| Elisa. Gehasi. | 2 Konunga-Boken. | Cap. 5. | 645 |
renad i Jordans watten, så blifwer själen i den nya födelsen renad genom det andeliga helsowattnet i den helsobrunn, som Christus i sitt blod har öppnat för alla botfärdiga syndare, Es. 12. Zach. 13: 1. Detta sker allra tydligast i det heliga dopet, der äfwen synliga medel anwändas. Men blott osynligen och andligen sker detta genom den Heliga Andas nåd, då tron upptändes i menniskans hjerta, och hon igenom den blifwer förenad med Christus. Samma tillämpning af detta reningsmedel, nemligen Jesu försoningsnåd och Hans dyra förtjenst, behöfwes äfwen i den dagliga förnyelsen och helgelsen, i fotatwagningen, reningen från widlådande swaghetssynder, fel och brister. Innan en menniska kommer till rätt Evangelisk kunskap, så att hon sjelf blifwer ett intet i sin egen tanka och Christus blir hennes allt, bjuder hon wanligtwis till att köpa nådens gåfwor och rening från synden genom eget arbete, genom försakelse, uppoffringar, wälgerningar, böner och tårar m. m. Detta är att lägga ut penningar der intet bröd är. Att detta icke hjelper wille propheten lära oss, då han wägrade att emottaga någon gåfwa af Naaman.
17. Då sade Naaman: Må då icke din tjenare warda gifwet en börda af denna jorden, så mycket som twå mular orka bära? Ty din tjenare will icke mer åt andra gudar offra och bränneoffer göra; utan HERranom.
Naaman önskade, att med jord från Canaans land uppfylla ett altare, 2 Mos. 20: 24; ty han tänkte, att hans offer derigenom skulle blifwa för Herran behagligare. Han wille således tjena Herran, sedan han nu hade lärt känna Honom. Detta wisar, att hans kroppsliga rening åtföljdes af en själens rening, såsom wår Frälsare, då Han gjorde sjuka helbregda, tillika gaf dem den nödwändigare andliga gåfwan, sägande: War wid godt mod; dina synder förlåtas dig. Säkert war Naamans glädje och tacksamhet ganska stor, men samma glädje får hwar och en menniska erfara, som med själ och hjerta nedsänker sig i den andliga helsostaden, Jesu försonings nåd, och der blifwer renad och helbregdagjord från syndens smitta, som förer till ewig död.
18. Att HERren wille derutinnan wara din tjenare nådelig, när jag tillbeder i Rimmons hus, när min herre går uti Rimmons hus till att tillbedja der, och han stöder sig wid min hand. * *2 Kon. 7: 2.
19. Han sade till honom: Far i frid.* Och han for ifrån honom ett litet stycke wäg på marken. *Marc. 5: 34.
Rimmon bet. Granatäpple. I hedendomen war granatäpplet en bild af fruktbarhet och af alstringskraften i naturen; således war detta samma afgud, som under otaliga namn i forntiden dyrkades och ännu dyrkas af hedningarne. Naaman beder nu om förlåtelse, att han wore nödsakad att ledsaga sin herre och konung till afgudatemplen. I grt. lyda hans ord sålunda: I denna sak wille Herren förlåta din tjenare: när min herre konungen går uti Rimmons hus till att tillbedja der, och han stöder sig wid min hand och jag äfwen böjer mig i Rimmons hus, må Herren förlåta din tjenare i denna sak! Naaman wille icke deltaga i någon afgudadyrkan längre, men han kunde icke slippa denna tjenst att följa konungen, så framt han icke wille afsäga sig embetet eller till och med mista lifwet. Till sådan försakelse och lidande för bekännelsens skull war Naaman icke mogen, och icke heller war den egentliga tiden dertill kommen, derföre swarade propheten med en wälsignelse i sådana ord, som hwarken gillade Naamans gemenskap med sin konung i denna sak, ej heller fordrade af honom hwad han ännu icke war i stånd att bära. Guds långmodighet, wishet och kärlek uppenbarar sig äfwen härutinnan. Men såsom bestämd warning gälla Herrans Jesu ord: Hwilken som sätter sin hand till plogen och ser tillbaka, han är icke beqwäm till Guds rike. Genom Herrans styrelse blef Naaman utan twifwel snart förlossad ifrån den tjenst, som beswärade hans samwete.
20. Då tänkte Gehasi, Guds mannens Elisa tjenare: Si, min herre hafwer sparat denna Syren Naaman, så att han intet hafwer tagit af honom, det han hit hade; så sannt som HERren lefwer, jag will löpa efter honom, och taga något af honom.
21. Alltså jagade Gehasi efter Naaman; och då Naaman såg, att han lopp efter honom, steg han af wagnen emot honom, och sade: Går det wäl till?
22. Han sade: Ja; men min herre hafwer sändt mig, och låter dig säga: Si, nu på stunden äro till mig komne ifrån Ephraims berg twå unga män utaf de propheters söner; gif dem en centner silfwer och tu högtidskläder.
23. Naaman sade: Gerna; tag twå centner. Och han nödgade honom, och band twå centner silfwer i twå säckar, och tu högtidskläder, och fick det twå sina tjenare; och de buro det med honom.
24. Och då han kom till mörkt rum, tog han det utaf deras händer, och lade det öfwer en sida i huset; och lät männerna gå; och de gingo bort.
25. Då gick han fram för sin herre. Och Elisa sade till honom: Hwadan kommer du Gehasi? Han sade: Din tjenare hafwer hwarken hit eller dit gått.
26. Han sade till honom: Månde icke mitt hjerta wandra med dig, då mannen wände om igen ifrån sin wagn emot
_655.jpg&oldid=343780){kind=link}