starkt, samt godt at slita sedan det kommit i väf: men alla deras väfnader äro icke bredare än 4, 5, 6, eller högst 7 tum, hvilka de ganska nätt sy tilsammans på bredden, til hvad storlek de behaga.
Sömmarne kunna knapt synas, så nätt passa de kanterna tilsammans, och deras sålunda ihopsydda stycken, hvita som snön, passa både til duktyg och bäddlinnen. Som de äro mästare i färgning, så gifva de dessa väfnader åtskilliga slags couleurer; men den blå färgen nyttja de mest, hvartil indigo-plantan, som växer vildt, såsom et besvärligt ogräs uti ris- och millers- fälten, är dem snarast tilhands, och hvilken färg de förstå at så fästa, at den aldrig släpper. Jag vet icke på hvad sätt de bereda färgen här, eller om de hafva någon genväg, mera dräglig för dem som dermed hafva befattning, än den allmänna, som nyttjas i Westindien, igenom förruttnelse. Denne är faslig och folködande. Förruttnade vegetabilier i allmänhet gifva en stank, mycket odrägligare än ifrån Djurriket — våra Stärkelsebruk i Europa, och högar af potatoesskal i Amsterdam, som hopvräkas vid kaijarne och blifva längre tid liggande, äro lika så ohyggliga som säkra bevis härpå; men intet i naturen kan jämnföras med
