse, hwarom han bad.
16. Och han sade: Detta säger HERren: Görer grafwar wid denna bäcken, här och der.
Grafwar här och der: gropar wid gropar, till förwaringsrum för det kommande wattnet.
17. Förty så säger HERren: I skolen intet wäder eller regn se; likwäl skall bäcken warda full med watten, så att I och edert folk och edra ök skola få dricka.
18. Dertill är detta en ringa ting för HERran; Han skall ock gifwa de Moabiter i edra händer:
19. Så att I skolen slå alla fasta städer och alla utwalda städer, och skolen omkull hugga alla goda träd, och skolen förstoppa alla wattubrunnar, och skolen förderfwa alla goda åkrar med stenar.
Att fälla träd i krig war förbjudet i lagen, men blef här tillåtet såsom hörande till Herrans straffdom öfwer fienderna.
20. Om morgonen då man spisoffer offrade,* si, då kom ett watten på den wägen ifrån Edom, och fyllde landet med watten. *2 Mos. 29: 39, 40. 3 Mos. 2: 1.
21. Då nu de Moabiter hörde, att konungarna drogo upp till att strida emot dem, kallade de tillhopa alla, som wuxne woro att bära wapen, och derutöfwer, och drogo intill gränsen.
22. Och som de om morgonen bittida uppstodo, och solen uppgick öfwer wattnet, tyckte de Moabiter, att wattnet emot dem war rödt såsom blod;
23. Och de sade: Det är blod; konungarna hafwa slagits inbördes med swärd, och den ena hafwer slagit den andra: nu Moab, statt upp, och tag byte.
Då förut icke något watten der funnits, v. 17, så kommo Moabiterna på den tanken, då de sågo morgonrodnaden i wattenspegeln, att de tre härarne hade färgat dalen med sitt eget blod. Så blef detta underwerk för de tre härarne en räddning ifrån att dö af törst och tillika en orsak till den fiendtliga härens undergång.
24. Men då de kommo till Israels läger, reste Israel upp, och slog de Moabiter; och de flydde för dem. Men de kommo in, och slogo Moab,
25. Bröto städerna neder, och och en kastade sin sten på alla goda åkrar, och uppfyllde dem, och förstoppade alla wattubrunnar, och fällde alla goda träd, tilldess att allenast stenarna i tegelmuren qwarblefwo. Och de kringhwärfde staden med slungor, och slogo honom.
I tegelmuren: i Kir Hareseth.
26. Då de Moabiters konung såg, att striden wardt honom för stark, tog han sju hundrade män till sig, som swärd utdrogo, till att slå ut emot Edoms konung; men de kunde icke.
27. Då tog han sin första son, som i hans stad skulle konung wordit, och offrade honom till ett bränneoffer på muren.* Då kom en stor wrede öfwer Israel; så att de drogo ifrån honom och wände till landet igen. *3 Mos. 20: 2. Ps. 106: 37. Hes. 20: 31.
Kir Hareseth war en af Moabs största städer, hwars hufwudnamn war Kir, Es. 15: 1. binamnet war Hareseth eller Hares, Es. 16: 7, 11. Det är ett gammalt, och ännu wanligt bruk i hedendomen att stundom offra menniskor, och ju större nöden är, desto ädlare och dyrbarare måste offret wara. Moabs konung
_650.jpg&oldid=343769){kind=link}