antagna menskliga natur, utan hafwer henne uti sin oändliga Gudomliga person alltid och allestädes hos sig närwarande, och med sin Gudomliga natur personligen förenad: eljest wore Guds Son icke allestädes menniska; ordet icke allestädes kött, Joh. 1: 14. All Gudomens fullhet kunde då icke heller sägas bo uti den antagna menskliga naturen lekamligen, Col. 2: 9.
Den grundar sig derpå, att då menskliga naturen blef delaktiggjord af Guds Sons person, så blef han ock wisserligen delaktiggjord af Guds Sons Gudomliga natur, ty det ena kunde icke förutan det andra meddeladt warda: all Gudoms fullhet inbegriper icke allenast den Gudomliga naturen, utan ock den Gudomliga personen uti sig, Col. 2: 9.
Då den Gudomliga naturen blef delaktiggjord af mensklig natur, så blef ock den antagna menskliga af den Gudomliga naturen personligen delaktiggjord: ty här måste nödwändigt wara en inbördes delaktighet, Ebr. 2: 14.
När twänne naturer sins emellan förenas till att wara ett, måste der nödwändigt emellan bägge naturerna en delaktighet och gemenskap wara. Man kunde icke säga, att ordet war kött, om icke det antagna köttet hade delaktighet, icke allenast uti Guds Sons person, utan ock uti dess Gudomliga natur, Joh. 1: 14.
På den andeliga föreningen med Christus följer en gemenskap, 2 Pet. 1: 4. Ap.G. 2: 4. 1 Cor. 6: 17. Huru mycket mer bör emellan de personligen förenade naturerna en delaktighet och gemenskap ega rum?
Deras omedelbara grund är bägge naturernas personliga förening och gemenskap med hwarannan såsom allt detta är werkligt och sannfärdigt, så är ock med de personliga skriftställena beskaffadt.
Såsom nu den personliga föreningen är skedd, icke till en natur, utan till en person; och emedan den antagna menskliga naturen är af Guds Sons Gudomliga person så delaktiggjord, att hon uti honom allena hafwer sin tillwaro och sitt bestånd; så följa af denna förening de personliga benämningar, till hwilkas sanning fordras, att menniskones Son personligen detsamma är, som Guds Son är; och så twärtom. Såsom man nu i sanning kan säga: Ordet wardt kött, Joh. 1: 14, så kan man ock i sanning säga, att menniskones Son är lefwande Guds Son, och Guds Son menniskones Son: wäl till förståendes personligen, Matth. 16: 13, 16; cap. 27: 54. Marc. 15: 39. Exempel på flera sådana personliga benämningar finnes, Jer. 23: 5, 6; cap. 33: 16. Matth. 22: 42, 43, 45. Luc. 1: 35; cap. 2: 11; cap. 20: 44. 2 Sam. 7: 14. Es. 9: 6. Matth. 1: 21–23. 1 Cor. 15: 47.
Såsom naturernas förening och gemenskap är werklig och sannfärdig: så är ock med egenskapernas meddelande beskaffadt, som på det förra nödwändigt följer, efter som ingen sannfärdig och werklig förening kan wara förutan egenskapernas sannfärdiga meddelande. Detta bewisas i allmänhet af Gudomens fullhet, som de Gudomlige egenskaper uti sig inbegriper, Col. 2: 9. Om det menskliga utsades allenast om menniskan, och det Gudomliga allenast om Gud, så infördes twänne personer uti Christus, och den personliga föreningen samt naturernas gemenskap blefwe dermed upphäfwen och tillintetgjord; alltså bewisas egenskapernas meddelande isynnerhet deraf, att om Christus utsäges både det som Gudomligt och det som menskligt är, Joh. 8: 58. 1 Pet. 3: 18. Jemwäl deraf, att om Guds Son säges det som menskligt är, Gal. 4: 4. Rom. 9: 5; cap. 8: 32. Ap.G. 20: 28. Såsom också deraf, att om menniskones Son utsäges det som Gudomligt är, Joh. 3: 13. 1 Cor. 15: 47.
Egenskapernas meddelande fördelas uti trenne arter. Den första arten är uttryckt uti det sättet att tala, när det, som endera naturen, antingen den Gudomliga eller menskliga tillkommer, icke tillskrifwes den naturen allena, utan hela personen som hafwer twänne naturer uti sig, antingen han af endera naturen eller af bägge naturerna nämnd warder, och allt detta för personliga föreningens och enhetens skull. Exempel Rom. 1: 3. Gal. 4: 4. Luc. 1: 35. 1 Cor. 2: 8. Ap.G. 3: 15. Zach. 12: 10. Rom. 8: 32. Gal. 2: 20. 1 Pet. 3: 18; cap. 4: 1. Rom. 9: 5. 2 Cor. 13: 4. 1 Pet. 2: 24. 1 Joh. 1: 7. Ap.G. 20: 28. Joh. 8: 54. Eph. 3: 9. Ebr. 13: 8. Matth. 28: 20.
Den andra arten består deruti, att Guds Son med sin Gudomliga natur den antagna mandomen, som med Honom personligen förenad är, fördenskull ock personligen gifwit och meddelat hafwer werkligen och sannfärdeligen sina Gudomliga egenskaper, utan all förblandning och förwandling. Detta bewisas, först i allmänhet, Col. 2: 9. Ps. 45: 8. Joh. 3: 35; cap. 17: 5. Sedan isynnerhet, af det rätta Gudomliga namnet, Luc. 1: 32, 35. Ap.G. 2: 36. Phil. 2: 9. Jemwäl af de Gudomliga meddelade egenskaper: Allmakten, Dan. 7: 13, 14. Ps. 8: 7, [et]c. Ebr. 2: 8. Matth. 11: 27. Joh. 3: 35. Matth. 28: 18. Luc. 22: 69. Joh. 17: 2. 2 Cor. 13: 4. Eph. 1: 21, 22. Uppb. 5: 12. Allwetenheten, Es. 11: 2. Luc. 2: 40. Joh. 2: 25. Col. 1: 19; cap. 2: 3. Allestädesnärwarelsen, Matth. 18: 20; cap. 28: 20. Eph. 1: 23; cap. 4: 10. Som är till Jesu werks uträttande nödwändig, Marc. 16: 20. Eph. 4: 11. Ps. 110: 2. Uppb. 1: 13. Och än widare bekräftas af dess närwarelses uppenbarelser, Ap.G. 7: 56; cap. 9: 4–6, 10. Jemfördt med cap. 22: 6. Se ock cap. 18: 9, 10; cap. 23: 11. Uppb. 1: 10, 12, 13. Jemwäl af den honom gifna makten till att hålla dom, Joh. 5: 22, 27. Af hans Gudomliga ära, Joh. 5: 23.
Den tredje arten består deruti, när hwardera naturen i Christus gör sitt till, med hwarannars delaktighet, till att åstadkomma ett werk, som till Christi försoningsembete länder, 1 Joh. 3: 8; cap. 1: 7. Rom. 8: 3. 1 Mos. 3: 15. Luc. 9: 56. 1 Mos. 22: 18. Ebr. 2: 9, 14; cap. 7: 21, 22, 26. 1 Tim. 2: 5, 6. Gal. 3: 13; cap. 4: 4, 5. Ebr. 1: 3; cap. 9: 12. Gal. 1: 4. 1 Cor. 15: 3.
_827.jpg&oldid=344179){kind=link}