Sida:BillingE.Herdabref.djvu/64

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
64

villiga vi än därför må vara att erkänna dessa andra samfunds religiösa existensberättigande, särskillt såsom en reaktion mot vissa ensidigheter i det faktiska kyrkoväsendet, måste vi icke blott, såsom den förekommande nådens kyrka framför andra, för vår del oryggligt hålla fast vid folkkyrkoformen, utan också häfda, att denna öfverallt, där öfverhufvud de yttre förutsättningarna därför finnas, är den i och för sig ideala. Vi se visserligen, att också den har sina särskilda faror och frestelser med sig. Ligger vid föreningskyrkoformen den faran nära, att grunden för den enskildes frälsningsvisshet kommer att, omedvetet, sökas i det samma som man medvetet lägger till grund för organisationen: de enskildas erfarenheter, deras subjektiva helighet — och icke i Guds objektiva nåd —, så kan nog en folkkyrka lättare frestas till att ej göra fullt allvar med den insikten, att, om än Guds nåd gifves oberoende af all vår egen rättfärdighet, den dock ej kan ägas annat än i, med och under en oaflåtlig kamp mot synden och en aldrig hvilande sträfvan efter »helgelse».

Dock bekräftar sig vid närmare påseende äfven från den sist antydda synpunkten folkkyrkoformens religiösa företräde. Vi utgå vid vårt organisationsprogram från den högsta objektiva tanken: Guds nåd. Men äfven om vi toge utgångspunkten i den högsta subjektiva: tron, skulle vi komma till samma resultat. Hur skulle det annorlunda kunna vara: tron lefver ju blott af Guds nåd. Genom att inrikta allt vårt arbete på, att evangeliet om Guds nåd må nå, extensivt och intensivt, så långt som möjligt, arbeta vi ock — ja, det är från en synpunkt också vårt enda mål — på att ett de heligas samfund må realiseras och tillväxa. Men genom att afstå från hvarje försök att ens antydningsvis i det yttre uppdraga dess gränser gifva vi uttryck åt troslifvets innerlighet, dess outrannsakbarhet för människors ögon, och sörja därmed ock för dess frihet. Äfven om man, såsom nu mestadels sker, bestämdt afsäger sig hvarje anspråk på att vilja bilda »rena» församlingar, ligger det dock — äfven bortsedt från att de mera fjärran stående utestängas — alltid en dubbel fara i försöket att göra något subjektivt, en viss hos människan förefintlig troserfarenhet, till den öfversta organisations- och