Sida:Biblia Fjellstedt I (1890) 865.jpg

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs
47
Register.

Hes. 18: 7, 12, 16; cap. 33: 15. Job beskyldes falskeligen derföre, cap. 22: 5, 6. Huruwida tillåtet är taga pant, Ords. 20: 16; cap. 27: 13.

Person, anser Gud intet, 2 Chrön. 19: 7. Gal. 2: 6. Col. 3: 25. Eph. 6: 8, 9. 1 Pet. 1: 17. Job 34: 9, [et]c. 1 Sam. 16: 7. 5 Mos. 10: 17. Mal. 1: 9. Rom. 2: 12. Ap.G. 10: 34. Man skall icke anse personen i domen, Job 13: 10. Mal. 2: 9. 3 Mos. 19: 15. 5 Mos. 1: 17. 2 Chrön. 19: 6, 7. Ords. 18: 5; cap. 24: 23, 25; cap. 28: 21. Jac. 2: 19. Ps. 82: 2, 3.

Philosophia, fåfäng, förbjuden, Col. 2: 8.

Prester, Predikanter; se Herdar, Lärare: Hwartill Öfwerstepresten i Gamla Testamentet blef kallad, Ebr. 5: 1; cap. 8: 3. Om åtskilliga lagar för presterna i Gamla Testamentet, 3 Mos. 21: [et]c.; cap. 22: [et]c. 4 Mos. 18: 1, [et]c. De hade ingen arfwedel ibland Israels barn, utan Gud war deras arfwedel, 4 Mos. 18: 2024. 5 Mos. 18: 1, [et]c. Skulle icke hafwa något lyte, 3 Mos. 21: 17, 18, [et]c. Om öfwersteprestens samt de andra presternas klädebonad, prydning och inwigning, 2 Mos. 28: 1, [et]c.; cap. 29: 1, [et]c.; cap. 39: 1, [et]c.; cap. 40: 12, [et]c. 3 Mos. 8: 1, [et]c.

Om Presternas frihet och privilegier, 1 Mos. 47: 22. 3 Mos. 25: 32–34. Esra 7: 24. Om Presternas äktenskap, 3 Mos. 21: 7, 13, 14. Hes. 22. Om presternas wälsignelse öfwer folket, 4 Mos. 6: 24. Om Presternas och om Leviternas embete, 4 Mos. 18: 1, [et]c. Om Presternas underhåll, v. 8—21. Jemwäl Leviternas v. 21—24. Hwaraf de dock äfwen måste gifwa tionde, v. 26—28. 2 Chrön. 31: 4, 5. Neh. 10: 37, 38.

Guds ords tjenare böra hafwa sitt lekamliga uppehälle af församlingen, 5 Mos. 12: 19; cap. 14: 27; cap. 25: 4. Esra 7: 23. Matth. 10: 10. 1 Cor. 9: 7–14. Gal. 6: 6. Phil. 4: 1016. 1 Thess. 5: 12. 1 Tim. 5: 17, 18. Hwarföre måste det ske, 2 Chrön. 31: 4, 5. Deras förbannelse som swika med tionde, och deras wälsignelse som den rikligt gifwa, Mal. 3: 7–13. Om onda Prester. och deras straff, 4 Mos. 16: 1, [et]c. 1 Sam. 2: 22, [et]c.; cap. 3: 13, [et]c. 1 Kon. 2: 26. Es. 3: 10, 11. Jer. 2: 8; cap. 8: 8—10. Os. 4: 6–9; cap. 5: 1, [et]c. Mal. 1: 6, [et]c.: cap. 2: 1—3, 8, 9. Om alla Christtrognas Presterskap, Es. 61: 6. 2 Mos. 19: 6. Es. 66: 21. Jer. 33: 22. Rom. 12: 1. 1 Pet. 2: 5. Uppb. 1: 6; cap. 5: 10.

Predikoembete, hafwer den treenige Guden förordnat, stiktat och insatt, Ps. 68: 12. 1 Cor. 12: 28. 2 Cor. 5: 18. Jer. 3: 15; cap. 23: 4. Fadren, Ebr. 1: 1. Gal. 1: 16. Sonen, Matth. 10: 1; cap. 28: 19. Marc. 16: 15. Luc. 9: 1. Joh. 20: 21. 1 Cor. 1: 17; cap. 4: 1, 2. 2 Cor. 5: 20. Eph. 4: 11. Och den Helige Ande, Ap.G. 20: 28. 1 Cor. 12: 4–6. Makten till att utwälja och kalla hafwer Gud gifwit, icke något särskildt stånd, utan hela församlingen af det andeliga, werldsliga, och husliga ståndet bestående; emedan himmelrikets nycklar äro hela församlingen gifne, hwarföre då icke ock kallelsemakten? Matth. 16: 19; cap. 18: 18. Emedan ock församlingen bör pröfwa lärarena; läran och andarna, Matth. 7: 15. Joh. 5: 39; cap. 10: 27. Gal. 1: 9. 1 Thess. 5: 21. 1 Joh. 4: 1. Dertill kallas ock predikanter församlingens tjenare, 1 Cor. 3: 5. 2 Cor. 1: 24. 1 Pet. 5: 2, 3. 2 Cor. 4: 5. Denna kallelse bewisas ock med exempel, Ap.G. 1: 15, 21, 23, 26; cap. 6: 3, 5, 6; cap. 14: 23; cap. 15: 22. 1 Cor. 16: 3. 2 Cor. 8: 19. Prestwigningen och ordinationen kommer allena predikoembetet till, 1 Tim. 4: 14. 2 Tim. 1: 6. Tit. 1: 5. 2 Tim. 2: 2. Hwar och en Predikant måste hafwa sin lagliga och ordentliga kallelse, Joh. 3: 27. Rom. 10: 15. Ebr. 5: 4. Eph. 6: 20. 1 Cor. 4: 1. 2 Cor. 5: 18. Gal. 4: 14. Matth. 9: 38. Jer. 23: 2132; cap. 27: 15. Kallelsen är af tweggehanda slag: antingen omedelbar, som skedde af Gud sjelf förutan menniskors hjelp: en sådan war Mosis, 2 Mos. 3: 4. Elie, 1 Kon. 17: 2, 3. Apostlarnas, Matth. 4: 1921; cap. 9: 9. Esaie, cap. 6: 8, 9. Jeremie, 1: 5. Den ock Gud stundom genom menniskor eller genom lottkastning tillkännages. 2 Mos. 4: 14. Elisa, 1 Kon. 19: 1319. Matthias, Ap.G. 1: 26. Eller ock medelbar, då Gud genom sina tjenare någon till predikoembetet kallar, Tit. 1: 5. 2 Tim. 1: 6; cap. 2: 2. 1 Tim. 3: 1. Denna medelbara kallelse, änskönt hon icke är af lika wärdighetsgrad med den omedelbara, bör ändock för laglig och gudomlig hållen warda, Ap.G. 20: 28. Eph. 4: 11, 12. 1 Cor. 12: 28. Timotheus war medelbarligen kallad, ändock war hans embete saliggörande, 1 Tim. 4: 16. Paulus war omedelbarligen, Apollos medelbarligen kallad: med begge war Gud uti embetet, 1 Cor. 3: 68. Predikoembetet är Lösenyckeln anförtrodd; och består deruti, att man icke af egen makt och myndighet, utan af det wälde som Gud af fri wilja predikoembetet nådeligen gifwit; icke heller å sina wägnar, utan å Guds wägnar. icke allenast förkunnar å Guds wägnar en nådig syndernas förlåtelse, utan ock densamma, på ett tjenande embetswis och sätt, icke alla utan åtskillnad, utan de botfärdiga och trogna, werkligen meddelar, tillegnar och tillämpar, så att predikoembetets förrättning i detta mål icke är blott mensklig, från Guds handling särskild, utan helt gudomlig, helt och hållet ett med Guds gudomliga handling: hafwandes predikoembetet enahanda lösenyckel med Gud; warandes enahanda lösning som sker både på jorden och i himmelen, Matth. 16: 19; cap. 18: 18. Joh. 20: 22, 23. Exempel: 2 Sam. 12: 13. (Jemför Matth. 9: 2. Luc. 7: 48.)

Såsom lösningen i himmelen är werklig; alltså är ock med lösningen som af predikoembetet sker på jorden beskaffadt, hwilket bewisas af efterföljande flera gudomliga handlingar, hwilka predikoembetet i Skriften werkligen tillskrifne warda; warandes predikoembetet såsom en tjenande och werktyglig orsak till sådana gudomliga förrättningar af Gudi förordnadt, Dan. 12: 3. Luc. 1: 1677. Ap.G. 26: 18. 1 Cor. 4: 15; cap. 9: 1. Gal. 4: 19. Philem. 10. 2 Cor. 5: 18–20. Rom. 11: 14. 1 Tim. 4: 16. Bindenyckeln; se Bann: Är en sådan makt, hwarmed de obotfärdigas synder dem behållne och de uti sina synder bundne warda, Joh. 20: 23. Matth. 18: 18. Måste icke brukas mot alla syndare utan åtskillnad, 1 Kon. 8: 46. Rom. 3: 23. Utan mot sådana, som efter föregången noga