cap. 21: 34. Matth. 6: 25, [et]c. Luc. 12: 22, [et]c.; cap. 14: 18. Ords. 13: 25. Werldens sorg förqwäfwer ordet, Matth. 13: 22. Marc. 4: 19. Luc. 8: 14. Wår omsorg bör kastas på Gud, Phil. 4: 6. 1 Pet. 5: 7. Ebr. 13: 5. 1 Tim. 6: 6–8. Ps. 55: 23. Ps. 42: 6, 12.
Sparsamhet: Den slösaktige råkar i fattigdom. Exempel: förlorade sonen, Luc. 15: 14. Förgriper sig lätteligen med stjälande, Ords. 30: 9. Att wi må tjena wår nästas fattigdom med wår rikedom, 2 Cor. 8: 14. 1 Cor. 16: 2, fordrar Gud sparsamhet och förbinder slösaktighet. Ords. 5: 9, 10; cap. 23: 19, 20. Joh. 6: 12. Sparsamhet är nyttig, Ords. 13: 11. Slösaktighet deremot skadelig, och gör fattig, Ords. 5: 9, 11; cap. 13: 11. Gud hotar slösaktiga med straff, Amos 6: 4–7. Luc. 16: 2, 19, 23.
Spörjsmål: Onyttiga och fåfänga skall man fly, 1 Mos. 3: 1, 6. Pred. 7: 11. Matth. 24: 3. Joh. 21: 21. Ap.G. 1: 6. 1 Tim. 1: 4; cap. 6: 3, 4. 2 Tim. 2: 16. Tit. 3: 9.
Stadighet och Beständighet uti det goda, uti tron, i läran, anbefallas, Ords. 3: 21; cap. 23: 17. Ap.G. 11: 23; cap. 14: 22. Gal. 5: 1. Ap.G. 13: 43. 1 Joh. 2: 24. Ebr. 3: 12, 13; cap. 13: 1. Uppb. 2: 10. Jac. 1: 4. Jud. Ep. v. 3. Blifwer berömd, Job 2: 3. Är en Herrans gåfwa, Ap.G. 4: 29. Eph. 6: 11. Phil. 1: 29, 30. Fordras af Christi lärjungar, Joh. 8: 31. Stadig till ändan blifwer salig, Matth. 10: 22; cap. 24: 13. Joh. 6: 68. Ostadig, obeqwäm till Guds rike, Luc. 9: 62. Ostadighet i läran förbjudes, Eph. 4: 14. Jemwäl i ord och gerningar, 2 Cor. 1: 17. Jac. 5: 12. Ostadighet i det goda hotas med straff, Hes. 18: 24; cap. 33: 13. 2 Pet. 2: 20.
Swordom och Guds namns missbruk: Guds namn betyder Gud sjelf, och dess majestätiska härlighet, Jer. 44: 26. Ps. 20: 2. Ps. 79: 9. 2 Mos. 9: 16. Dessa språk förklaras i Skriften om Gud sjelf. 1 Mos. 22: 16. Zach. 9: 15. Es. 43: 25. Ps. 72: 18. Ps. 8: 2. Ps. 48: 11. Fördenskull är Guds namn, såsom Gud sjelf är, ett heligt namn, 3 Mos. 22: 2, 32. 1 Chrön. 17: 21, 24. Ps. 33: 21. Ps. 72: 19. Ett härligt och förskräckligt namn, 5 Mos. 28: 58. Ps. 8: 2. Mal. 1: 14. Ett stort namn, 1 Sam. 12: 22. 1 Kon. 8: 42. Jer. 10: 6. Ett underligt namn, Dom. 13: 18. Es. 9: 6. Ett högt namn, Ps. 148: 13. Es. 12: 4. Ty förbjuder icke allenast Gud så strängeligen sitt heliga namns missbruk i andra budet, med bifogad hotelse om straff, 2 Mos. 20: 7. 5 Mos. 5: 11. Jemwäl i flera Skriftens språk, 3 Mos. 24: 15, 16. 5 Mos. 18: 20. Ps. 79: 6. Jer. 14: 15; cap. 27: 15. Matth. 10: 33. Luc. 9: 26. Utan ock strängeligen befaller, att wi Hans namn helga skola, 2 Mos. 29: 43. Es. 8: 13; cap. 29: 23. 1 Pet. 3: 15. Matth. 6: 9. Luc. 11: 2. Samt för denna helgelsen en nåderik wälsignelse utlofwad, 2 Mos. 20: 24. 4 Mos. 6: 24–28. Joel 2: 32. Matth. 10: 32. Rom. 10: 9, 10. Straffexempel: Israelitiska qwinnans son, 3 Mos. 24: 10–17. Bileam, 4 Mos. 24: 1; cap. 31: 8. De Syrer, 1 Kon. 20: 23, 28. Sanherib, 2 Kon. 19: 32, [et]c. 2 Chrön. 32: 21. Es. 37: 36, 38.
Guds namn warder helgadt: (1) Genom dess predikande, 1 Mos. 12: 8; cap. 13: 4. Ps. 22: 23. Ty Guds namn bor der Guds ord predikadt warder, 5 Mos. 12: 5, 11, 21; cap. 14: 23. 1 Kon. 8: 29. Rummet, hwarest man Guds ord predikar och hörer, är också uppbygdt och helgadt för Herrans namn, 2 Sam. 7: 13. 1 Kon. 5: 5. Samt lärare tjena i Herrans namn, 5 Mos. 18: 5, 7. (2) Genom syndabekännelsen i Herrans namn, Jos. 7: 19. 1 Kon. 8: 33–35. 2 Chrön. 6: 24, 26. (3) Genom saliggörande lärans beständiga bekännelse uti förfölkelsens tid, Matth. 10: 22. Luc. 21: 12. Ap.G. 9: 14. Ebr. 13: 15. (4) När man i nöden Gud allena åkallar, 1 Mos. 33: 20. 1 Kon. 18: 24. Ps. 20: 8. Ps. 63: 5. Ords. 18: 10. Joel 2: 32. Joh. 16: 23, 24, [et]c. 1 Joh. 5: 13–15. (5) När wi wälsigne någon i Herrans namn, 4 Mos. 6: 23–28. 2 Sam. 6: 18. Ps. 129: 8. (6) När wi Guds namn lofwe och prise, 5 Mos. 10: 8; cap. 32: 3. Ps. 29: 2. Ps. 34: 4. Ps. 66: 2. Ps. 96: 2, 3. Eph. 5: 3, 4. (7) När man Gud för hans wälgerningar tackar. Ps. 7: 18. Ps. 103: 1–3. (8) När man till Guds ära och sin nästas wälfärd swär wid Guds namn, 5 Mos. 6: 13; cap. 10: 20, 21. 1 Sam. 20: 42. Jer. 12: 16; cap. 44: 26. (9) När utan en Gudelig, Christelig och helig wandel förer, Matth. 5: 16. 2 Cor. 7: 1. Ebr. 13: 1. 1 Cor. 10: 31. Col. 3: 17. (10) är man om Guds namns helgelse nitälskande är, 4 Mos. 25: 13. 1 Kon. 19: 10. 2 Kon. 10: 16. Ps. 69: 10. Ps. 119: 139. — När man emot detta förenämnda handlar, warder Guds namn ohelgadt, synnerligen när man Guds namn missbrukar, 3 Mos. 24: 11–17. Till att förbanna sig sjelf eller sin nästa, Matth. 26: 74. Rom. 12: 14. Jac. 3: 9, 10. (En oförtjent banna biter intet, Ords. 26: 2.) Till att trolla, beswärja och signa med, Ap.G. 19: 13–20. 3 Mos. 19: 31. 5 Mos. 18: 10–12. Es. 8: 19, 20. När man den Evangeliska sanningen och läran hädar och försmädar, Ap.G. 13: 45; cap. 18: 6. Jud. Ep. v. 10. (Hwilket är en förskräcklig synd, Jud. Ep. 9, 11.) När man wid afgudar swär, Jer. 5: 7. Amos 8: 14. Zeph. 1: 5. När man wid de skapade tingen swär, Matth. 5: 34–36. När man wid Guds namn falskeligen swär, 3 Mos. 19: 12. Es. 48: 1. Jer. 44: 26. Menedig warder, Jos. 9: 20. 2 Sam. 21: 1, [et]c. Ps. 15: 4. Lättsinnigt i oträngda mål swär, Os. 4: 15. Matth. 5: 34, 37. Jac. 5: 12.
Synd: Om Adams syndafall; se Fall: Detsamma kom satan åstad, 1 Mos. 3: 1–7. Joh. 8: 44. Genom en naturlig orm, af djefwulen besatt, 1 Mos. 3: 1, 14. Beswek först Eva till att äta af det förbjudna trädet, 1 Tim. 2: 14. 2 Cor. 11: 3. Eva lockade Adam dertill, 1 Mos. 3: 6. Och begges deras synd blef hela menskliga slägtet icke allenast tillräknad, Rom. 5: 12, 14, 15, 17, 18. Utan ock det förderf, som af syndafallet förorsakades, blef på alla deras efterkommande genom den naturliga födelsen utspridt, 1 Mos. 5: 3. Ps. 51: 7. Job 14: 4. 1 Cor. 15: 48, 49. Som nogsamt besannas, 1 Mos. 6: 5; cap. 8: 21. Wåra första föräldrars synd begriper åtskilliga syndiga handlingar uti sig: den första war otro, att de ej trodde Guds ord
_871.jpg&oldid=344310){kind=link}