läran, om hwilkens gudomliga sanning medelst Andans wittnesbörd man uti hjertat öfwertygad warit, af en fri och ondskefull wilja, uppsåtligen och oaflåtligen icke allenast försakar, utan ock fiendtligen förföljer alla till saligheten tjenande medel; allt framgent föraktar, hädar och försmädar både läran och den Heliga Anda, som oss henne uti ordet lärer, och genom predikoembetet förkunna låter. Om allt detta warde wi, uti efterföljande twänne språk, noga betraktade, tillfyllest underwiste, Ebr. 6: 4–6; cap. 10: 26—29. Felas någon af de nu uppräknade kännetecknen, så är det icke synd emot den Heliga Anda. Exempel: Paulus förföljde Evangeliska läran och dess bekännare, Ap.G. 9: 1, [et]c.; cap. 26: 10, 11. Men fick nåd, ty han gjorde det owetandes och i otro, 1 Tim. 1: 13, [et]c. Petrus förnekade Christum; men af räddhåga och förskräckelse: han hädde icke heller och försmädde, utan ångrade det, Matth. 26: 75. Och undfick nåd, Joh. 21: 15, [et]c. Ty war bägge deras synd icke en synd emot den Heliga Anda.
Framhärdelsen uti obotfärdighet till döden är wäl med denna synd alltid och oupplösligen förknippad; likwäl tillhör hon icke wäsendtligen denna synd, eljest wore hwar och en synd, som uti dödsstunden fördömer, en synd emot den Heliga Anda. Christus, medan Phariseerna ännu lefde, gjorde dem till denna synden skyldiga, Matth. 12: 24, 31, 32. Marc. 3: 22, 28, 29. Christus kallar denna synden oförlåtlig i detta lifwet; ty är hon ock i detta lifwet förr än döden sig infinner, fullkomlig, Matth. 12: 32. Efter döden eger ingen bättring rum; ty måste denna synd, medan syndaren än lefwer, till alla delar fullkommen wara, emedan de som således synda, omöjligen i detta lifwet kunna förnyas till bättring, Ebr. 6: 4, 6.
Denna synd hwarken förlåtes eller kan förlåten warda, Matth. 12: 31, 32. Marc. 3: 29. Luc. 12: 10. Ebr. 6: 4, 6. Orsaken dertill, är icke någon brist på Guds gudomliga nåd, Rom. 5: 20, 21. 1 Joh. 1: 9. Tit. 2: 11. Icke heller någon brist på Christi förtjenst och förskyllan, emedan Christus för alla menniskor, fördenskull också för dem som mot den Heliga Anda synda, döden lidit hafwer, 2 Cor. 5: 14, 15. Ebr. 2: 9. 1 Joh. 2: 2. 2 Pet. 2: 1. 1 Joh. 1: 7; cap. 4: 14. Tit. 2: 14. Icke heller är orsaken dertill något Guds blotta rådslut, 1 Tim. 2: 4. 2 Pet. 3: 9. Joh. 3: 16–18. Utan orsaken bör sökas uti synden sjelf, uti hwilken alla förenämnda fördömliga kännetecken sammanstöta: sedan hos syndaren sjelf, och dess framhärdande obotfärdighet och otro till ändan, Marc. 16: 16. Joh. 3: 18, 19, 36. Efter som en sådan syndare sjelf tillstänger wägen till saligheten, och sjelf afskär de medel, nemligen lagen, af hwilken han kunde komma till syndakänsla och ånger, Rom. 4: 15. Samt det saliggörande Evangelium, hwarigenom han kunde bekomma tron på Christum, och genom tron rättfärdig och salig warda, Ap.G. 7: 57; cap. 13: 46. Uppsåtligen och oaflåtligt hädar och försmädar gudomliga nåden, Herrans Christi förskyllan, samt nådens Heliga Anda, Ebr. 6: 6; cap. 10: 29. För en sådan syndare, hwilken man för wisso wet hafwa begått en sådan synd emot den Heliga Anda, skall man icke bedja, 1 Joh. 5: 16.
Säkerhet: den syndiga, köttsliga, när man förtröstar antingen på egna krafter, eller på annan mensklig makt och hjelp, Ords. 21: 22. Exempel: Dom. 8: 11; cap. 18: 7, 10, 27. Es. 32: 9–11. Jer. 21: 13; cap. 49: 31. Hes. 30: 9. Zeph. 2: 15. När man uti wälgången förmenar att det aldrig nöd hafwa skall. Exempel: Es. 47: 8. Uppb. 18: 7. Jer. 48: 11. Luc. 17: 26–28. Också när man af förstockad obotfärdighet, hwarken för Gud eller menniskor sig fruktar, Job 6: 20. Ps. 39: 5, 6. Ps. 90: 11, 12.
Herrans klagan öfwer menniskornas köttsliga säkerhet, Es. 5: 12, 13; cap. 22: 13, 14; cap. 32: 9—11. Amos 6: 1. Zeph. 1: 12.
Köttslig säkerhet måste man fly, Ords. 28: 14. Från den bör oss afhålla de orena andars waksamhet, Eph. 6: 11, 12. Job 1: 7, 8. 1 Pet. 5: 8, 9. Uppb. 12: 10, 12. Luc. 22: 31; cap. 11: 24—26. De säkras beskrifning, Luc. 12: 45. Matth. 24: 48, 49. Jer. 5: 12. Ps. 10: 6. Es. 28: 15. Ps. 30: 7.
Gifwer djefwulen tillfälle till att skada, Matth. 13: 25. Öppnar honom ingången i menniskans hjerta, Matth. 12: 44. Osäkerhet och förskräckt hjerta kommer af olydnad och ogudaktighet, 5 Mos. 28: 65, 66. Job 24: 22, 23. Den rätta säkerheten kommer af förtroendet på Gud, 2 Chrön. 20: 20. Ps. 4: 8, 9. Ps. 11: 1. Ords. 1: 33; cap. 3: 21—27. Es. 32: 17, 18.
Sällskap, Umgänge: Om godt skall man sig beflita, 3 Mos. 19: 2; cap. 20: 7. Ps. 1: 1, 2. Ps. 101: 6. Ondt sällskap skall man fly och hata, 1 Mos. 19: 15. 4 Mos. 16: 25, 26. Jos. 23: 12, 13. 2 Chrön. 19: 2. Job 31: 1. Ps. 26: 4, 8. Ps. 119: 115. Ords. 1: 10, 15; cap. 3: 31; cap. 4: 14; cap. 6: 25; cap. 13: 20; cap. 20: 19; cap. 22: 5, 10, 24, 25; cap. 23: 6, 17; cap. 24: 1; cap. 29: 27. Jer. 16: 8. Matth. 7: 15. 1 Cor. 5: 6, 9, 13. 2 Cor. 6: 14–18. Eph. 5: 7, 11. 2 Thess. 3: 6. 2 Tim. 4: 14, 15. Uppb. 18: 4. Mot ondt sällskap troget bedja, Ps. 144: 7, 8.
T.
Tacksamhet emot wår nästa warder påbuden, Luc. 6: 33—35. Matth. 7: 12. Luc. 6: 31. Rom. 12: 17, 20, 21. Col. 3: 15. 1 Thess. 5: 18.
Tacksamme böre wi wara emot wåra föräldrar, 1 Tim. 5: 4. Emot Guds ords tjenare, 1 Cor. 9: 11. Gal. 6: 6. 1 Thess. 5: 12. Otacksammas straff, Ords. 17: 13. Jer. 18: 20, 21. 1 Sam. 25: 7, 10, 38.
Tacksägelse, samt lof och pris för Guds wälgerningar, warder påbuden, 5 Mos. 8: 10. Neh. 9: 5. Ps. 66: 2, 3. Ps. 103: 20–22. Ps. 105: 1. Eph. 5: 19, 20. Phil. 4: 6. Col. 2: 7; cap. 3: 16, 17. 1 Thess. 5: 17, 18. 1 Tim. 2: 1. Ebr. 13: 15. Behagar Gudi wäl, Ps. 69: 31, 32. Ps. 92: 2–4. Ps. 147: 1. Hafwer mångfaldig nytta med sig: Guds nådiga närwaro, 2 Chrön. 5: 13, 14. Förlossning från fiendens makt, 2 Sam. 22: 4. 2 Chrön. 20: 21, 22. Ps. 18: 4. Andelig och lekamlig
_874.jpg&oldid=344319){kind=link}