Sida:Carl Georg Brunius, Gotlands konsthistoria (1864-1866).djvu/334

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

Fornlemningar nära staden.


I Korsbetningen, som sträcker sig från ringmuren åt öster, märkes en fornlemning, hvilken vi ingalunda böra med tystnad förbigå. Å den nämnda slättmarken hölls den olycksbringande slagtningen 1361. På en liten kulle 450 steg ifrån ringmuren står ett ringkors, som utgöres af kalksten och håller 9.6 i höjd. Stammen är dubbelt tjockare och längre än öfverstycket, hvilket liknar armarne. Ringen, som är lika tjock med öfverstycket och armarne, bildar en omfattning med fyra öppna qvartcirklar. Stammen är 1.5 bred samt nedtill 0.8 och upptill 0.6 tjock. Ringen håller 3.0 i tvärmått. Öfverstyckets ända, hvilken höjer sig nära 1.0 ofvanom ringen, är upptill utvidgad å båda sidor och prydes tvärsöfver med en stor hålkäl. Hvardera af armarnas ändar, som äro af okynne eller vittring skadade, har troligtvis haft en likadan anordning. Å vestra sidan af ringen emellan två ränder läses med dåtidens munkstil och förkortningar: anno: domini: mccclxi: feria: iii: post: iacobi. På östra sidan af ringen samt stammen och armarna: ante: portas: Wisby: in: manibus: danorum: ceciderunt: gutences: hic: sepulti: orate: pro: eis. Å inre korsets vestra sida är den korsfäste inristad, och deröfver ses å ringen en fembladig ros. Det berättas, att Valdemar lät uppsätta detta ringkors och derjemte bygga Solberga kloster [1]. Under

medeltiden var det vanligt att, då anseddare män

  1. Strelow, S. 171, 172.