tillgång å ek för kronans räkning med en rymd af 20 à 25 tusen tunnland disponera härtill lämpliga kronoparker och andra kronans lägenheter, äfvensom anvisade nödiga medel dels till ersättning åt innehafvare af desamma, dels till kostnaderne för sjelfva anläggningen och administrationen, dels till inköp af behöflig jord.
Hvad Kongl. Maj:t sålunda föreslagit, blef ej oförändradt af ständerna godkändt. Deras skrifvelse af den 19 augusti 1829, hvarmed de besvarade den kongl. propositionen, innehöll nemligen, att ständerna, trots omöjligheten att beräkna rikets behof af ekvirke för dess flotta efter en tidrymd af 200 år, med afseende å den ekonomisk» betydelse, ekplanteringar städse för landet skulle ega, visserligen medgåfvo, under iakttagande likväl att lägenheter invid eller nära öppen farled derför disponerades till undvikande af allmogens betungande med besvärliga landttransporter, att 25,000 tunnland tjenlig jord finge till dylika planteringar i mån af behof användas och att Kongl. Maj:t för detta ändamål skulle ega, dock utan att uppoffring å statsverkets sida för häfvande af gällande kontrakt eller besittning» rätt föranleddes, använda till en början kungsgårdar, kronoparker och kronoallmänningar, med rätt för Kongl. Maj:t att efter lagligen skedd uppskattning kunna utbyta större eller mindre del af den kronan tillhörig», för ekplantering bestämda jord emot annan jord, tillhörig enskild man, men att ständerna, emedan ekplanteringen afsåge behofvet af virke efter en tidrymd af 200 år och den derefter följande tiden, samt följaktligen l/200 af den areal, som för det hela erfordrades eller 125 tunnland borde årligen med ek plantera», vid detta förhållande, och då hela jordrymden eller 25,000 tunnland icke på en gång behöfde vara disponibel, till Kongl. Majt:s pröfning hemställde, att början med ekplantering och planteringshagars inhägnande verkställdes vid Bispmotala kungsgård, Kongl. Maj:t dock obetaget att till det belopp, som rikets ständer i ett för allt i jord hade anslagit äfven å andra orter låta börja planteringen, utan att emellertid den sammanlagda areal, som öfver hela riket för hvarje år till plantering användes, finge öfverstiga de af rikets ständer anslagna 125 tunnland. I fråga om ekträdets öfverlemnande till kronoskattehemmansegarens fria disposition, vidhöllo ständerna på grund af den förmån, som derigenom bereddes denne, den vid 1823 års riksdag antagna lösningsskyldigheten, såsom vilkor för erhållande af rätt till ekskogen.
Sedan rikets ständer derefter genom skrifvelse den 17 september 1829 hos Kongl. Maj:t anhållit att, med upphäfvande af föreskriften uti 10 kapitlet 3 § 2 mom. byggningabalken att masteträd, som på skattejord funnes, ej finge huggas eller säljas, förrän det blifvit kronan hembudet, det måtte stadgas, att kronoskattehemmansegare skulle emot viss uppgifven lösen erhålla fri dispositionsrätt öfver alla antingen redan befintliga eller framdeles uppväxande maste- och storverksträd, utfärdade Kongl. Maj:t, i öfverensstämmelse med ständernas derom meddelade bestämmelser, den 28 oktober 1830 förordning angående rättighet för egare af kronoskattehemman, berustade säterier och stadsjord af kronoskatte natur att förvärfva sig fri dispositionsrätt öfver ekskogen samt maste- och storverksträd; och blef enahanda rätt sedermera genom kongl. brefvet den 6 juli 1833 och krigskollegii den 1 derpåföljande oktober utfärdade kungörelse medgifven egare af Vadstena krigsmanshushemman.
Yttringar af det på många sätt märkbara sträfvandet att till befrämjande af en bättre kultur förskaffa den enskilde jordegaren fullständig dispositionsrätt öfver den jord, som af honom innehades, voro jemväl de sedan längre tid fortgående, men i synnerhet vid denna tid kraftigt fortsätta åtgärderna för att dels genom afvittring skilja kronans och den enskildes mark, dels genom skifte sammanföra bydelegarnes förut spridda lotter eller odeladt bibehållna marker.
Uti berörda syfte utkommo under den tid, hvarom nu är fråga, flera lagar och förordningar. Den 8 december år 1820 angående afvittringsverket i Jemtland utfärdad stadga efterföljdes den 10 februari 1824 af stadga i samma ämne för Vesternorrlands, Vesterbottens och Norrbottens län. Kort tid härefter den 4 maj 1827 utkom stadga om skiftesverket, hvilken stadga påbjöd anordnande af s. k. laga skiften, vid hvilka egorna, så vidt möjligt vore, skulle bringas i ett sammanhang.
Från början af innevarande århundrade tog vetenskapsakademien ingen befattning med sådant, som direkt både afseende å landtbruket. Deremot stiftades den 26 december 1811 den sedermera genom kongl. brefvet den 3 december 1812 organiserade landtbruksakademien med uppgift att verka för jordbrukets och dertill hörande näringsgrenars förkofran; hvarefter ' med samma bestämmelse tillkommo inom de olika länen de s. k. hushållningssällskapen.
För åstadkommande inom landet af en bättre skogshushållning anslog konung Carl XIV Johan den 2 februari 1819 af enskilda medel en summa af 2000 riksdaler banko till belöning åt den, som före rikets ständers sammankomst år 1823 utarbetade ett antagligt förslag till den för Sverige fördelaktigaste skogshushållning med afseende å de i hvarje landsort sig företeende skiljaktigheter af jordmån och klimat. 13 särskilda arbeten framlades för vinnande af denna belöning, men förklarade Kongl. Maj:t den 5 juli 1826, att, då intet af dem uppfyllt ändamålet att utgöra en kort och lättfattlig framställning om det tjenligaste skogshushållningssättet, någon utbetalning deraf icke kunde ifrågakomma. Landtbruksakademien anbefalldes dock samtidigt föranstalta utarbetande af en dylik; och den 30 januari 1830 beslöts, att en af hofjägmästaren af Ström författad afhandling i ämnet skulle utdelas i rikets alla pastorat.
Innan de till skogslagstiftningen hörande frågor, som nu blifvit omnämnda, funnit en afgörande lösning, hade vid flera tillfällen yrkande blifvit framställdt om en genomgripande förändring af det vid början af innevarande sekel ännu rådande hushållningssystem, som för att gynna hufvudsakligen bergsbruket, förädlingsindustrien eller den inhemska skepps- och handelsrörelsen, innehöll en mängd, i synnerhet för den del af befolkningen, som ej inom dessa näringsgrenar hade sitt uppehälle, tryckande och förlustbringande bestämmelser, hvilka man med en k lärare insigt om lagarne för den ekonomiska verksamheten insågo snarare motverka än främja välmågan inom landet.
Särdeles inom skogsväsendet funnos sedan äldre tider åtskilliga förhållanden, hvilka ej öfverensstämde med den nyare tidsandan och hvilkas upphäfvande blef för samhällets utveckling en angelägenhet af vigt. Till dessa måste räknas den skyldighet, som till bergsbrukets uppehållande blifvit allmogen i flera trakter pålagd att ofta till underpris vid bestämda bruk afyttra sin tillverkning af kol, de till sågverkens eller
