underwisning, warning och förmaning, sig motwilligen ej bättra wilja, Matth. 18: 15–17.
Predikoembetets frukt, werkande och ändamål, är menniskornas ewiga salighet, Eph. 4: 11–13. Ap.G. 26: 18; cap. 11: 14. 1 Tim. 4: 16. 1 Cor. 1: 21. Predikanters åtskilliga namn: de kallas tjenare, 1 Cor. 3: 5; cap. 4: 1. Gal. 1: 10. Col. 1: 25. Biskopar, Ap.G. 20: 28. Skaffare, 1 Cor. 4: 1. Medlöpare, 1 Cor. 3: 9. 2 Cor. 6: 1. Arbetare, Matth. 9: 38. Fiskare, Matth. 4: 19. Herdar, Eph. 4: 11. 1 Pet. 5: 2. Sändningabud, 2 Cor. 5: 20. Åkermän, 1 Cor. 3: 6. Byggningsmän, cap. 3: 10. Ammor, 1 Thess. 2: 7. Englar. Hagg. 1: 13. Mal. 2: 7. Es. 33: 7. Jordens salt, Matth. 5: 13. Fäder, 1 Thess. 2: 11. Wäktare, Jer. 6: 17. Hes. 3: 17. Es. 56: 10; cap. 62: 6. Predikanter tillåtet uppenbarligen straffa och namngifwa irrlärare: exempel, Matth. 15: 14; cap. 16: 6; cap. 23: 13. Ap.G. 13: 10. 2 Cor. 11: 13–15. Phil. 3: 2. 1 Tim. 1: 20; cap. 5: 20. 2 Tim. 2: 17. Uppb. 2: 6, 15, 20. Tit. 2: 15. Mycken predikan gör kroppen trött, Pred. 12: 10. Rättsinnige predika mycket, ehuru förgäfwes, Es. 42: 20; cap. 49: 4. Warna troget folket, Hes. 3: 17; cap. 33: 7. Warda alla allehanda, på det några winnas må, 1 Cor. 9: 19–22. Söka icke sitt eget, Phil. 2: 21. 1 Cor. 10: 24. Straffa i tid och otid, 2 Tim. 4: 2; cap. 2: 24, 25. Beskedligen och med saktmodighet, 1 Thess. 2: 6, 7. 2 Tim. 2: 24. Med fullt allwar, Tit. 1: 13; cap. 2: 15. 1 Tim. 5: 20. Hafwa akt på sig sjelfwa, och hela hjorden, Ap.G. 20: 28. Förelysa med gudeligt och heligt lefwerne, 2 Cor. 6: 3–6. 1 Tim. 1: 18, 19; cap. 4: 8, 12; cap. 6: 11. 2 Tim. 2: 15, 22. Tit. 2: 7, 8. 1 Pet. 5: 3. Bruka straff- och tröstembetet efter personernas olika behof, 2 Tim. 3: 16. Hes. 3: 16, [et]c. 2 Cor. 1: 4. 1 Thess. 5: 14. Hes. 34: 4. Uppb. 3: 2. Frukta sig intet, Hes. 2: 6. Söka intet behaga menniskor, Gal. 1: 10. Micha 2: 11. Hålla sig till Gud, Jer. 15: 19–21. Blifwa wid Guds ord, Tit. 1: 9. Jer. 23: 22. Uträtta embetet redligen, 2 Tim. 4: 5. Ofta med suckan, Ebr. 13: 17. Äro dubbel heder wärde, 1 Tim. 5: 17. Bedja troget för sina åhörare, 1 Sam. 12: 23. Exempel derpå: Moses, 2 Mos. 32: 11. 5 Mos. 9: 18. Aron, 4 Mos. 16: 46. Esaias, cap. 63: 16. Daniel, cap. 9: 17. Christus, Joh. 17: 20. Apostlarna, 2 Cor. 13: 7. Eph. 1: 16, [et]c.; cap. 3: 14, [et]c. Phil. 1: 3. Deras predikan bör icke wara konstiga ord, 1 Cor. 1: 17; cap. 2: 4, 12. Falska predikanter predika Christum för afunds skull, Phil. 1: 15–17. För matens skull, Micha 3: 5. Hes. 13: 19. Folket utur landet, Klagow. 2: 14. Göra dermed folket syndigt, Es. 29: 21. predika drömmar, Jer. 23: 16, 25, 27, 28, 32.
Propheter: Om falska, och deras straff; såsom ock att man icke skall höra dem, 5 Mos. 13: 1, [et]c. 1 Kon. 13: 11; cap. 18: 40. 2 Kon. 10: 19. Es. 28: 7; cap. 56: 10. Jer. 14: 13, 15; cap. 23: 9; cap. 27: 8, 9; cap. 28; cap. 29: 8, 21, 25. Hes. 13: 1, [et]c.; cap. 14: 9; cap. 22: 25; cap. 34: 2, 8, 18. Micha 3: 5. Zach. 13: 2. Matth. 7: 15; cap. 24: 11. Luc. 12: 1, [et]c. Ap.G. 20: 29. Phil. 3: 2. 1 Tim. 4: 1. 2 Tim. 2: 17; cap. 3: 1, [et]c. 2 Pet. 2: 1, 2. 1 Joh. 4: 1, [et]c.
Hwarpå man skall känna en sann eller falsk prophet, 5 Mos. 13: 1, [et]c.; cap. 18: 22. 1 Kon. 18: 23, [et]c. Jer. 14: 14, 15; cap. 23: 32; cap. 27: 14, 15. Hes. 13: 6. Micha 3: 7. Matth. 24: 23, 24, 26. Joh. 10: 1, [et]c. 2 Pet. 2: 13. 1 Joh. 4: 2, [et]c. Jud. Ep. v. 4, 8.
Den store propheten blifwer utlofwad, 5 Mos. 18: 15, 18. Warder uppenbarad och gör sitt embete, Matth. 3: 17; cap. 13: 35, 54, [et]c. Luc. 7: 16. Joh. 4: 19, 26, 29; cap. 6: 14; cap. 7: 40, 41. Ap.G. 2: 22; cap. 7: 37.
Påska, Judarnas fest och högtid, Joh. 6: 4. Blef instiktad och först begången, 2 Mos. 12, [et]c. Skulle årligen hållas, 2 Mos. 23: 14, 15. Sätt att äta Påskalammet, cap. 34: 18. 3 Mos. 23: 5. 4 Mos. 28: 16, 17. 5 Mos. 16: 1, 5. Blef hållen i öknen Sinai, 4 Mos. 9: 5. Då folket blef omskuret i Gilgal, Jos. 5: 10. Uti Konung Josie tid, 2 Kon. 23: 21. 2 Chrön. 35: 1. Uti Konung Hiskie tid, sedan den en lång tid hade försummad warit, 2 Chrön. 30: 14, 15. Efter Babyloniska fängelset, Esra 6: 19. Christus äter Påskalammet med sina lärjungar, Matth. 26: 19. Marc. 14: 11, [et]c. Christus är det rätta Påskalammet, Es. 53: 5, 7. Joh. 1: 29, 36. 1 Cor. 5: 7. 1 Pet. 1: 19, 20. Uppb. 13: 8; cap. 14: 1, 4.
Påskalammet. Uti Gamla Testamentet det andra Sacramentet af Gud instiftadt till åminnelse af Israels utfärd utur Egypten; samt hwad mera som dertill hörer, 2 Mos. 12: 1–28. 5 Mos. 16: 1, [et]c. Medelspersonerna, som Påskalammet slagtade och detta Sacrament förrättade, kunde hwar en husfader wara, 2 Mos. 12: 3, 6, 21, 28. Dess jordiska del ett lam eller kid, 2 Mos. 12: 5. Dess himmelska del war Christus Jesus, som dermed afmålades, såwida Han efter sin menskliga natur skulle slagtad och dödad warda, 1 Cor. 5: 7. Joh. 1: 29. 1 Pet. 1: 19.
Gästerna, som detta Sacrament bruka skulle, woro icke de små späda barnen, utan de äldre, som till förstånd komne woro, 2 Mos. 12: 26, 27. Icke oomskurne, utan omskurne; jemwäl främlingar, när de läto sig omskära, 2 Mos. 12: 46. Icke de som sig förorenat hade, utan de rene; dock wardt dem tillåtet, då de sig renat hade, att äta Påskalammet på efterföljande månads 14 dags afton, 4 Mos. 9: 6, 10, 11. 2 Chrön. 30: 15. Påskalammets Sacrament, såsom det förebildade den tillkommande Messias, dess blod och blodiga död, och den förlossning som derigenom ske skulle, 1 Joh. 1: 7. Ebr. 9: 28. 1 Cor. 5: 7, 8. Uppb. 13: 8. Alltså war det ock ett kraftigt medel till att gifwa och bekräfta tron på den tillkommande Jesum, Ebr. 11: 28. Till att gifwa nåd och salighet, 2 Mos. 12: 15, 19. 4 Mos. 9: 13.
Q.
Qwal: Sjelfgjordt onödigt, Ps. 42: 12. Ps. 77: 11.
Qwinna; se Äktenskap. Warder salig genom barnsbörden, 1 Tim. 2: 15. Bör betäcka sitt hufwud, 1 Cor. 11: 5, 6. Tiga i församlingen, 1 Cor. 14: 34. Wara rik på goda gerningar, 1 Tim. 5: 10. Ords. 31: 20.
_866.jpg&oldid=344295){kind=link}