Sida:BillingE.Herdabref.djvu/36

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
36

det verkligen framtiden, deras frågor gälla. Men därför vändas ej deras blickar bort från nuet. Tvärtom: just detta nu är det som de med spännande af alla sina själskrafter fixera; i dess innersta hemlighet är det de vilja intränga; Guds meningsfyllda historia bakom det skenbara virrvarret, hvad som sker i det, som sker, vilja de se och tolka för sitt folk. Men hur de än spänna alla sina själsförmögenheter, veta de dock, att de ensamt på den vägen aldrig kunna vinna den klarhet och visshet de söka. Gud själf måste »uppenbara sitt råd för sina tjänare profeterna» (Am. 3:7). Till en hemlighetsfull beröring mellan Guds och deras Ande, till hvilken den närmaste analogien — men ej mera — är oss gifven i bönelifvets erfarenheter, hänföra profeterna själfva sin inblick i hans historia. Men nu kommer hans ord till dem, nu kommer hans hand öfver dem — och så är vissheten där. Och nu kunna de ej, hur gärna de än ofta ville, tiga med hans budskap. Försöka de det, blir hans ord till en eld i deras hjärta (Jer. 20: 9). Men när motståndet är öfvervunnet, blir den veke Jeremia till en »järnpelare och en kopparmur mot hela landet» (Jer. 1: 18). Och likasom historien är det medium, ur hvilket Gud talar till dem, så får också hela deras förkunnelse en konkret historisk karaktär. Ej allmänna religiösa och etiska sanningar är det de förkunna, utan det är ett väktarrop de ha att utropa, ett budskap de skola framföra om den gärning, som Gud just i detta nu har för afsikt att utföra, och om de kraf, som just denna situation ställer på folket. Ja, Herrens ord i profetens mun blir själf till en världshistorisk makt, som nedbryter och uppbygger folk och riken (Jer. 1: 10).

Det var icke blott en rad väldiga och egenartadt utrustade religiösa personligheter, som denna nya syn på profeterna lärde oss känna; ju längre man stannade inför dem, dess mer universell visade sig innebörden vara af det man här sett. Det gaf åt en i rationalistiska tankevanor starkt fången tid ett intryck, just på den punkt, där den var som mest mottaglig därför, af det religiösas hemlighetsfulla, »irrationella» djup. Och samtidigt tjänade det till att låta hela den bibliska, »profetiska» och urkristna synen på historien