| Faste-, bot- och bönedag. | eller Nehemia. | Cap. 9. | 789 |
Ifrån denna tid blef det ett beständigt bruk att icke blott föreläsa, utan också förklara lagen wid löfhyddohögtiden. Det Hebreiska språket hade under den Babyloniska fångenskapen undergått så betydlig förändring, att folket icke mera tydligt förstod den ursprungliga lagboken på det gamla modersmålet, utan förklaring behöfdes.
9. Capitel.
Faste-, bot- och bönedag hålles.På fjerde och tjugonde dagen i denna månaden kommo Israels barn tillsammans med fasta och säckar och mull uppå dem.
De hade strött jord på sitt hufwud, till tecken af bedröfwelse, ånger och syndasorg. I föregående cap. berättas den heliga fröjdefest, som firades, och då blefwo sådana tecken till ånger och sorg afstyrkta, men nu blef det djupa bättringsarbete, som Guds Anda hade börjat i folkets hjertan, tillbörligen understödt, och folket erhöll häruti den underwisning, som behöfdes.
2. Och afskilde Israels säd ifrån alla främmande barn, och gingo fram, och bekände sina synder och sina fäders missgerning;
De barn, som blifwit födda af blandade äktenskap, blefwo nu afsöndrade ifrån dem, som blifwit födda af rent Israelitiska äktenskap.
3. Och stodo upp i sina rum;* och man läste i HERrans deras Guds lagbok, fyra gånger om dagen; och de bekände och tillbådo HERran sin Gud fyra gånger om dagen.* *Neh. 8: 7.
Fyra gånger om dagen, grt.: fjerdedelen af dagen. Sedan de tre timmar hört lagen läsas, tillbragte de tre timmar i syndabekännelse och bön.
4. Och Leviterna stodo upp i höjden; nemligen Jesua, Bani, Kadmiel, Sebanja, Bunni, Serebia, Bani och Chenani, och ropade högt till HERran deras Gud.
5. Och Leviterna Jesua, Kadmiel, Bani, Hasabnia, Serebia, Hodija, Sebanja, Pethahja sade: Står upp, och hafwer HERran eder Gud ifrån ewighet till ewighet; och man lofwe din härlighets namn, hwilken upphöjd är med all wälsignelse och lof.
6. HERre, du är det allena; du hafwer gjort himmelen och alla himlars himlar med all deras här, jorden och allt det der uppå är, hafwet och allt det der inne är: du gör allt lefwande, och den himmelska hären tillbeder dig.* *Es. 37: 16, 20.
7. Du är HERren Gud, som Abram utwalde* och förde honom ut ifrån Ur i Chaldeen, och nämnde honom Abraham.† *1 Mos. 11: 31; cap. 12: 1; †cap. 17: 5.
8. Och du fann hans hjerta trofast för dig, och gjorde ett förbund med honom, tid att gifwa hans säd de Cananeers, Hetheers, Amoreers, Phereseers, Jebuseers och Girgaseers land:* och du hafwer hållit dina ord, ty du är rättfärdig. *1 Mos. 15: 18.
9. Och du hafwer sett till wåra fäders jemmer i Egypten,* och hört deras rop wid Röda hafwet; *2 Mos. 2: 25; cap. 3: 7.
10. Och gjort tecken och under* på Pharao och alla hans tjenare och på allt folket i hans land; ty du förnam, att de woro stolte emot dem; och hafwer gjort dig ett namn, såsom det i denna dag för ögon är. *2 Mos. 14: 15, 16.
11. Och hafwer åtskilt hafwet för dem, så att de gingo torre midt igenom hafwet; och kastat deras förföljare i djupet såsom stenar i mäktiga watten;* *2 Mos. 14: 21; cap. 15: 5.
12. Och fört dem om dagen uti en molnstod och om natten uti en eldstod till att lysa dem på wägen, den de drogo.* *2 Mos. 13: 21.
13. Och hafwer nederstigit uppå berget Sinai, och talat med dem af himmelen,* och gifwit dem rättwisa rätter och trofast lag, goda bud och seder;† *2 Mos. 19: 3, [et]c.; †cap. 20: 1.
14. Och kungjort dem din heliga sabbath; och budit dem bud, seder och lag genom din tjenare Mose;
15. Och gifwit dem bröd* af himmelen, då de hungrade, och låtit gå watten† utaf bergklippan, då dem törstade; och sagt dem, att de skulle gå in, och taga in landet, der du din hand öfwer upplyftat hade, att du skulle det gifwa dem. *2 Mos. 16: 4, 14, 15; †cap. 17: 6. 4 Mos. 20: 11.
16. Men wåra fäder wordo stolta,
_799.jpg&oldid=344101){kind=link}