bortbrytningar, lemnas utan anputs; men en sådan bör göras något bättre än den nuvarande. Långhuset, koret, kapellet och altarnichen betäckas med tegelpannor; alla tre lanternorna äro brädbeklädda och svartstrukna.
En konstforskare finner vid första anblicken af kyrkan, att hon blifvit uppförd efter en och utvidgad efter en annan byggnadsplan, hvadan egenheter tillkommit, hvilka föranledt onöjaktiga gissningar. I det föregående ha vi omnämnt, att stenarne enligt de gamles mening talade. Härvid bör märkas, att man måste väl studera stenarnas hemlighetsfulla språk, om man skall rätt begripa, hvad de förkunna. Vi vilja nu söka att i korthet förklara kyrkans ovanliga förhållanden.
Enligt första byggnadsplanen har kyrkan bestått af mellan- och sidoskepp, af hvilka det förra varit dubbelt högre än de sednare. De fyra vestra pelarne, som i jemförelse med höjden äro ganska smala, ha å midten kransar åt vester och öster samt åt sidoskeppen. Enligt Klingwalls ritning af S. Maria kyrkas inre, framstodo på kransarna, hvilka utgöras af rundstaf och hålkäl, de första vederlagsskiftena efter bortbrutna förenings- och skiljebågar [1]. Ifrån grundstenarna till kransarna bestå socklarne och stammarne af välhuggen kalksten. Att mellanskeppet från början fått sin nuvarande höjd, visar sig deraf, att de fyra vestra pelarnas motsvarande sidor äro öfver kransarna till stammarna och halfkolonnerna alldeles jemna och släta, men deras tre andra sidor till öfra hälften mycket ojemna. Om meningen från början varit att göra mellan- och sidoskeppen lika höga, så hade naturligtvis de fyra vestra
- ↑ Klingwall, Fornlemningar i Wisby.
