S.
Sabbath. Om Judiska Sabbathen: Eftersom Gud på sjunde dagen, nemligen lördagen, hwilade af skapelsewerket, ty wardt han af Gud wälsignad och helgad, till att wara Sabbath eller hwilodag, 1 Mos. 2: 2, 3. 2 Mos. 16: 28, 29; cap. 20: 8—11; cap. 35: 2. 5 Mos. 5: 12–15. Till att wara ett ewigt tecken och förbund emellan Gud och Israel, 2 Mos. 31: 13, 16, 17. Hes. 20: 12, 20. Sabbathen böra wi helga för Guds majestätiska befallnings skull, 2 Mos. 20: 8; cap. 31: 13—16; cap. 35: 1, 2. 3 Mos. 26: 2. 5 Mos. 5: 12, 15. Hes. 20: 19, 20. Ty kallas han Guds Sabbath, och Herrans helga hwila: också för ändamålets skull, hwarföre Gud Sabbathen insatt, nemligen, icke allenast för sin skull, utan ock förnämligast för menniskans nyttas skull, Marc. 2: 27. 2 Mos. 20: 10. 5 Mos. 5: 14. Jemwäl fördenskull att Sabbathen skulle wara Judiska folket en åminnelse, dels af det föregångna goda, som war skapelsen och befrielsen utur Egypten, 2 Mos. 20: 8, 11. 5 Mos. 5: 15, dels ock en påminnelse om det närwarande goda, att de skulle hwila från sina egna werk, och låta Gud sitt werk och hwila uti dem hafwa, Es. 56: 2, 4—7; cap. 58: 13, 14. Ebr. 4: 1, 10. Ändtligen skulle han ock wara en påminnelse om det tillkommande goda, som är den ewiga Sabbathen och hwilan uti himmelen, Es. 66: 23. Ebr. 4: 6, 9. Es. 57: 2. Uppb. 14: 13. Guds nåderika tillsägelse bör oss beweka till Sabbathens helgande, 3 Mos. 26: 2, 4. Es. 56: 2, 4—7. Jer. 17: 24–26. Och Guds swåra hotelse bör oss från dess ohelgande afskräcka, 2 Mos. 31: 14, 15; cap. 35: 2. Amos 8: 5, 7, 8, 10—12. Jer. 17: 27. Det är Guds wredes eld, Hes. 20: 47; cap. 22: 21. Nåderika belöningsexempel, 2 Mos. 16: 24, 29. Neh. 13: 15, 22. Straffexempel, 2 Mos. 16: 17. 4 Mos. 15: 35. 2 Chrön. 36: 17–22. Neh. 13: 18. Hes. 20: 13, 15, 16, 25, 26. Om de Christtrognas Sabbath. Till Judiska Sabbathen och dess ceremonialiska hållande äro wi i Nya Testamentet icke mer förbundne, Col. 2: 16, 17. Gal. 4: 10, 11. Ebr. 10: 1. Rom. 14: 5, 6. På den Mosaiska fick man ej gå ur husen, 2 Mos. 16: 29. Ingen eld upptända, cap. 35: 3. Ingen börda bära, Jer. 17: 22. Ingen wara och spisning samla, Neh. 10: 31. Men i Nya Testamentet hafwa wi genom Jesum, som är Sabbatens Herre, Matth. 12: 8, en större frihet: wi måge på de Christnas Sabbatsdag i nödfall wandra, och sådana kärlekswerk och arbete göra, som wår nödställda nästa till godo och till gudstjenstens befrämjande lända, Matth. 12: 1, [et]c. Luc. 13: 14–17; cap. 14: 3—5. Matth. 3: 4. Joh. 7: 21–23. I stället för Judiska Sabbathen hafwa Apostlarna af Christlig frihet förordnat första dagen i weckan, nemligen Söndagen, att wara de Christnas Sabbathsdag, den de fira och helga skulle, Ap.G. 20: 7. 1 Cor. 16: 2. Som ock en Herrans dag kallad warder, Uppb. 1: 10. Orsaken till denna Apostoliska förordning är förnämligast Jesu Christi uppståndelse på den dagen, Matth. 28: 1. Marc. 16: 1, [et]c. Luc. 24: 1, [et]c. På samma dag, om aftonen, anförtrodde Jesus sina lärjungar predikoembetet, Joh. 20: 19, 22, 23. På en Söndag war den Helige Ande öfwer Apostlarna utgjuten, Ap.G. 2: 1. På en Söndag begyntes skapelsen, och skildes ljuset från mörkret, 1 Mos. 1: 4. På en Söndag föll manna af himmelen, 2 Mos. 16: 13, [et]c.
Om den inwärtes andeliga själens Sabbath: Den förutan kunde hwarken den Mosaiska, eller de Christnas Sabbatsdag rätteligen helgad warda. Dess helgande består uti ett afstående från alla köttsliga, syndiga och uti ett föröfwande af gudeligt christliga werk och gerningar. Es. 56: 2; cap. 58: 13. Ebr. 4: 10. Jemwäl uti själens lust och hwila uti Gud, och Guds uti själen, Ps. 9: 3. Ps. 37: 4. Ps. 10: 17. Ps. 43: 4. Ps. 52: 9, 10. Ps. 63: 6. Ps. 73: 25–28. Ps. 132: 13, 14. Joh. 14: 21, 23; cap. 15: 4, 5. Es. 26: 8. 2 Cor. 6: 16–18. Samt uti en hjertlig längtan efter den himmelska Sabbathen och hwilan, Ebr. 4: 3, 8, 9. 2 Cor. 5: 1, 2, [et]c. Rom. 8: 23. Ps. 42: 2, 3. Es. 66: 23.
Saktmodighet, och Tålighet emot wår nästa, anbefalles, Rom. 12: 21; cap. 15: 1. 2 Cor. 6: 4–6. Gal. 6: 1, 2. Joh. 13: 34, 35. Eph. 4: 2. Col. 1: 11; cap. 3: 12, 13. 1 Thess. 5: 14. 1 Tim. 6: 11. Tit. 3: 2. 1 Pet. 3: 16. Gud sjelf är långmodig och tålig, 2 Mos. 34: 6. 4 Mos. 14: 18. Neh. 9: 17. Ps. 103: 8. Jon. 4: 2. Rom. 2: 4. Exempel, 1 Pet. 3: 20. Ap.G. 13: 18. Rom. 9: 22. 2 Pet. 3: 9. Matth. 18: 26. Jesus Christus hafwer oss häruti förelyst, Matth. 11: 29. Fördenskull kallas saktmodighet emot wår nästa Christi saktmodighet och tålamod, 2 Cor. 10: 1. 2 Thess. 3: 5. Uppb. 1: 9.
Den ädla dygden warder wishet och starkhet tillskrifwen, Ords. 14: 29; cap. 16: 32; cap. 19: 11. Pred. 7: 9, 10. Jac. 3: 13. Är en andans frukt, Gal. 5: 22. Hafwer stor nytta med sig, Pred. 10: 4. Ords. 15: 18; cap. 25: 15. Hafwer en härlig nådelön, Ps. 37: 11. Ords. 14: 29, 30. Matth. 5: 5. Är alla gudfruktigas rätta egenskap: exempel, Moses, 4 Mos. 12: 3. David, 2 Sam. 16: 10. Paulus, 2 Tim. 3: 10. Mod saktmodighet infinner sig kärlek och ödmjukhet, Matth. 11: 29. 1 Cor. 13: 4, 7. Eph. 4: 2. Col. 3: 12, 14.
Deras straff, som med sin nästa ej tålamod hafwa, Matth. 18: 34, 35.
Salighet och Ewiga lifwet: Dess härlighet är i detta lifwet obegriplig och obeskriflig, Es. 64: 4. 1 Cor. 2: 9. 2 Cor. 12: 2–4. Öfwerwigtig och oförliknelig, 2 Cor. 4: 17, 18. Rom. 8: 18. Der infinner sig förlossning ifrån allt ondt af synden härflytande, Jer. 50: 20. Os. 13: 14. Micha 7: 19. Es. 25: 8, 9; cap. 35: 10; cap. 49: 10; cap. 65: 16—19. Uppb. 7: 14, 15; cap. 20: 14, 15; cap. 21: 4. 1 Cor. 15: 54–56. Består uti saligt åskådande, Job 19: 26, 27. Ps. 17: 15. Matth. 5: 8. 1 Cor. 13: 12. 2 Cor. 5: 7, 8. 1 Joh. 3: 2. Uppb. 22: 3, 4. Uti en outsäglig fröjd och glädje, Ps. 16: 11. Ps. 36: 9, 10. Es. 35: 10; cap. 60: 20; cap. 65: 17—19. Joh. 16: 22. 1 Pet. 1: 8. Uti Guds ewiga lof och pris, Ps. 84: 5. Ps. 149: 5, 6. Es. 60: 19. Uti en fullkomlig äterställelse af det förlorade Guds beläte, Ps. 17: 15. Rom. 8: 29. 1 Cor. 15: 49. 1 Joh. 3: 2. Uti själens förstånd
_869.jpg&oldid=344304){kind=link}