och stränga förbud, 1 Mos. 2: 16, 17. Den andra war högfärd, att de wille wara Gudi jemlika, 1 Mos. 3: 5. Den tredje, att de friwilligt missbrukade sin medskapade frihet; samtyckte till synden, och henne af berådt mod begingo, 1 Mos. 3: 6.
Då wåra första föräldrar råkade i synd, blef hela deras natur sålunda af synden förgiftad, att de lemnade synden samt med den förderfwade naturen i arf åt alla efterkommande: att en sådan är till, bewisas, 1 Mos. 5: 3; cap. 6: 5; cap. 8: 21. Job 14: 4. Ps. 14: 2, 3. Ps. 51: 7. Ps. 58: 4. Es. 48: 8. Joh. 3: 5, 6. Rom. 5: 14. Eph. 2: 3. Är alltså menniskan (Herren Christus undantagandes, Ebr. 4: 15.) af naturen och igenom sin födelse af arfsynden förgiftad, emedan wi allesamman äro komne af syndiga föräldrar, Job 15: 14–16. Jemför Matth. 7: 18. Och alla menniskor genom Adams fall wordne syndare, 1 Tim. 2: 14. Rom. 5: 12, 15, 16, 18. Uti synd aflade och födde, Ps. 51: 7. Och således af naturen utestängde från Guds rike, Joh. 3: 5, 6. 1 Cor. 15: 50, samt Guds wrede och onåd, Rom. 1: 18. Eph. 2: 3, Döden och fördömelsen af naturen underkastade, Rom. 6: 23; cap. 5: 14. Och benägne till werksynders utöfning, Matth. 15: 19.
Alla menniskor från Adam härstammande, Rom. 5: 12, 18; cap. 3: 23. Ps. 14: 3. Ja, hela menniskan, intet uti henne undantagandes, är genom arfsynden förderfwad, Job 14: 4. Ps. 51: 7. Matth. 5: 29; cap. 18: 8. Joh. 3: 5, 6. Rom. 6: 12, 13; cap. 7: 24. Men förnämligast menniskans själ, 1 Mos. 6: 5; cap. 8: 21. 1 Cor. 2: 14. Eph. 4: 18; cap. 5: 8. Likwäl hafwer arfsynden menskliga naturen icke wäsendtligen förwandlat; är icke heller menniskans natur eller wäsende, utan ett tillfälligt ting, som bor uti och låder wid menniskan, Rom. 7: 17, 18, 20, 21. Griper henne fången, v. 23. Menniskans hjertas uppsåt är ondt, 1 Mos. 6: 5; cap. 8: 21. Man icke sjelfwa menniskans wäsende, som uti sig sjelf wäsendtligen godt är, 1 Mos. 1: 31. 1 Tim. 4: 4. Och af Gud wid makt hålles, Ap.G. 17: 28. David gör åtskillnad emellan sig sjelf och arfsynden, hwaruti han aflad war, Ps. 51: 7. Jemför Job 10: 8. Ps. 139: 13, [et]c.
Arfsynden kan icke wara menniskans wäsende, emedan Gud icke arfsynden, utan menskliga wäsendet genom sin Son återlöst, Ap.G. 20: 28. Genom sin Anda helgat, Eph. 5: 26, 27. Och på yttersta dagen uppwäckande warder, Job 19: 26. Men från synden hafwer Gud sitt folk frälst, Matth. 1: 21. Och skall helt och hållet rena menniskan från all syndig skröplighet, 1 Cor. 15: 43. Arfsynden, som den syndiga begärelsen uti sig innefattar, warder wäl genom döpelsen mycket förswagad, men icke alldeles borttagen och utrotad; utan blifwer qwar hos den nyfödde efter döpelsen, och är en rätteligen kallad synd; som bewisas först, Rom. cap. 7, hwarest denna qwarwarande syndiga begärelse 14 gånger kallas synd, v. 5, Rom. 7: 7, 11, 13, 14, 17, 20, 23, 25. Och dertill en ond synd, den man korsfästa bör, v. 15. Sedan, såsom synden, så är äfwen den syndiga begärelsen orätt, 1 Joh. 3: 4. Hwilken Paulus af lagen lärde wara synd, Rom. 7: 7. Yttermera deraf, att den werkan, som synden hafwer, hafwer ock den syndiga begärelsen, som uti de nyfödda efter döpelsen qwarstår, Rom. 7: 7, 14, 20, 23. Gal. 5: 16, 17. Härtill kommer, att alla nyfödda måste dagligen bedja om syndernas förlåtelse, Matth. 6: 12. Luc. 11: 4. Ps. 32: 5, 6. Den som säger sig wara utan synd, bedrager sig sjelf, 1 Joh. 1: 8, 10. Blir alltså derwid, att den syndiga begärelsen blifwer efter döpelsen uti de nyfödda öfrig, och är med rätt kallad synd; änskönt hon, hwad brottsligheten angår, uti rättfärdiggörelsen icke tillräknad, utan öfwerskyld och förlåten warder, Ps. 32: 1, 2. 2 Cor. 5: 19. Uti helgelsen och förnyelsen förswagad, dödad och korsfästad, Rom. 6: 12; cap. 8: 12, 13. Eph. 4: 23. Men uti härligheten, då Gud skall wara allt uti allom, skall allt syndigt upphöra och till intet gjordt wara, 1 Cor. 15: 28, 54—57. Om arfsyndens frukter och werkan: Ett förderfwadt och förmörkadt förstånd, Luc. 18: 34. 1 Cor. 1: 18, 21, 23; cap. 2: 14. Rom. 8: 7. 2 Cor. 3: 5. Phil. 1: 6. En förderfwad wilja, 1 Mos. 6: 5; cap. 8: 21. Rom. 7: 14, 19, 32. Gal. 5: 16, 17. Förderfwadt hjerta, Matth. 15: 19. Marc. 7: 21–23. En förderfwad syndakropp, Rom. 6: 6, 7, 11—19. Föderfwade syndiga ledamöter, Matth. 5: 29; cap. 18: 8. Marc. 9: 43, 47. Den timliga och ewiga döden, Rom. 5: 12; cap. 6: 23; cap. 7: 10, 11, 13, 14. Om werksynden, som är en frukt af arfsynden, och inöfwas af menniskan både i yttre och inre måtto; blifwer känd af gudomliga lagen, Rom. 3: 20; cap. 7: 7. Jemwäl af naturens lag, Rom. 2: 14, 15. Hafwer i Skriften åtskilliga namn, Gal. 5: 19. Eph. 5: 11. Col. 3: 9. 2 Pet. 2: 8. Ebr. 6: 1; cap. 9: 14.
Allt det som sträfwar emot Guds lag är werksynd, 1 Joh. 3: 4. Antingen det utwärtes med ord, åthäfwor och gerningar, eller inwärtes uti hjertat med onda tankar, lustar och begärelser föröfwadt warder, 2 Mos. 20: 17. Rom. 7: 7, 8. Matth. 15: 19. Marc. 7: 22. Matth. 18: 8, 9; cap. 9: 4. Rom. 6: 12, 13. Änskönt något inöfwas owetande och emot ens wilja, är det ändock synd, Ps. 19: 13. Ap.G. 3: 17. Rom. 7: 16–20, 24. 1 Tim. 1: 13. Ty woro för dem som af owetenhet syndade, wissa offer uti Mosaiska lagen förordnade, 3 Mos. 4: 2, 13, 22, 27; cap. 5: 4.
Jemwäl, om af swaghet, utan något uppsåt syndas, är det ändock synd. Exempel: 1 Mos. 9: 21; cap. 16: 5; cap. 18: 12. 4 Mos. 20: 11, 12. Ap.G. 15: 39. Rom. 7: 15, [et]c. Gal. 2: 12–14; cap. 6: 1. Orsaken till werksynden bör icke Gud tillskrifwas, Ps. 5: 5–7. Ps. 45: 8. Es. 65: 12. Zach. 8: 17. 1 Joh. 1: 5. Jac. 1: 13. Utan sannskyldiga orsaken dertill är antingen uti menniskan, dess onda wilja och förderfwade natur, 1 Mos. 6: 5; cap. 8: 21. Matth. 15: 19. Gal. 5: 17, 19. Jac. 1: 14, 15. Os. 13: 9. Eller utom menniskan: djefwulen, Joh. 8: 44. Eph. 2: 1, 2. 1 Joh. 3: 8. Werlden och werldens barn, Ords. 1: 10–15. Werksynd begås af alla menniskor. 1 Kon. 8: 46. Ps. 14: 1–3. Ps. 143: 2. Ords. 20: 9. Rom. 3: 9–13, 23; cap. 11: 32. Gal. 3: 22. 1 Joh. 1: 10. Härifrån warda de nyfödde icke
_872.jpg&oldid=344313){kind=link}