Joseph och Maria, Matth. 1: 24; cap. 2: 14, 21. Christus, Phil. 2: 8.
Lån. Fattiga nödträngda måste man låna, 5 Mos. 15: 7–11. Matth. 5: 42. Lagen om lån, 2 Mos. 22: 14, 15. Hwilken man skall låna, och ingen ocker taga, 2 Mos. 22: 25. 3 Mos. 25: 33, 36, 37. 5 Mos. 23: 19. Neh. 5: 7, 9, 10. Ps. 15: 5. Ords. 28: 8. Hes. 18: 8, 13, 17; cap. 22: 12. Luc. 6: 35. På främmande war Judiska folket tillåtet ockra, 5 Mos. 23: 20. Af fattiga ingen pant taga, 2 Mos. 22: 26, 27. 5 Mos. 24: 6, 10—13, 17. Job 22: 5, 6; cap. 24: 3, 9. Hes. 18: 7, 12, 16; cap. 33: 15, 16. Hwad man lånar och borgar, måste man igengifwa, Ps. 37: 21.
Långmodighet; se Saktmodighet.
Läkare, Asa sökte icke Herren, utan allenast läkare, 2 Chrön. 16: 12.
Lärdom, Lära. Menniskors lära, bud och stadgar, då de äro emot Guds ord, böra förkastas och fördömas, Rom. 16: 17. 1 Cor. 3: 11. Gal. 1: 8, 9. 5 Mos. 12: 32. Uppb. 22: 18. 1 Cor. 4: 6. 5 Mos. 4: 2; cap. 5: 32. Ap.G. 26: 22. Matth. 15: 3, 6—9, 13. Jemför ock efterföljande språk, 5 Mos. 4: 15, 25; cap. 13: 6—8. Jos. 1: 7, 8. Es. 8: 19, 20; cap. 29: 13. Jer. 2: 11–13; cap. 23: 11—15. Matth. 7: 15, 16; cap. 16: 6; cap. 24: 24. Marc. 7: 3–5. Luc. 16: 15, 27—29. Ap.G. 4: 19; cap. 20: 30. Gal. 5: 2, 3, 8. Eph. 4: 14. Col. 2: 8.
Lärare, Predikanter: se ock Herdar: böra om flit, gudaktighet och ostrafflighet både i lära och lefwerne sig beflita för efterföljande orsakers skull; (1) De Apostoliska embetsreglor, som Paulus föreskrifwer, 1 Tim. 1: 18; cap. 3: 2—4, 8, 9, 14, 15; cap. 4: 8, 12; cap. 6: 11. 2 Tim. 2: 15, 16, 22. Tit. 1: 7, 8; cap. 2: 7, 8. (2) Lärarens eget exempel bör förelysa åhörarne, och uppbygga, 1 Pet. 5: 3. 2 Thess. 3: 9. 1 Tim. 4: 12. Tit. 2: 7, 8. 1 Cor. 9: 19–22. Jemför 1 Pet. 3: 1. (3) Den stora skada och förargelse som deraf kommer, när man annorlunda lärer och lefwer, Rom. 2: 21–25. 2 Cor. 6: 3–8. (4) Guds swåra hotelse emot dem som annorlunda lefwa än de lära, Ps. 50: 16–21. Matth. 5: 13, 19; cap. 23: 2, 3, 13—33. (5) Christi och Christliga Lärares exempel, som lärde, och gjorde det de lärde, Luc. 24: 19. Ap.G. 1: 1. 1 Cor. 9: 26, 27; cap. 4: 16, 17; cap. 11: 1. 1 Thess. 1: 6. Äro Christi sändebud, 2 Cor. 5: 20. Christi tjenare, och skaffare, 1 Cor. 4: 1, 2. Böra hafwa sin lagliga kallelse, Jer. 23: 21; cap. 14: 15; cap. 29: 9; cap. 27: 15. Joh. 20: 21. Rom. 10: 15. Ebr. 5: 4. Christum efterfölja, Matth. 4: 19, 20, 22. Icke sig sjelfwa predika, 2 Cor. 4: 5. Utan den korsfäste Christum, 1 Cor. 1: 23, 24. 2 Cor. 1: 19. Evangelium, 2 Cor. 3: 9; cap. 2: 12; cap. 5: 18; cap. 11: 4. Gal. 1: 8. 1 Thess. 2: 4. Blifwa allena wid Guds ord, 1 Pet. 4: 11. Jer. 23: 28, 29. 1 Tim. 1: 3, 4. 2 Tim. 1: 13. Tit. 1: 9. Icke sin egen, utan Guds ära söka, Joh. 8: 50; cap. 7: 18. Embetet troget förrätta, 1 Cor. 4: 1, 2. Till hwilket ändamål Skriften nyttig är, 2 Tim. 3: 16. Rom. 15: 4. De bedröfwade trösta, 2 Cor. 1: 4. Hjelpa de swaga, 1 Thess. 5: 14. Hes. 34: 4. Underwisa de oförståndiga, 1 Cor. 14: 19. Ebr. 6: 1–3. Också troget bedja för åhörarne, 1 Sam. 12: 23. Och dem wälsigna, 4 Mos. 6: 23. Luc. 24: 51. Ps. 129: 8. Ps. 115: 12–15. Ps. 134: 3. Exempel derpå: Moses, 2 Mos. 32: 11. 5 Mos. 9: 18. Aron, 4 Mos. 16: 46. Esaias, cap. 63: 16. Daniel, cap. 9: 3, Christus, Joh. 17: 20. Apostlarna, 2 Cor. 13: 7. Eph. 1: 16; cap. 3: 14, [et]c. Phil. 1: 4.
Deras läroembete bör förrättas, rätteligen och lämpligen, 2 Tim. 2: 15. 1 Cor. 14: 19. Utan ordaträtor, 1 Tim. 6: 4, 5. Med urskillnad efter åhörarnes beskaffenhet, 1 Cor. 3: 2; cap. 9: 19—22. Gal. 4: 19. Deras straffembete bör förrättas både saktmodigt och med ifwer, 2 Tim. 2: 24; cap. 4: 2, 3. Tit. 1: 13; cap. 2: 15. 1 Tim. 5: 20, 21. Hes. 3: 17. Hålla god kyrkotukt, medelst löse- och bindenyckelns bruk, Matth. 18: 18. Joh. 20: 23. 1 Tim. 5: 20, 21. 1 Cor. 5: 2, 4, 5. 2 Cor. 2: 6, 7. Förmaningsgraderna iakttaga, Gal. 6: 1. Matth. 18: 15–17. Att det må skickligen tillgå, 1 Cor. 14: 40. Icke heller egenwilligt, utan församlingens samtycke någon ändring i ceremonier företaga eller missbruka friheten till de swagas förargelse, Rom. 14: 15, 16. 1 Cor. 8: 9–13. Icke heller för wåra wederparters skull något af Christeliga friheten eftergifwa, 1 Cor. 7: 23. Gal. 5: 1; cap. 2: 4, 5. 1 Thess. 5: 22. Hafwa ock omsorg för de fattigas underhåll, 1 Cor. 16: 1, 2. Gal. 2: 10. Joh. 13: 29.
Lärjunge; se Apostlar: Bör för Christi skull hata fader och moder, Matth. 10: 37. Luc. 14: 26. Blifwa wid Guds ord, Joh. 8: 31. Huru de warda kände, cap. 13: 35.
Lättja, Lathet; se Flit och Arbetsamhet: Warder förbjuden, Rom. 12: 11. Lat menniskas beskrifning, Ords. 19: 24; cap. 26: 13—15; cap. 22: 13; cap. 6: 9, 10; cap. 24: 30—32. Lathet bringar skada med sig, Ords. 10: 26; cap. 18: 9. Fattigdom och hunger, Ords. 6: 10, 11; cap. 10: 4, 5; cap. 13: 4; cap. 19: 15; cap. 20: 4; cap. 23: 21; cap. 24: 33, 34; cap. 28: 19. Lärer mycket ondt göra. Exempel, 2 Sam. 11: 1, [et]c.
Löfte och Tillsägelse: Af Gud gjorda äro af twäggehanda slag: somliga angå det timliga, somliga det ewiga lifwet, 1 Tim. 4: 8. Om begge slags löften i allmänhet, 1 Mos. 15: 1, 2. Ords. 11: 5, 6, 18, 23. Matth. 10: 40–42. Luc. 6: 35. Om det timliga lifwets löften i synnerhet, Matth. 19: 25, 29. Marc. 10: 30. 5 Mos. 28: 1–6. Ps. 41: 2–4. Ps. 112: 1–3. Om det ewiga lifwets löften i synnerhet, Es. 40: 10; cap. 62: 11. Uppb. 22: 12. Matth. 5: 12. Luc. 6: 23. Matth. 20: 8. 1 Cor. 3: 8. Uppb. 11: 18. Dessa ofelbara Guds löften böra oss uppmuntra till ett gudeligt och heligt lefwerne, 2 Cor. 6: 16–18; cap. 7: 1. Rom. 6: 22; cap. 2: 7. 1 Tim. 6: 18, 19. Wilja wi komma till Guds saliggörande åskådande, 1 Cor. 13: 12. 1 Joh. 3: 2; så måste wi oss om renhet och helgelse beflita, Matth. 5: 8. 1 Thess. 4: 3–8. 1 Pet. 1: 14–16. Ebr. 12: 14. Uppb. 21: 27. Guds löften och tillsägelser ske med wilkor, 3 Mos. 26: 3, [et]c. 5 Mos. 19: 8, 9. cap. 28: 1, [et]c. 1 Sam. 2: 30. Hes. 18: 1, [et]c. cap. 33: 15, 19. Marc. 16: 16. Joh. 3: 16, 36;
_857.jpg&oldid=344268){kind=link}