Sida:Danska och norska läsestycken.djvu/385

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har inte korrekturlästs

Ewald.

373

' reflekterande än dramatiskt, och skrifvet på en något uppskrnfvad prosa, mottogs med köld; men det har sin varaktiga betydelse som det första i raden nf fosterländska dramer och särskilt säsom det, hvari, enligt Oehlenschlägers egna ord, »den nordiska Sagan för honom första gången öppnade sina grafhögar och frammanade sina andar».

1 aningen om en national konst umgicks man med planer alt skicka Ewald jemte en kompositör till norra Skottland och Island för att samla qvarlefvorna af gamla folksånger. Men just samma vinter, då han skref Rolf Krage», föll han i en häftig giktsjukdom, som gjorde slut på alla sådana planer. Fröet dertill hade blifvit lagdt under hans fältlif; det utvecklades genom ett oordentligt lefnadssätt. Sedan hon fått hjertesorg, hade han arbetat flitigt nog, men i paroxysmer, afbrutna af rummel, dagdrifveri och djup tungsinthet. Nu. då han började att blifva fullt medveten om sin skaldekallelse, på samma gång som sjukdomen gjorde honom otjenlig till hvarje annat kall. lemnades honom för diktning blott »smärtans hvilostunder-. Efter kantaten öfver Frederik den öte fick han tid efter annan beställningar pisBryllups- og Sorgedigte eller kyrkliga Oratorier: han skref dem gemenligen på sjuksängen, ■mcn«, tillägger han vid ett passions-oratorium, -hjelten på Golgatha besjunges kanske bäst af en skald vid Bethesda>. Några nordiska dikter hunno ej längre än till utkast och begynnelse. Deremot försökte han sig med satiriska dramer; han skref först, i anledning af en teaterskandal, förspelet »De brutale Klappere■, som, författad på sången under halfannatdygn, fann en strykande afsättning; derefter »H a i11 e q v i n Patriot» öfver samtidens kannstöpare: begge dessa komedier äro mera qvicka och satiriska än diktade med komisk styrka. Detta har likväl snarare haft sin grund i hans själsriktning, än i hans olyckliga yttre förhållanden, så lidande och öfvergifven han än var, redan under dessa år. Hans moder, som lefde i välstånd, hade för honom intet annat öfrigt än förmaningar och förskott till kostpenningar i främmande hus; pension var ej att vänta för eti dansk skald, och hvad han genom sina arbeten kunde förtjena, var snart förbrukadt. När han liade något, gaf han det till sina vänner eller ock hjelpte do honom att göra slut derpå, i glada lag och sedan i ensamheten hade han, för att gifva flygt åt sin fantasi eller för att glömma sorger och döfva smärtor, så ofta pröfvat vinets upplifvande verkningar, att han till slut började blifva begifven på dryckjom; vi hafva derom hans egen uppriktiga bekännelse.

Från 1773 hyrde han in sig för sommar och vinter i Rungsted, ett fiskeläge i en täck skogstrakt vid Öresund, besjunget i hans stämningsfulla dikt »Kungsleds Lyksaligtaeder». Hår lefde han mest bland allmoge, hvars rättframhet i umgänge och tal han lärde att värdera; en och