och häraf leddes Hansteen till djupare undersökningar. Efter skeppsjournaler öfver kompassens missvisning och liknande källor skref han en afhandling om Jordmagnetismen (1812), hvilken hlef prisbelönt. Kort derefter blef han anställd vid det nystiftade norska universitetet som lektor, sedan professor i »använd Matematik». Under de mångahanda värf, som denna »rymliga titel» ålade honom, förlorade han icke sitt hufvudämne ur sigte. Genom skrifter och förfrågningar bragte han dess problemer å bane i det lärda Europa; sjelf anställde han iakttagelser både inomlands och i utlandet, särskilt på en resa i Sibirien, hvilken han med offentligt understöd företog 1828–30. Näst de magnetiska idkade han isynnerhet astronomiska studier, fick ett observatorium anlagdt och iordningstäldt, och häfdade vetenskapen på en gång som utmärkt lärare, teoretiker och praktisk man; han ledde under lång tid den trigonometriska uppmätningen af Norge; med Ørsted och Berzelius tog han verksam del i de skandinaviska naturforskaremötena, och vid deras sida har han spridt glans öfver sitt fädernesland: «Splendet in orbe decus«. Utom mångfaldiga populärt eller strängt vetenskapliga afhandlingar och åtskilliga läroböcker, den utförligaste i mekanik, har Hansteen skrifvit reseminnen (en samling utg. 1859), hvilka visa i honom en lika snillrik iakttagare af menniskolifvet som af naturen; hans framställning är tankerik, klar och rättfram, med en fin ironisk anstrykning.
Johannes Carsten Hauch (S. 186, 266–72) är född i Frederikshald 1790; då hans far blef stiftsamtman i Bergen, fick han sitt barndomshem der och sedan hos en prest vid Hardangerfjorden, hvarest ensamheten mellan de väldiga fjällen, skogarne och de brusande vattnen tidigt närde hans håg för poetiska fantasier. Vid 12 års ålder kom han till Köpenhamn. Under det engelska öfverfallet 1807 ställde han sig, ännu skolgosse, i lifjägarnes leder och var med vid utfallet i »Clasens Have«; året derefter blef han student. Han skulle bli jurist, men filosofi och särdeles naturvetenskaperna drogo hans håg till sig; Oehlenschlägers dikter, Schellings naturfilosofi och af den romantiska skolans heroer framför allo Novalis öppnade en ny verld för honom. Ehuruväl gäsningen ofta kom till utbrott i poetiska försök, var det blott den minsta delen af dem, som såg ljuset; deribland hans första dramatiska dikt »Contrasterne» (1816), hvilken Baggesen under »Tyltestriden» har ihågkommit i en dikt: »Hauch i Contrasternes Arme». I kretsen af »de tolf» var ingen ifrigare och stridsammare än Hauch; sin entusiasm för Oehlenschläger har han känts vid både i den onda och den goda dagen. Emellertid fattades han af tvifvel om sin egen kallelse till skald och kastade sig med hela sin själs kraft öfver naturvetenskaperna och särskilt zoologien. Han
