| Judarnas förbund med Gud. | eller Nehemia. | Cap. 9, 10. | 791 |
förstar, prester, propheter, fäder och allt ditt folk ifrån konungarnas tid i Assur allt intill denna dag. *5 Mos. 32: 4.
33. Du är rättwis i allt, det du hafwer låtit komma öfwer oss; ty du hafwer gjort rätt;* men wi hafwa warit ogudaktige. *Dan. 9: 14.
34. Och wåra konungar, förstar, prester och fäder hafwa icke gjort efter din lag, och icke aktat på dina bud och wittnesbörd, som du hafwer låtit betyga dem.
35. Och de hafwa icke tjent dig i sitt rike och i dina stora egodelar, som du dem gifwit hafwer, och uti det wida och feta landet, som du dem insatt hafwer, och hafwa icke omwändt sig ifrån sitt onda wäsende.
36. Si, wi äro i denna dag trälar, och i det land, som du wåra fäder gaf till att äta dess frukt och goda, si, der äro wi trälar uti.
37. Och dess årswäxt förökar sig åt konungarne, som du öfwer oss satt hafwer för wåra synders skull; och de råda öfwer wåra kroppar och wår boskap efter sin wilja; och wi äro i stor nöd.
38. Och i allt detta göra wi nu ett fast förbund, och skrifwa, och låta wåra förstar, Leviter och prester besegla det.
I denna syndabekännelse och brinnande bön utgöto sig det församlade folkets hjertan inför barmhertighetens Gud, och det gamla förbundet blef med Honom, i förtröstan på Hans nådelöften, förnyadt. Herren hade fullbordat sitt löfte, förlossat dem utur fångenskapen och återfört dem från Babylon, men de, som återwändt, utgjorde ett fattigt och ringa folk, beroende af den stora persiska makten: och för att rätt kunna förstå meningen med Herrans stora löften och deröfwer fröjda sig, war det nödwändigt att de rigtade trons blick mot en bättre och ljusare framtid, wäntande på den Frälsaren, som i prophetiorna war utlofwad. Och i denna bön uttalar sig denna styrkande tro och detta saliga hopp. Här är således på en gång innerlig ånger, syndasorg, förödmjukelse inför Herran, hjertats förkrosselse och uppriktig syndabekännelse, samt tillika en förtröstansfull tillflykt till den trofaste och nådige Guden, som hade strängt tuktat dem för deras synder, men åter förbarmat sig efter sin stora mildhet. De bekänna, att de och deras fäder hade swårligen syndat och förtjent dessa straffdomar, men att Herren nu hade åter förbarmat sig, och derföre fly de till Honom, och bedja om nåd till sann bättring, och wänta i tron Hans löftens fullbordan. Det är så genom bättring och tro på Guds löften i enfödde Sonen den fallna menniskan warder hulpen och upprättad. Det är också blott på detta sätt ett swagt och sjunkande folk och samhälle kan blifwa hulpet och komma till kraft och wälstånd.
10. Capitel.
Förbundets underskrift.Men de, som beseglade det, woro desse: Nehemia, Thirsatha,* Hachalia son, och Zedekia, *Neh. 8: 9.
2. Seraja, Asaria, Jeremia,
3. Pashur, Amaria, Malchija,
4. Hattus, Sebanja, Malluch,
5. Harim, Meremoth, ObadJa,
6. Daniel, Ginnethon, Baruch,
7. Mesullam, Abia, Mijamin,
8. Maasia, Bilgai och Semaja: de woro presterna.
9. Men Leviterna woro: Jesua, Asanja son, Binnui af Henadads barn, Kadmiel;
10. Och deras bröder: Sebanja, Hodija, Kelita, Pelaja, Hanan,
11. Micha, Rehob, Hasabia,
12. Saccur, Serebia, Sebanja,
13. Hobija, Bani och Beninu.
14. Hufwudena i folket woro: Paros, Pahath Moab, Elam, Sattu, Bani,
15. Bunni, Asgad, Bebai,
16. Adonia, Bigvai, Adin,
17. Ater, Hiskia, Assur,
18. Hodija, Hasum, Bezai
19. Hariph, Anathoth, Nebai,
20. Magpias, Mesullam, Hesir,
21. Mesesabeel, Zadok, Jaddua,
22. Pelatja, Hanan, Anaja,
23. Hosea, Hanania, Hasub,
24. Hallohes, Pilha, Sobek,
25. Rehum, Hasabna, Maaseja,
26. Ahija, Hanan, Anan,
27. Malluch, Harim och Baana.
28. Och det andra folket, presterna Leviterna, dörrwaktarena, sångarena, Nethinim och alla de, som hade söndrat sig ifrån folken i landen intill Guds
_801.jpg&oldid=344107){kind=link}