Sida:BillingE.Herdabref.djvu/97

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
97

blifva uppfyllda. I väntan härpå böra vi naturligtvis, så långt vi kunna, begagna de möjligheter till att göra brytningen med den gamla ordningen mindre kännbar, som den nya stadgan själf hänvisar på: i stadgandet om tre övergångsår, i hänvisningen till möjligheten att dela kristendomstimmarna i två halfva undervisningstimmar och i den rätt, stadgan medgifver, att, »där särskilda förhållanden» (till hvilka ock en allmän opinion på en viss ort torde kunna räknas) »sådant föranleda», vidtaga mindre modifikationer i timplanen.

Men äfven om de nyss nämnda krafven vinna tillmötesgående, kan det ej förbises, att barnen — åtminstone från den synpunkt, som den gamla katekesundervisningen ville tillgodose — hädanefter komma att lämna folkskolan med mindre ren kunskapsbehållning än förut. Så mycket viktigare är det, att kyrkan noga tillvaratager alla de tillfällen, den äger, att meddela kristlig undervisning. Vi pekade nyss på predikan. Allra närmast gå dock tankarna här till en annan af prästens centralaste uppgifter: konfirmationsundervisningen.

På konfirmationsundervisningen ställes i denna nya situation ett kraf på koncentration i en dubbel mening. Den måste till en början än afgjordare än förut i den kateketiska undervisningen se sitt egentliga centrum. Det har denna ju från början varit, stundom har den väl här nästan ensam upptagit hela utrymmet. Att låta den i vår tid så göra skulle helt visst vara olyckligt. Men gentemot de ibland framträdande tendenserna att lägga hufvudtonvikten också i konfirmationsundervisningen på annat håll — på det direkt bibliska, det historiska eller det kyrkligt-sociala — vill jag på det starkaste betona, att katekesen på inga villkor får blifva en slags askunge, som ingen rätt vill kännas vid, som skolan skickar ifrån sig till kyrkan och kyrkan tillbaka till skolan. Det ödet förtjänar den icke, den är dock, rätt besedt och rätt öfvad, den högsta och skönaste af all undervisning. Och att nu låta den undergå ett sådant öde skulle blifva ödesdigert för hela vår kyrkas framtid i vårt folk. Men skall konfirmationsundervisningen trots de minskade teoretiska förutsättningar, hvarmed flertalet af de unga nu komma till den, dock kunna sända dem ifrån sig med någorlunda lika god kunskapsbehållning som förut, måste