1 Thess. 5: 23. 2 Thess. 3: 16. Guds wälbehag till frid och enighet, Ps. 133: 1–3. Matth. 5: 9; cap. 18: 19. Guds misshag till oenighetsstiftare, Ords. 6: 19. Enighets nytta, Ps. 133: 1–3. 2 Cor. 13: 11. 1 Pet. 3: 10, 11. Jac. 3: 18. Ords. 15: 17; cap. 17: 1. Christi rikes egenskap; andelig och lekamlig frid, Rom. 14: 17. Es. 9: 7; cap. 11: 6, 7. Zach. 9: 10. Luc. 1: 79. Eph. 2: 14–18. Ebr. 7: 2. Joh. 13: 34, 35; cap. 14: 27. Wår kallelse är till frid, 1 Cor. 7: 15. Eph. 4: 1–4. 1 Pet. 3: 8, 9. Oenighet är skadlig och wederstygglig, Ords. 6: 12–14; cap. 16: 28; cap. 17: 19; cap. 20: 3. 1 Cor. 3: 3. Gal. 5: 15, 20, 21. Jac. 3: 14–18. Till att erhålla friden böre wi beflita oss om sanning, Zach. 8: 19. Om Andans enhet, Eph. 4: 3. Om kärlek, Col. 3: 14, 15. Ords. 10: 12. Om ödmjukhet, Ords. 13: 10; cap. 28: 25. Luc. 9: 46; cap. 22: 24, 26. Phil. 2: 2–3. Om tålamod, Ords. 15: 18. Col. 3: 12, 13. Om wänlighet i tal och swar, Ords. 15: 1. Col. 4: 6. Samt råda till frid, Ords. 12: 20, [et]c. Deremot fly och sky trätosjuka, Ords. 26: 21. Hastig wrede, Ords. 15: 18; cap. 25: 8; cap. 30: 33. Jac. 1: 19, 20. Afund och hat. Ords. 27: 4. Rom. 13: 13. 2 Cor. 12: 20. Jac. 3: 16. Icke blanda sig i främmande handel, 1 Thess. 4: 11. Ords. 26: 17. Oförnöjsamhet, Ords. 15: 17; cap. 17: 1. Baktal, Ords. 26: 20, 21.
Enka är tillåtet att gifta sig, Rom. 7: 2, 3. 1 Cor. 7: 9, 39. 1 Tim. 5: 14.
Enkor bör man ingen orätt göra, 2 Mos. 22: 22. 5 Mos. 24: 17; cap. 27: 19. Es. 1: 23; cap. 10: 1—3. Jer. 7: 6; cap. 22: 3. Zach. 7: 9, 10. Mal. 3: 5. Matth. 23: 14. Intet bedröfwa, 2 Mos. 22: 23, 24. Utan allt godt bewisa, 5 Mos. 16: 11, 14. Job 31: 16, 17. Es. 1: 17. 1 Tim. 5: 3, 16. Jac. 1: 27. 5 Mos. 24: 19. Lagen om tiondes afsöndring hwart tredje år för enkor, 5 Mos. 14: 28, 29; cap. 24: 19; cap. 26: 12, 13, [et]c. Gud enkors domare, 5 Mos. 10: 18; Ps. 68: 6. Beskrifning på en rätt enka, 1 Tim. 5: 5, 6, 9, 10, 16. En lösaktig enka, v. 11—16. Enkors pligt; besöka Guds hus; troget bedja, Luc. 2: 37. 1 Tim. 5: 5. Fly yppighet. 1 Tim. 5: 6.
Evangelium: beskrifwes, Rom. 16: 25, 26. Är Christi egentliga lära, Joh. 1: 17. Luc. 24: 47. Ap.G. 4: 12; cap. 10: 43. Är af apostlarna i hela werlden utspridt, Marc. 16: 15. Ps. 19: 5. Rom. 10: 8. Col. 1: 23. Ap.G. 26: 17, 18. Och skall före yttersta dagen predikadt warda, Matth. 24: 14. Bedröfwelsen öfwer synden kommer af lagen, Rom. 3: 20; cap. 4: 15. 5 Mos. 27: 26. Gal. 3: 10, 24—26. Men glädjen är af Evangelium, som är ett gladt budskap, Luc. 2: 10. Es. 52: 7. Nah. 1: 15. Och en tröstlig predikan, Es. 40: 1; cap. 61: 1—3; cap. 66: 11. Jer. 15: 16. Zeph. 3: 9. Om Guds nåd, Joh. 1: 14, 16, 17. Ap.G. 20: 24. Rom. 5: 15, 17, 20, 21; cap. 11: 5, 6. Gal. 2: 21; cap. 5: 4. Eph. 2: 7, 8. Tit. 2: 11. Och en nådig syndernas förlåtelse, Luc. 24: 46, 47. Ps. 32: 2. Rom. 4: 6–8. Ap.G. 5: 31. Om försoning och frid med Gud, 2 Cor. 5: 18, [et]c. 1 Joh. 2: 1, 2. Rom. 5: 1. Rättfärdighet, Rom. 1: 16, 17; cap. 3: 24—29. Gal. 2: 21; 1 Tim. 5: 4. Tit. 3: 9. Tit. 3: 4–7. Lif och salighet, Joh. 6: 47; cap. 10: 9. 1 Cor. 15: 1–3. Ap.G. 2: 21; cap. 16: 31. Rom. 4: 6; cap. 6: 23. Att winna af nåd, genom tron på Jesu Christi dyra förtjenst och förskyllan. Joh. 3: 16, 17, [et]c.; cap. 6: 40; cap. 12: 46. Rom. 3: 22; cap. 4: 4, 5, 13, 14, 16. Marc. 16: 16. Joh. 1: 12. Ap.G. 10: 43.
Kallas ett embete, som Andan gifwer, 2 Cor. 3: 6–11. Ett nytt förbund, Jer. 31: 31–35. Deras straff, som det ej tro och lyda, Rom. 3: 3; cap. 10: 16. 2 Thess. 1: 8, 9; cap. 2: 11, 12. Fordrar tron, Rom. 1: 16, 17. Eph. 1: 13. 1 Cor. 1: 21. Joh. 20: 31; cap. 3:15—19. Rom. 10: 4. Gal. 3: 22. Phil. 3: 9. En hemlighet som warit förtegad, Rom. 16: 25, 26. Eph. 3: 4–6. Col. 1: 25–27. Men genom Jesum är framhafd, Eph. 1: 9. Joh. 1: 16–18. Förtäckt för de förtappade, 2 Cor. 2: 14, 15; cap. 4: 3, 4. Förbannad den ett annat predikar, Gal. 1: 6–9. Ej skämmas derwid, Marc. 8: 38. Luc. 9: 26. Rom. 1: 16. 2 Tim. 1: 8. Enahanda Evangelium i Gamla och Nya Testamentes. Ap.G. 4: 12; cap. 10: 43; cap. 15: 11. 1 Mos. 3: 15. Ebr. 2: 14, 15. Bewisas af trons enhet uti begge Testamentena, Eph. 4: 4, 5. Samt af enahanda sätt att salig warda, Hab. 2: 4. Rom. 1: 17. Gal. 3: 11. Ebr. 10: 38. Ps. 32: 1, 2. Rom. 4: 6, 7. Ty kallas det ett ewigt Evangelium, Uppenb. 14: 6. Jemför Uppenb. 13: 8. Evangeliska löftena äro ide wilkorliga, i anseende till wåra gerningar och deras förtjenst, utan de äro helt och hållet af blott nåd; dock så, att de icke tron utesluta, Joh. 3: 16. Rom. 11: 5, 6; cap. 4: 16; cap. 3: 21. Ap.G. 20: 24. Rom. 4: 13, 14. Gal. 3: 18, 19.
Evangelium är egentligen och rätteligen icke någon bättringspredikan, utan en tröstpredikan om en nådig syndernas förlåtelse; som dess namn tillkännagifwa, Ap.G. 20: 24. Luc. 4: 22; cap. 2: 10. Eph. 6: 15. 2 Cor. 5: 18. Rom. 4: 13. Eph. 2: 5, 7. Ty bör bet predikas för de förkrossade, Es. 61: 1–3. Matth. 11: 5. 1 Tim. 1: 9.
F.
Fabel: Måste man fly och förakta, 1 Tim. 1: 4–7; cap. 4: 7. Tit. 1: 14. 2 Pet. 1: 16. Olydige i Israel till fabel (ordspråk) gjorde, 5 Mos. 28: 37. 1 Kon. 9: 7. 2 Chrön. 7: 20. Jer. 24: 9.
Fader, lekamlig; se Föräldrar, Barn. Wår och Christi himmelske Fader är Gud, Joh. 20: 17. Christi, genom den ewiga födelsen, Ps. 2: 7. Wår, genom skapelsen. Mal. 2: 10. Genom barnaskapet och nåden, Joh. 1: 12. Rom. 8: 15, 16. Eph. 1: 5, 6.
Faderlösa; (se Barn): Deras förswar Gud, Ps. 68: 6. Ps. 146: 9. Om deras underhåll, 5 Mos. 14: 28, 29; cap. 24: 20; cap. 26: 12. Icke dem orätt göra, 5 Mos. 24: 17; cap. 27: 19. Ps. 82: 3. Zach. 7: 10.
Fall. Högmod föregår, Ords. 16: 18. Icke glädjas öfwer owännens fall, Ords. 24: 17. Adams fall beskrifwes, 1 Mos. 3: 2, [et]c. 2 Cor. 11: 3. 1 Tim. 2: 14. Genom syndafallet förlorade Adam det medskapade belätet, nemligen Guds och Hans skapelses kännedom, Eph. 4: 18. 1 Cor. 2: 14. 2 Cor. 3: 5. 1 Mos. 5: 3.
_835.jpg&oldid=344203){kind=link}